Att erövra talets gåva

Ja, det har funnits lite ovanlig läsning att ta i tu med över lovet. Det har varit svårt att värja sig mot alla berättelserna som lagts ut under rubriken #prataomdet. Dammluckorna öppnades, skriver Sofia Mirjamsdotter, redan innan det som skulle bli den inledande artikeln av Johanna Koljonen hann publiceras.

För många betyder det mycket att nu prata och skriva om det, men det kan vara en lika viktig start att läsa om det. Berättelserna väcker många känslor, och även om det handlar om att söka ett ”språk för sex utan skam” – skammen för den som är utsatt och tvingas välja mellan att acceptera läget eller att bli ett offer – så är det för många också minnen av en berättigad skam som dyker upp. Skam och skuld över tystnader, underlåtenheter, övertramp eller övergrepp. Minnen av ångest de gånger då man vaknat och inte vetat: Vad hände egentligen? Vad gjorde jag? Vad hade kunnat hända? Minnen inte bara från alkoholstinna möten, utan också kanske från de allra tidigaste relationerna med för många stunder tunga av oförstående tystnad. Och möten långt senare då man nog förstod, men inte tog ansvar.

#prataomdet-diskussionen kom upp efter att fallet Assange blivit rättssak – men har inte kommit att handla alls så mycket om juridik som om mellanmänskliga relationer. (Jämför här till exempel med diskussionerna om de så kallade Stureplansprofilerna.) Nu har det inte handlat om vad som får göras i lagens mening – utan vad som bör göras, av respekt för varandra. Det har handlat – förutom om otvetydiga övergrepp – framförallt om gråzonen mellan frivilligt och påtvingat. Det kan vara mycket mer intressant och brännande än en diskussion om vad lagen ska reglera. Men det kan också bli också en svårare och mer direkt personlig debatt, som rör också den som aldrig haft en tanke på att behöva sätta sin fot i en domstol.

Att gå ut offentligt med sina svåra upplevelser är otänkbart för många, av olika skäl, men nu kan och vill alltså många prata om det, om inte med namn så anonymt. Om man skriver om annat, personligt och med namn, så blir det svårt att bara förbli opersonlig i det här, det finns ett ”jag” som väntar på att släppas ut i texten och ja, också jag Gabriel har vaknat upp så där ångestfylld, också jag har varit väldigt ung och väldigt tyst och väldigt okunnig. Men vad jag minns är inte bara de få gånger jag har blivit utskälld för att ha betett mig illa, för att jag borde förstått, fattat det som inte sades, utan de gånger jag förståtts, förlåtits, ordlöst empatiskt ursäktats efteråt, för småsaker kan tyckas, men ändå när jag trampat över gränser och förstått det senare. Men: ”Inget har hänt.” Tystnad.

Ingen skada skedd då, kan man tolka det. Men jag har velat förstå bättre. Jag har inte velat ha det där ursäktandet som aldrig uttalas men finns där, inte velat att det någonsin skulle ha behövts, men det gjorde det. Nu handlar det inte om mig, det handlar inte om att vara ”den fine killen som rakryggat erkänner misstag”, det handlar egentligen och inte om någon av alla de enskilda personer som trätt fram, med namn eller anonyma, inte om Koljonen eller mediemannen, inte om Assange eller Miss A, utan om just precis, jepp, ni förstår det – oss alla.

#prataomdet har för all del tolkats som en kampanj mot Assange. Det har tolkats som en toppstyrd konspiration för lagändringar som skulle drabba män. Det har tolkats som en intern angelägenhet för mediefeminister som dunkar varandra i ryggen och karriärnätverkar, uppenbarligen på ett sätt som är främmande för dem som ser det på det viset. Egentligen oberoende av det uttalade syftet bakom #prataomdet, har mycket av kritiken mot initiativet flutit ner i en antifeministisk strömfåra som sedan tidigare kritiserar vad man menar är ett pågående skuldbeläggande av män och pojkar, kvinnors och kvinnodominerad myndighetsutövnings makt över relationer (”statsfeminismen”, ”soctanterna”), kvinnors makt över relationer i allmänhet och över barn i synnerhet. Allt handlar om den västerländske efterkrigsmannens upplevda och verkliga problem i form av status- och identitetsförlust, problem på arbetsmarknaden och i relationer. Ilskan har hos antifeministerna inte riktats mot andra, mäktigare män, inte heller mot opersonliga strukturer eller olyckliga omständigheter utan just omväxlande ”feministerna” och ”kvinnorna”. Det här har jag berört något tidigare, och det får jag nog komma tillbaka till.

Men tillbaks till bara det här då, betänk: Om det är mannens rädsla att falskeligen anklagas för våldtäkt, och därefter berövas sin sociala värld och eventuella barn, vad kan då vara bättre än att lära sig förstå hela systemet? Att kunna lämna denna riskfyllda situation och att faktiskt kunna börja ta ett litet steg mot det just här framför datorn? Att lära sig se situationer innan de uppstår? Tanken är beroende av språket, och språket utvecklas genom kommunikation. Den som då kanske vågar möta egen skam och skuld på vägen, kan hitta en ganska sorgesam men lyhörd diskussion på nätet. Det handlar inte om att kasta skuld, utan att bearbeta det förflutna och förhindra tråkigheter i framtiden.

Så, vad har då dessa ”elitmediekvinnor”? De har talets gåva. När barn först lär sig prata, sker det på olika sätt. Pojkar lärs oftare att tala konkret och korthugget om praktiska saker, medan flickor oftare uppmuntras att utförligare tala om och beskriva relationer. Det har mycket med klass att göra också, men könsmönstret är ändå tydligt. Frågan inställer sig då, till de antifeministiska männen, papporna: Vill du inte ge det till din son, talets gåva? Är det inte bättre än att hoppas på att tystnadens kultur ska komma åter? Att olydiga kvinnor ska pressas tillbaka så att tysta män kan leva som förr? Det kommer inte att hända. Lär dig prata, prata med alla, var en av dem som ringer gamla släktingar och vänner – lär dig ta ansvar för känslor och relationer, outsourca dem inte, och ta dem inte för givna. Det finns inget annat sätt.

#prataomdet har handlat om att lära sig ta ansvar för sig själv och andra, förstå och respektera sig själv, och att också förstå andra bättre. Att sätta gränser, hävda sin integritet. Invändningen av typen att det ändå aldrig går att undvika alla otrevliga upplevelser vet jag inte riktigt hur man ska bemöta – om det ens behövs. Det har – tvärtemot vad som förutspåtts – faktiskt också handlat också just om att ifrågasätta folksporten fyllesex.

Sist och slutligen handlar det om att erövra och utveckla talets gåva och – nu blir jag högstämd – med det också tänkandets gåva. Inte minst unga pojkar behöver det, nu och i framtiden.

Så: Använd hjärnan. Use it or lose it. Prata om det.

 
 

Tabula rasa

Det finns en särskild charm hos det som är alldeles nytt – som ett nytt år. Eller en ny hemsida. Det här är från och med nu platsen för min blogg, mina artiklar och mina radioinslag – allt på ett ställe. Kommentarer mottas, som gamla besökare vet, gärna. Att skriva är att vilja bli läst, och att vilja diskutera.



För formgivningen av denna nya hemsida svarar den alltid lika skicklige Alfred Gunnarsson på Salmiak Media!