När krisens börda delas

Leave a comment
Artiklar

”The sharing economy” förvandlar fler och fler aktiviteter till arbete. Ofta helt utan trygghet och anständiga villkor.

Kanske har du sett det gamla skolfotot på Steven, en vanlig amerikan som har svårt att förstå vad dagens ungdomar klagar över? ”Old Economy Steven” finns i massvis av varianter: ”Du kan väl ringa och se om de inte har några jobb”, frågar en Steven, som själv haft samma jobb sen 1982. ”Fackföreningarna förstör det här landet”, säger en annan Steven, och syftar kanske på lärarstrejker – samtidigt som han själv försörjde fru och fyra barn på en lärarlön. Då, på 1900-talet. I den gamla ekonomin.

Den recession som följde på de stora bostads- och finansbubblorna 2007–2008 är USA:s djupaste kris sedan den stora depressionen på 1930-talet, och arbetslösheten i landet fördubblades på bara ett par år. Även om arbetslösheten har minskat igen sedan dess, så är det en annan slags jobb som har ersatt de gamla. Ytterst få av de stabila medel­inkomstjobben har kommit tillbaka. I stället är det en stor majoritet flexibla låglönejobb som tillkommit – och ett fåtal i de översta inkomstskikten.

Att försöka klara sig i krisen handlar därför om att vända på alla stenar. Om det inte går att få tag på något gammaldags jobb, kan du leta efter outnyttjade tillgångar, att sälja på nätets nya marknadsplatser. Har du en bil så kan du ladda ner en app och tjäna lite extra pengar som taxichaufför genom tjänsterna Uber och Lyft. Har du en ledig stund någon gång på dagen, så kan du springa ärenden med TaskRabbit-appen. Det blir inga säkra jobb: några dåliga kundrecensioner i appen kan få dig ”deaktiverad”, men möjligheten till mikroinkomster finns. Du uppmuntras att se på det som tillfälliga påhugg, små sidoinkomster – i väntan på något riktigt, eller vid sidan av ett kall som inte bär sig.

Men själva arbetet skiljer sig inte mycket mellan Uber-föraren och den taxichaufför han håller på att konkurrera ut. Skillnaden är villkoren: Du är ingen riktig arbetare, du bara ”delar med dig” av din extratid, eller vilka resurser du nu har. Det tomma sätet i din bil, din håltimme, det extra rummet i lägenheten som du snart inte har råd att bo i, allt kan bli underutnyttjade marknadsvaror som går att sälja. Uber och de andra företagen räknas inte heller som arbetsgivare i lagens mening – de är plattformar, där ”mikroentreprenörer” matchas med kunder.

Den nya ekonomin påverkar inte bara dem som saknar jobb – villkoren har ändrats långt upp i medelklassen. Billiga lösningar tilltalar dem som inte kan betala för sig på samma sätt som sina föräldrar. Har du inte råd att bo på hotell, eller åka taxi, så finns det en app för det. Och i stället för att äga vad dina föräldrar ägde, så kan du med lite fixande och trixande låna, byta eller hyra i stället. Den nya ekonomin öppnar nya marknader, skapar nya normer och sänker priser, så att du ska kunna leva något så när det liv du hoppades på, trots att du får höra att dina föräldrar ”levt över sina tillgångar”.

Men varför detta att ”dela med sig”? Att företag som Uber blivit kända under termen ”the sharing economy” (delandets ekonomi), kan verka svårbegripligt. Men det beror på att idéerna om att dela på resurser och låta den nya tekniken bidra till att organisera samhället, inte kom upp som svar på någon ekonomisk kris. Idéerna föregår krisen och har sin grund i nittiotalets teknikoptimism. Att leva med färre ägodelar och lättare ekologiskt fotavtryck skulle bli en väg bort från materialism och prylöverflöd. Från den här tiden stammar också bilden av internet som något gott i sig, en global by eller gemenskap, och den bilden har präglat en hel generation. Många tackar i dag internet och sociala medier för sina vänner, sin partner, ja, kanske allt de lärt sig – på ett sätt som de inte tackar annan infrastruktur eller andra sociala rum, som också gör det möjligt att träffa fler. Järnväg, folkskola och idrottsföreningar må ha varit bra, men internet är vår generations tröst.

Och visst stämmer det att internet, precis som den anonyma storstaden, har betytt enormt mycket för att möjligheterna sig hitta sin plats i tillvaron, inte minst för hbtq-personer. Viljan att bygga bort ensamhet i ett samhälle där fler och fler lever ensamma och flyttar oftare, kommer också ur djupt kända behov. Men internet har också förändrats med tiden. Nu består det till stor del av de stora kommersiella plattformar där våra utbyten allt oftare äger rum.

På vår bild av internet, byggs en bild av den nya ekonomin. Föreläsaren och författaren Rachel Botsman, som populariserat begreppet, definierar den ”kollaborativa ekonomin” som en ekonomi byggd på en distribuerat nätverk av sammanlänkade individer och grupper, istället för gamla institutioner.

I denna kollaborativa ekonomi ingår konsumtion, lärande, finansiering och produktion. Botsman nämner fyra drivkrafter bakom den kollaborativa ekonomins tillväxt: Tekniska innovationer, nya värderingar i den digitala tidsåldern, ekonomiska realiteter och miljökrav. Men det märkliga här är att de ekonomiska realiteterna inte handlar om den kris som får Uber-hjulen att rulla – utan vaga formuleringar om att vi behöver ”mäta tillväxt på ett nytt sätt”.

Botsman använder också en väldigt bred uppräkningsdefintion: ett stort urval nya internetfenomen som utmanar gamla institutioner räknar hon som kollaborativa. Hon kallar till exempel de gratis distanskurser som erbjuds av etablerade lärosäten i samarbete med nya aktörer för ”collaborative learning” – trots att lärarna och studenterna ofta har mindre kontakt än tidigare.

Tjänsten TaskRabbit räknas in i vad Botsman kallar ”collaborative lifestyle” – trots att kunden inte lär ha något direkt samarbete med den springsjas som kan hyras, när det inte finns några vänliga grannar att fråga om de kan köpa mjölk på vägen hem.

Ytterligare en känslig punkt som Botsman ger en positiv innebörd, är att deltagaren i den kollaborativa ekonomin blir aktiv, i stället för passiv. På en bild skildrar hon människans roll i industrisamhället som en passiv konsument – och ignorerar den fritid som ett säkert jobb under industrisamhället faktiskt möjliggjorde. Att bli ”aktiv” kan också betyda att föraren måste använda sin egen, privata bil, eller att en uthyrare delar med sig av sitt eget hem. ”Deltagande” kan vara att tvingas ge från tidigare fredade utrymmen.

Alldeles oavsett dessa begrepp, så är Uber ett av de snabbast växande företagen i USA. Det finns i dag i över 200 städer i 55 länder, i alla bebodda världsdelar. I kölvattnet kommer en lång rad nya företag som erbjuder snart sagt alla enklare tjänster genom att matcha tillgång och efterfrågan i en plattform.

Den här tillväxten gör det allt svårare att framställa den kollaborativa ekonomin som ett fält utan mellanhänder – även om det här fältet utan mellanhänder också har presenterats som en frestelse för nya entreprenörer, som kan ta över scenen. I sina presentationer har Rachel Botsman också en lite ambivalent inställning till Uber och dess efterföljare – de är en del av den kollaborativa ekonomin, eftersom de tillgängliggör resurser som annars inte används – men de följer inte de värden som hon också menar borde känneteckna den kollaborativa ekonomin. Problemet med dessa värden – samarbete, egenmakt (empowerment), öppenhet och mänsklighet – är att kännetecknar väldigt få av de nya företag som växer upp i det här fältet.

Den här omstöpningen av arbetsmarknaden kan fortfarande kännas långt borta i Sverige, som jämfört med USA har en ekonomisk och social jämlikhet som bromsar utvecklingen. Uber finns i Stockholm och Göteborg, hittills utan så mycket uppmärksamhet. I stället lever de idealistiska idéerna om delande och kollaboration, till exempel inom Skjutsgruppen, som är en ideell förening. Deltagarna hittar varandra och kommer överens om samåkning, och får enligt reglerna inte bedriva vinstdrivande verksamhet inom gruppen. På många sätt lever Sverige fortfarande kvar i det idealistiska 90-talet, där olika initiativ till delande fungerar som en postmateralistisk fröbädd för nya idéer. Verktygsbanker och klädbibliotek dyker upp, inte för att de behövs, men som experiment.

I Sverige kan valda delar av den kollaborativa ekonomin i all anspråkslöshet faktiskt fungera något så när som det förespeglas i de kaliforniska presentationerna – just därför därför att det läggs ovanpå en arbetsmarknad och ett samhälle som fortfarande är mycket mindre ojämlikt än i USA. Även om det inte heller når den spridning som de kommersiella företagen gör i USA, så finns en större chans att det kollaborativa guldet inte ska bli till sand. Samtidigt lobbas det också i Europa för att stater och städer måste underlätta för ”sharing”, och då i betydelsen att avreglera marknader.

Men var lämnar det de småskaliga experimenten? Det finns ändå något väldigt lockande i organisering kring sant och solidariskt delande. En lösning för dessa kollaborativa experiment är att att våga bryta det kaliforniska handslaget mellan hippies och yuppies, och fortsätta knyta delandet till föreningsliv, folkrörelser eller solidaritetsrörelser, att grunda stiftelser och större kooperativ. Ett annat sätt att ta idéerna vidare är att använda tekniska och praktiska erfarenheter från experiment i delande till att ta fram nya modeller för allmänna nyttigheter som kollektivtrafik, lånecyklar, bibliotek och andra verksamheter och lokaler för allmänt bruk.

I de amerikanska kollaborativa modellerna finns inga folkrörelser, och staten eller andra ”institutioner” har ingen roll, utom när de avreglerar marknader eller på andra sätt underlättar för entreprenörer. Men så behöver det inte vara.

Publicerad i Arbetaren, 22 mars 2015

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *