Lämnar Coffee Karma och går ut i kvällssolen. Plac Zbawiciela, detta runda torg med sina mäktiga sekelskiftseshus, sina arkader och sin märkliga, liksom för stora, eklektiska kyrka får mig alltid att tänka mig ett drömt Buenos Aires. Eller – Malmö. Ett svunnet. Krämarstaden, arbetarstaden, den moderna staden. Jag fortsätter mot tunnelbanestationen och ser flaggorna, röda och vita, tre och tre i sina gamla, rostiga flagghållare eller ensamma surrade längs balkongräcken.
Går längs Świętokrzyska, under de blommande lönnarna. Flaggor från fönstren i de långsträckta lägenhetshusen. Och så två vilsna flaggor över ingången till Rondo 1, skyskrapan i glas och stål där gatan slutar. Det är polska flaggans dag, en klämdag har fått denna värdighet sedan två år tillbaka.
Jag har vandrat i Malmö, blundat och hört försvunna spårvagnar. Sökt efter spåren av det förflutna. Och funnit Centraleuropas nordligaste utpost. Minus kulhål och minus – flagghållarna. Stadslandskapets diskreta distinktion mellan en slags nationalism och en annan.
Imorgon, 3 maj, är det helgdag till minne av den polska konstitutionen från 1791.
Den anses vara Europas första moderna.
