Avklingande helg

Leave a comment
Okategoriserade

Det här var helt enkelt en väldigt njutbar festival, Intonal. Inkonsts lite svåranvända lokaler möblerades, avskärmades och utnyttjades så att det kändes just som något nytt, en festivalklubb någon annanstans. Och den – som jag tyckte – lättillgängliga njutbarheten sammanfattar nog både intrycken från Ephemera och BNNT och det avväpnande nördiga i Acousmatic for the People, där det gick att sitta i djup kontemplation (någon gick till och med upp på scenen och gjorde olika liggande positioner) eller bara med ett saligt leende. OK, it’s not for everyone, men vilken musik är det?

På fredagskvällen var jag och fick mig till livs hårda beats från Zamilska och RSS Boys i den alldeles perfekta lokalen Sorgenfri Kultur. Där stod jag i toalettkön och diskuterade kommande projekt rörande rätten till staden med min kollega, och fick sen ensam uppmaningen av någon annan i kön att fortsätta diskutera.

Fest i helgen

Leave a comment
Okategoriserade

Förutom Intonal som alltså är en alldeles ny festival i Malmö som inte får missas, så finns det annat att göra i helgen:

• Fredagen kan inledas på Media Evolutions After Work, som bara kanske är världens bästa, men i varje fall väldigt lyckad. Det brukar vara mer av förfest än företagsmingel, möjligen tvärtemot vad man skulle kunna tro. Frejdigt och fullt av folk.

• Till stor glädje för mig blir filmfestivalerna bara fler och fler, och Balkan New Film Festival kommer till Panora nu i dagarna. Om det är något jag inte vill missa så är det filmatiseringen av Goran Vojnovićs Blattejävlar! (Cefurji raus!) på lördag eftermiddag. Den visningen krockar med Mats Almegårds samtal med Aleksandra Grünholz i Gram[m]ofon på Intonal – lite synd, men det är ju trots allt en podd som går att lyssna på senare.

Berlin vaktar tronen

Leave a comment
Okategoriserade

Jag läser Nina Lekander om varför Berlin fortfarande är Berlin, och alltså inte har släppt den titeln till någon av alla de aspirerande pretendenterna. Och jag har faktiskt börjat fundera på en spontanresa. Det var alldeles för länge sen.

Eller en lite mindre spontan: Tåget som jag åkt så många gånger fram och tillbaka via färjan med, har nu fått en egen lågpriskalender. På tiden i striden mot bussar och flyg.

Redan i helgen blir det lite av Berlin – och Kraków – här i Malmö. Intonal, festivalen där Inkonst för första gången samarbetar med såväl CTM och Unsound. Etwas noch nicht gehörtes!

En sång från någon annanstans

Leave a comment
Okategoriserade

Att sitta på en krog och plötsligt höra en sång som i minnet hör hemma någon annanstans – det är en särskild känsla. Nu sitter jag på Mässingshornet och plötsligt – helt oväntat en sång från det inre rummet som jag fick skickad över Skype från Polen, och sen hörde till eftertexterna till filmatiseringen av Wojna polsko-ruska pod flagą biało-czerwoną av Dorota Masłowska. Låten heter ”Ja soldat”, av 5’nizza från Charkiv.

Halvvägs…

Leave a comment
Okategoriserade

…in i bloggutmaningen kan jag konstatera att jag fortfarande hänger i. Ett inlägg om dagen, i enlighet med reglerna. Femtio dagar nu, säger de som räknat.

Och vad ska man säga om det? Man kanske kan säga att det mer handlar om ett beslut att fullfölja en vana, än om bloggande som sådant. Man får släppa ambitionen om att varje inlägg ska vara något stort och bra – bara för att upptäcka att många inlägg blir sig själva nog ändå. Förstås.

Det där att ett inlägg måste få vara hur kort och banalt som helst, det måste man nog vara klar över från början om man inte har väldigt mycket fritid eller betald arbetstid att lägga på högkvalitativa texter. Annars blir det högtflygande planer som får avbrytas med buller och bång, eller i all tysthet.

Men den här gången rullar jag vidare mot målet.

Några få att respektera

Leave a comment
Okategoriserade
Bruno K. Öijer. Foto: Svt

Det är musik… Bruno K. Öijer. En poet som framträder från scenen, spelar med rösten. Tolkar sina egna dikter, han framför dem verkligen. Anspänningen, diktionen… Och, sen, tystnad – och gester, detta ”yes sir!”, efter en levererat dikt.

Bruno K. Öijer läser dikter i SVT:s vackra upptagning från Linköping, och han håller sig till Formen, en form som han inte äger men ändå omisskännligt är hans. Livet är redan en lång serie upprepningar, men det gör ingenting, vi är alla kopior i masskulturens spår, och: Håll fast vid det som är bra, det som du kan förmå dig att respektera. Ta upp sakerna och gör dem till dina.

Öijer går i Dylans kläder, med hatten, stövlarna, spelarens kavaj, som stulna ur logen men noga tillpassade. Sextiotalets, sjuttiotalets nya sångare och poeter stod själva i samma boots, i samma arméjackor, som etablissemangets starka män bar.

Jag tänker på mina första intryck av Öijer och minns återigen hur de där åren var som ett enda långt växelspel mellan ironi och uppriktig längtan, mellan hån och kärlek. Öijers ord nådde inte fram till mig då, blev kanske hån i förbifarten. Men redan under de åren kom ett ideal för mig, hur man bedömer en person i ett öppet samtal. Höga poäng blir det för att kunna växla mellan humor och allvar, på låtsas och på riktigt. Inte bara blanda dem, men ännu viktigare: att verkligen kunna stänga av det ena, strypa luften till pipan, för att det andra ska få träda fram.

Också den som häcklas måste skratta. Tänker på det när Lundell skriver att han brukar läsa ”Öppna landskap” med Öijer-röst, eller sjunga ”Snön faller” som Thåström hade gjort det. Scenen tilltalar mig och jag tänker att det är något skönt i det, och något mänskligt i min tanke där. Vi vill bygga hela världar åt våra vänner, gudar, kärlekar och legender, vi vill att de ska prata med varandra. Vi vill att världen på något sätt ska höra ihop, men behöver inte förstå hur (och kan vara glada för det, som Zagajewski skrev).

Att Lundell skojar om den Öijer han ändå gillar tilltalar mig, precis som när Žižek refererar till hur han pratar med sin ”good friend and theoretical enemy, Judith Butler”. Konsten och filosofin har scener där samtalet blommar och det finns kamp, gyckel och glädje utan blod.

Lägesrapport antikvariat

Leave a comment
Okategoriserade

Sydsvenskan har besökt Antikvariat Kim för att skriva om den långsamt borttynande antikvariatsscenen i rikets tredje största stad.

Jag minns att jag fick en bok gratis när jag var där senaste (och hittills enda) gången. ”Gillar du deckare?” var frågan – jag svarade något närapå sanningsenligt, och fick en bok som jag nu för mitt liv inte kan komma ihåg vilken.

Det kunde anas ett visst överflöd. Servicen var mycket god, och jag blir inte förvånad när Kim i artikeln nu hävdar att han vet var alla 100 000 böcker finns sorterade. Ett påstående som har större chanser att vara någorlunda sant än det att han läst samtliga böcker.

Två mindre aktivariat som nämns i artikeln vill jag också verkligen rekommendera: Antikvanti och Östervärns Antikvariat & Bokhandel.