Att se sig själv med andras ögon

Det är tjugofem år sedan rundabordssamtalen, när den fria fackföreningen Solidaritet gjorde upp med den polska regimen om fria val – bara månader före Berlinmurens fall och kommunismens fall i Östeuropa.

Sedan dess har en hel generation vuxit upp i Polen, och Europa har förändrats.

På frågan ”Varifrån kommer du?” svarar även de hippaste, mest urbana polacker – och kanske särskilt de – inte bara ”Polen”. De brukar förklara: ”Men Polen är inte som du tänker dig. Det har hänt mycket. Polen är ett normalt, europeiskt land nu.”

Det här är ett exempel hämtat ur Agata Pyziks nya bok Poor But Sexy: Culture Clashes in Europe East and West. Hon konstaterar på ett annat ställe: På många sätt är vi mer lika än på länge, i Europa. Arbetslöshet, osäkra anställningar och osäkerhet inför framtiden, det gäller över hela kontinenten numera. Men det är fortfarande polacker och andra östeuropéer som åker i hundratusental till väst för att jobba. Inte tvärtom.

Agata Pyzik är född 1983 och tillhör en rekordstor generation – sällan föddes det så många i Polen som åren däromkring. De mötte ”historiens slut” som barn, men har fått vänta länge på allt det goda som skulle komma. De blev en generation som inte röstar, eller åtminstone inte väntar sig att politiker ska göra något för dem.

Författaren föddes i det kommunistiska Polen, men var för ung för att ha egna minnen av förtryck. Hon minns istället hur föräldrarna jobbade sig upp och fick det bättre, men också hur klyftorna växte och gamla klasskamrater lämnades i sticket.

I dag bor hon i London och är verksam som kulturjournalist på två språk, och ur det föddes boken.  Den är hennes undersökning, skriver hon, om vad det innebär att komma från Öst. Det är som musik-, film-, och konstskribent hon ger sig in in i detta. Boken är rik på analyser och exempel, från epoker av postpunk, socialrealism och avantgardism, till nutida ruinturism och konstutställningar som säljer Öst- och Centraleuropa till västliga kulturarbetare.

En sak det innebär, det att komma från öst, en sak att komma till rätta med, är att ständigt se sig själv med andras ögon. Den ständiga strävan efter att bli normal, att bli som Väst, utan att lyckas. För även om Polen är bäst i klassen, har kvalat in i EU och NATO och visat tillväxt genom alla år, så är det ändå inte nog. Trots att migranterna har hjälpt värdländerna med billig och flexibel arbetskraft, så spelar västeuropeiska ledare fortfarande ”social turism”-kortet. Det är i mötet med detta, och i en tid när det europeiska projektet knakar i fogarna och en våg av sociala protester sveper över världen – som Agata Pyzik, liksom i förbigående, säger nej, jag vill inte vara en del av detta ”Väst”.

Det är starkare ord än vad det kanske låter som. Västeuropa hade en hel del som talade för sig, i kombinationen av demokrati och social trygghet. Och Västeuropa är i dag attraktivt inte bara för sina arbetstillfällen, utan också för de välfärdssystem som ändå finns kvar. Ändå är det inte det Västeuropa som en gång avsågs, och författaren beskriver känslan av att ha bjudits in till den europeiska efterkrigsfesten just när den började ta slut. Just en avsmak över vad Väst gjorde med alla sina historiska möjligheter, är också en motivation till boken, skriver hon på ett ställe.

Politiskt står nyliberalismen i skottgluggen, den vars självsäkra apostlar ständigt prisat åtstramningar och anpassningar och målat upp en glättig bild av Det Nya Europa. Men, de som verkligen är tilltalade i boken – kanske för att de faktiskt kommer att plocka upp den – är läsare från olika schatteringar av västeuropeisk vänster. En vänster som i dag är märkligt ointresserad och okunnig om Östeuropa. För dem, konstaterar Agata Pyzik i ett talande exempel, är 1968 ett mytomspunnet år av social revolt, men i Öst är det året då den polska regimen bedrev antisemitiska utrensningar och Sovjetarmén krossade Pragvåren.

Östeuropeiska erfarenheter av politiska experiment, reformer och uppror, av vardagsliv under socialismen, är inte intressanta. Istället ser de västliga radikalerna ett fascinerande ruinlandskap, som lockar med billig vodka och fototillfällen vid Leninstatyer, och de kan ofta inte kan skilja gamla korrumperade kommunistiska partier från nya, frihetliga grupperingar.

Men, och det är viktigt, den sista meningen är inget referat ur boken. Pyzik uttrycker sig inte så där hårt mot sina läsare, och sätter sig framförallt inte till doms över dem som romantiserar. Nej, hon identifierar sig tydligt med drömmare. Som alla de artister och konstnärer från väst, som närmade sig muren med skräckblandad förtjusning, på jakt efter något hårdare, verkligare, som stirrade över muren och fann att någon stirrade tillbaka.

Om Västs exploaterande av billig arbetskraft kan liknas vid ett dåligt äktenskap, så ser Pyzik ändå romantiserandet av de andras liv som en möjlig väg till ett äkta möte.

Att tycka att Västeuropa slarvat bort sina chanser, det är inte så svårt att relatera till Sverige eller England. Desto längre bort finns då de bråddjup som Östeuropas historia bär med sig: Vad som har stått på spel, och vad som med det historiska medvetandet intakt närsomhelst kan tänkas stå på spel. Att närma sig en förståelse av det kräver en och annan resa, med ett och annat riktigt möte.

Agata Pyziks genomlysning av de gamla åren är god läsning för den som är väg dit. Boken är också ett tankearbete som handlar om att hålla upp det gamla för belysning, ta med sig det som är värt att spara och sedan inte längre stå där som antingen offer eller utstött. Och: För att kunna gå vidare, med de nya idéer som måste komma.

Sändes ursprungligen i OBS i Sveriges Radio P1, 28/4 2014. Lyssna på inslaget:

 
 

Ur askan i björnen

Jag minns en filmscen: Billy och Wyatt i Easy Rider passerar en hippieby på sin väg mot New Orleans. Byns invånare har kommit för att leva i samklang med naturen, men kan ingenting om att odla markens grödor och kommer att gå under.

 

Och en annan sak: Varje gång jag lyfter på locket till en bytta Bregott, läser jag: ”Naturen är god”. En bekants barn sa: ”Tänk om det stod ‘Naturen är ond’, bara på ett enda paket”.

 

Jag kommer att tänka på allt det här när jag ser Jenny Bergs utställning ”Attacksimulator, redovisning, information” på Skånes konstförening. Jag tänker också på sköna killar som lämnat civilisationen för att leva i det vilda, som i Into The Wild eller Grizzly Man.

 

Jenny Bergs redovisar olika projekt för återvändande till naturen. I utställningen ingår modeller, teckningar, och videoinspelningar där jord sprids ut på golv, ett läger slås upp, och utforskare närmar sig naturen med barn som inte verkar mycket mindre insatta än de vuxna.

 

Central och genial i utställningen är den gigantiska attacksimulatorn. En upprättstående isbjörn, framför ett enkelt liggunderlag på golvet. Med hjälp av en fiffig vinschanordning, kan besökaren, liggande på marken, få den gigantiska isbjörnen nedsänkt mot huvudet i en långsam men hotfull rörelse.

 

Bergs utställning präglas just av en diskret, självkritisk humor, som driver en hel del med konstnärers redovisningar av sina forskningsprocesser. Den här humorn och distansen ser också ut som en väg ut ur den tröttande och ofruktbara debatten mellan Upplyst Urbant mot Föregivet Flummigt. Om konstnären och idealisten tar vetenskapens språk och bara lämnar förvirring tillbaka, måste det också sägas att alla vetenskapsmän är människor och på ett grundläggande plan samma skrattretande myror. Vi dras till det här. Vår dårskap är vår, både i byggandet av civilisationen och i flykten från den.

 

Lyckligtvis kan vi reflektera över detta. Civilisationen bär civilisationskritiken inom sig, och måste göra så för att överleva. En ren Upplysning och Modernism, fri från allt från romantik och massrörelsers känslostormar till hippies och postmodernism, blir en lögn i sig.

 

Naturen är inte god, men det är inte vi heller.

 

Sträva efter det goda kan vi, dock.

 

 

Idéer såväl om att naturen är god som att ny, förbluffande teknik kan lösa allt utnyttjas av bedragare som vill tjäna pengar på människors desperation, som medicinreporten Anna Bäsén visar i Expressen.

 
 

Kyckling ur databasen

Det är inte ofta numera jag hamnar på en sida från nätets barndom. Men häromdagen hittade jag så det här receptetChicken Paprikash (eller paprikás csirke) via Wikipedia. Jag hittade dit via Memory Alpha, en omfattande wiki om allt som rör Star Trek. Kycklingrätten förekommer nämligen i två av serierna.

 

Den daterade receptsidan jag hamnade på står ut i sin urmodighet, jämfört med framtidstolkningarna i Star Treks nittiotalsserier. Scenograferna och konceptutvecklarna gjorde ett bra jobb med att framtidssäkra framtidsskildringen, eller så är vi (eller jag, ska jag säga) tillräckligt nära nittiotalet än. Och naturligtvis ser jag skärmarna, skeppen och interiörerna ur en beundrares ögon.

 

Det nog klokt att visa datorgränssnitt som skiljer sig så mycket från de samtida. Röststyrningen framstår nu som en förlaga för Apples Siri eller Google Glass. (Och man kan få något liknande Starfleets röststyrda databaser genom att använda Wolfram Alpha med Siri.) Det grafiska gränssnittet, LCARS, lär ha utvecklats av Michael Okuda delvis med tanke på att skärmarna skulle vara billiga att tillverka i imponerande mängd.

 

Ganska billigt är det också att laga Chicken Paprikash. När det blir dags (efter fastan) blir mitt största problem hur jag ska hitta nudlarna, nokedli eller spätzle. Det har funnits på Lidl, men i värsta fall får jag väl laga det själv.

 
 
 

Perfektion

Il semble que la perfection soit atteinte non quand il n’y a plus rien à ajouter, mais quand il n’y a plus rien à retrancher.

Antoine de Saint Exupéry, som formulerar det jag försöker lära ut (och själv lära mig) om det nätburna skrivandets hantverk.

 
 

Notering om öl och ost

De här dagarna har jag haft mycket att göra, och gjort mycket – och det har gått, och varit, bra. Så kan man säga koncist. Det känns som en vändpunkt och se – om två dagar är den här, vårdagjämningen.

Någonting att ta med sig från i dag, här då? Det får bli mer mat: köpte på mig grädde och öl, för allt annat fanns redan hemma för en Wisconsin Beer Cheese Soup (med recept från ytterligare en av mina favoritmatbloggar). Den rekommenderas.

 
 

When the day is done

Efter en dag av glädjande demonstrationer – 10 000 i Malmö mot nazisterna – har jag suttit inne med uppsatsarbete under kvällen. Nu går ögonen går i kors och sveper över skärmen, fingrarna har tryckt fram kvällstidningarnas sidor av ohejdad vana. ”Vännernas ilska – mot apexperten” läser jag, och då tror jag redan att jag sover.

 
 

Nattamat

I kväll har jag, efter en stadig och sen lunch, bara ätit minimorötter. Mer behövdes inte.

Det medför dock att jag fastnar framför ett par av mina favoritmatbloggar. Jag drömmer mig sen sakta in till köket.

PS: Jag har ju en annan blogg också, just för mina recept.

 
 

Tre noteringar under dagen

• I denna skräckens tid, låt dig ej förskräckas. Det sjunger Wolf Biermann i ”Ermutigung”, en av mina favoriter bland protestsånger. Värd att plockas fram i tider som denna. Biermanns sång har också funnit sin väg till ett svenskt psalmbokstillägg: ”Under sin tid i Östtyskland skrev han en stor hit under 70-talet, som kort och gott hette Uppmuntran. I författaren P O Enqvists översättning togs den med i Svenska Missionsförbundets provpsalmbok Herren lever. Sedan försvann den. Nu har den plötsligt dykt upp igen i detta nya psalmbokstillägg. Intressant. I psalm 824 uppmuntrar Wolf Biermann oss att inte ge upp”

Tony Benn–memer fyllde flödena, för att hylla denne bortgånge Labour-politiker. För mig har han tidigare ärligt talat bara varit ett okänt namn i en Pet Shop Boys-låt. I dag fastnade för hans suffragett-plakett och hans ord om utbildning.

• Den polska affischkonsten är mycket speciell. 21 av culture.pl:s favoriter presenterades under dagen här. (Bonus: det hela får mig att tänka på den här sammanställningen av Star Wars-affischer från många olika länder.)

 

 

 
 

A Polish bureau

En kär möbel i mitt hem är det så kallade ”PS-skåpet”.

Det är ett lågt, brett skåp. En omklädningsrumsinspirerad sak. Den har varit TV-bänk under många år, och bär nu upp min spegel och är fullt av lakan. Skåpet har ett särskilt hål för sladdar i botten, och en gång i tiden använde vi det för att gömma all stereoutrustning.

Allt detta kommer jag att tänka på apropå årets PS-kollektion från Ikea, som också har hyllade polska inslag. Denna sekretär av Maja Ganszyniec Paweł Jasiewicz och Krystian Kowalski till exempel. Jag lägger sekretären till min samling av exempel på polsk design i vid betydelse.

 
 
»