Författningspatriotism: Motståndare förenas i protester mot regeringen

Leave a comment
Arbetsprover

Plötsligt kom nyheten ingen hade väntat sig, som med ens förändrade den politiska scenen: President Andrzej Duda lägger in sitt veto mot två av regeringens tre lagförslag om att ta kontroll över domstolarna. Senare under måndagen samlades som planerat en stor demonstration framför presidentpalatset, utannonserad utan politiska ledare vid mikrofonerna. Efter en vecka av demonstrationer, ljuskedjor och återkommande krav på tre veton, var det självklart att samlas trots den oväntade nyheten.

Den som följt olika regeringskritiska demonstrationer i Warszawa de senaste två åren, kunde höra de olika samlingarnas ledmotiv återupprepas, både i ord och toner. George Michaels ”Freedom! 90” från prideparaden och ”Bella Ciao” från vänsterns antifascistiska manifestationer. Men trots sidblinkningar dominerade huvudtemat tydligt: det här var en samling kring det som förenar, en sorts författningspatriotism. Nationalsången och Europahymnen sjöngs gemensamt. Som på en konsert ropades det också efter ett extranummer från presidenten, med krav på ett tredje och sista veto.

Även om inget sådant kom, blev regeringspartiet Lag och Rättvisas enighet tydligt rubbad i och med presidentens agerande. Det kom efter en tidigare total lojalitet med partiledaren Jarosław Kaczyńskis projekt. Alla vet att nya lagförslag kommer, men nu har en ny generation fått erfarenhet av att lagar går att stoppa med hjälp av demonstrationer.

För bara ett år sedan var demonstranternas medelålder hög. Det förändrades med kvinnostrejken och protesterna mot den nya abortlagen i oktober förra året, som fick regeringen att backa. De många andra manifestationerna – till stöd för författningsdomstolen, mot regeringens skolreformer eller urskogsavverkning – liksom facebooktrådarna som omger dem, har också blivit tillfällen att diskutera politik på ett mer övergripande plan.

Oväntade möten sker. I en manifestation till stöd för flyktingar förra året talade en jesuitpräst på scenen, inför aktivister som tidigare protesterat mot kyrkans stöd för den nya abortlagen. Det var en reflektion som också gjordes från scenen i måndags: hur nationsflaggor, EU-flaggor och de autonomas svartröda flaggor samsas på ett sätt som vore otänkbart på andra platser.

De ibland konkurrerande men ofta samverkande manifestationerna har bildat en ny politiskt offentlighet. Samtidigt är avgränsningar viktiga, eftersom det kommer att behöva formuleras nya, tydliga och trovärdiga politiska alternativ längre fram. Det nya vänsterpartiet Tillsammans, som vänder sig till det polska prekariatet, har vägrat stå på scen med de högerliberala partiernas företrädare. I praktiken har de olika grupperingarnas och partiernas initiativ ändå korsbefruktat varandra och drivit fram en miljö som inte är beroende av en enda ledande kraft.

Publicerad i Sydsvenskan/Helsingborgs Dagblad 27/7 2017

Barnbidragspopulism i Polen

Leave a comment
Arbetsprover

Striderna om nationens vägval i Polen har ofta beskrivits på ett numera välbekant sätt: Ett »slutet« folk mot en »öppen« elit. Men vid sidan av kulturkampen är ekonomins betydelse tydligare än i många andra länder.

»Det är våra föräldrar som protesterar«, fick jag höra från yngre vänner och bekanta. Det var i vintras, när de stora gatuprotesterna började samlas. Den nya nationalkonservativa majoritetsregeringen hade snabbt lyckats lamslå konstitutionsdomstolen, som hade kunnat hindra vidare reformer. Nästa mål blev att ta kontrollen över public service. Demonstationerna blev stora – men hade hög medelålder. De som var där ville försvara det de hade, det många av dem hade kämpat så hårt för på åttiotalet. De yngre var inte där. Det är nämligen svårt och dyrt att ta ledigt från osäkra jobb. Och inte så lockande att manifestera med Kommittén för demokratins försvar, som inte förstått att saker gått fel långt före senaste valet och att det är svårt att leva bara på löften.

Annars ser det ju tydligt ut: den polska regeringens traditionella och nationalistiska position, i kamp mot en bred demokratisk och liberal koalition. Ännu ett argument för att den ekonomiska vänster–höger-skalan nu är alltmer irrelevant, och att »öppen« nu står mot »sluten«? Nej, Polen är i själva verket ett tydligt exempel på att det inte är så enkelt.

År 2015 var supervalår i Polen. I presidentvalet i maj vann Lag och rättvisas nedtonade kandidat Andrzej Duda. Den impopuläre partiledaren Jarosław Kaczyński stod i bakgrunden, liksom i parlamentsvalet i oktober. I övriga Europa fick Kaczyńskis utspel om flyktingar (och 54 svenska »shariaområden«) stor uppmärksamhet. Men redan i maj – innan flyktingfrågan börjat ta över rubrikerna – vann Lag och rättvisa alltså presidentvalet ganska oväntat, delvis på ekonomiska löften. Efter valet i oktober bildade de majoritetsregering.

Det social- och nationalkonservativa regeringspartiet Lag och rättvisa är liksom sina ärkefiender i högerliberala Medborgarplattformen sprunget ur åttiotalets frihetskamp. Men medan det tidigare regeringspartiet identifierar sig med tiden av tillväxt och europeisk integration därefter, framställer Lag och rättvisa mer och mer tiden efter 1989 som ett totalt misslyckande. »Rättvisa« i namnet ger en fingervisning om att social och ekonomisk revansch för transformationens förlorare alltid varit en del av partiets dragningskraft.

Polen är på många sätt unikt i dagens Europa. För oavbruten tillväxt i över tjugo år har en stor inre konsumtion varit en ekonomisk motor. Men lönerna har förblivit låga. Yrkesgrupperna har avlöst varandra i demonstrationer för bättre löner och arbetsvillkor, och den unga generationen står ofta helt utanför de skydd som fasta anställningar ger. Samtidigt är den traditionella vänstern djupt diskrediterad, av både sitt realsocialistiska arv och senare korruption och hållningslöshet.

I det läget lanserar Lag och rättvisa en rad välfärdsreformer, som inte bara vänder sig till de mest utsatta, utan har mer generella drag. Flaggskeppet är ett rejält tilltaget barnbidrag: 500 złoty (cirka 1 100 svenska kronor) i månaden per barn. Med undantag för mycket fattiga familjer ges dock stödet först från och med andra barnet, vilket sätter traditionella familjer i främsta rummet. Trots det är en sådan reform uppseendeväckande mitt i åtstramningspolitikens tidevarv.

Detta har inte varit lätt att hantera för oppositionen. Tomma vallöften, sa man först, men barnbidraget har rullats ut snabbt. Liberalerna oroar sig för tillväxten. Till vänster fruktar en del att om de spretiga reformerna misslyckas, och framför allt om de följs av en ekonomisk nedgångsperiod, så kommer generell välfärdspolitik åter te sig omöjlig i mittenväljares ögon. Andra menar mer optimistiskt att ingen nu vågar avskaffa barnbidragen helt, och att man inte kunnat hoppas på att få igenom något liknande på annat sätt.

För det finns de som vill få igenom mer av välfärdspolitik. Före valen bildades partiet Tillsammans (»Razem« på polska), inspirerat av spanska Podemos när det gäller medel och de nordiska välfärdsstaterna när det gäller mål. Den rödlila färgen och tydligt frihetliga värderingar skiljer dem från den gamla vänstern. De har inte heller delat scen med nyliberaler under de stora gatuprotesterna. I stället har de fått uppmärksamhet för parallella initiativ och använt frihetsfrågorna för att så ofta som möjligt lyfta de ekonomiska.

För så är det – just nu står striden om frihet mot tradition. Men i det häktar kraven på en rättvisare fördelning av tillväxtens frukter, och det är svårt att få syn på när allt handlar om kulturkrig. Att se klarare på det här är viktigt för åren som kommer, och inte bara i Polen.

Publicerades i Magasinet Arena nr. 5 2016 / Dagens Arena 20 december 2016

En ny generation tar strid i Polen

Leave a comment
Arbetsprover

Uppifrån ser det ut som ett hav av paraplyer i regnet. Sett från gatan är det ett hav av svartklädda kvinnor och män i alla åldrar, mest unga, som strömmar till från alla håll. Framför slottet i Warszawa trängs så många deltagare att få av dem kan se eller höra den scen som arrangörerna talar från.

Den svarta protesten, kvinnostrejken, fick många arbetsgivare, däribland flera av Polens största städer och universitet, att i förväg låta anställda ta ledigt. På denna terminens första dag möttes studenter av skyltar om att föreläsningarna var inställda – om de inte själva redan gått ut i strejk. Trovärdiga siffror på antalet strejkande är svåra att fastställa – men över 140 manifestationer hölls över hela Polen och sympatiaktionerna sprids över världen.

Det som fått kvinnor i Polen att strejka i protest var det nya lagförslag som syftar till att ytterligare skärpa en abortlag som redan är bland de hårdaste i Europa. Dagens lag tillåter abort endast vid våldtäkt, incest, allvarliga fosterskador eller allvarlig fara för kvinnans hälsa. Den nya lagen, som antagits av parlamentet i en första läsning, skulle straffa kvinnor som gör abort med upp till fem års fängelse.

Ett enda villkor för laglig abort skulle bli kvar: att det finns en överhängande fara för kvinnans liv. Läkare måste alltså invänta precis rätt tillfälle för ingreppet, för att själva undgå straff. Dessutom skulle många läkare avstå från prenatala undersökningar och ingrepp som innebar den minsta risk för missfall, eftersom det i så fall skulle kunna leda till fängelse. Vid missfall skulle också kvinnan kunna bli föremål för polisutredning, för att säkerställa att det inte var framkallat och därmed straffbart.

Lagförslaget väcktes av en namninsamling under våren, som nådde den nödvändiga gränsen för att behandlas i parlamentet. Förslaget stöds av kyrkan, men är däremot inte ursprungligen en del av den socialkonservativa regeringens noggranna plan för att omgestalta landet, som sattes i verket med stor målmedvetenhet efter valet för ett år sedan. Men nu sitter regeringen där med förslaget, som stöds av deras kärntrupper.

Efter de stora protesterna har det redan börjat talas om att mildra förslaget, och en del bedömare menar att det blivit ett streck i räkningen för regeringens starke man Jarosław Kaczyński, som inte vill ha någon majoritet emot sig. Så sent som några veckor före namninsamlingens lansering lockade demonstrationer mot den nuvarande lagen inte någon särskilt stor uppslutning och opinionsmätningar visar att en majoritet stöder den. De visar också att väldigt få faktiskt vill se den skärpning som nu fått ut folk på gatorna.

Tydligt är att nya grupper börjar demonstrera och organisera sig. Unga dominerade demonstrationen i måndags, och det skiljer den helt från de tidigare protesterna mot regeringens framfart mot högsta domstolen. De manifestationerna har dominerats av en medelålders medelklass, som oftast begränsat sina krav till att få behålla allt som det var före valet. Bland yngre har det istället varit de konservativa som varit mest framträdande. Den svarta måndagens protester ändrar på den bilden.

Publicerad som kulturartikel i Sydsvenskan/Helsingborgs Dagblad 4 oktober 2016

Det här är Europa

Leave a comment
Arbetsprover

Efter att ha neutraliserat författningsdomstolen gick den nya polska regeringen snabbt vidare till public service. Vad kan andra européer lära sig av det som händer i Polen nu?

Det går numera snabbare att stifta lagar än att sammankalla landsomfattande demonstrationer, åtminstone på jullovet. Ett par dagar efter att den nya medielagen undertecknats samlas demonstranter i städer över hela Polen. Utanför det gamla tv-huset i Warszawa är det många som är medelålders och äldre. Många har demonstrerat förr, på åttiotalet. De polska flaggorna är många, EU-flaggorna är färre men viktiga. Efter en och en halv timme och många tal avslutas demonstrationen med nationalsången, och när massan mycket långsamt börjar röra på sig spelar någon ”Imagine”.

Den nya medielagen drevs igenom i ilfart under julledigheterna av det nya regeringspartiet Lag och rättvisa, som har egen majoritet i parlamentet. Den innebär att de allmännyttiga radio- och tv-bolagen och nyhetsbyrån direkt underställs regeringen, som får tillsätta och avsätta chefer. Längre fram väntas lagar som ska omvandla företagen till nationella kulturinstitutioner med uppdraget att värna om patriotism och avsluta alla journalisters anställningsavtal.

Dagen före demonstrationen vittnas det om en avvaktade stämning på radion. Vid lunchtid anländer de nya cheferna. Direkt börjar avdelningschefer avskedas, men så mycket mer information når inte ner till de anställda. För lyssnarna märks övertagandet direkt: nationalsången och Europahymnen som toppat varje timme, i protest mot de nya lagarna, tystnar. En yngre journalist funderar på om gamla tweetar eller kontakter på sociala medier kan bli komprometterande.

Den polska statliga tv:n och radion ombildades efter kommunisttiden till statligt ägda företag med public service–uppdrag, och nya regeringar har sedan dess försökt sätta sin prägel på verksamheten och bytt chefer. Bolagen har inte hunnit bli fullt självständiga, men många journalister har blivit kvar genom åren oavsett vem som sitter vid makten, och kunnat odla en självständighet. Men nu tas ordentliga tag. Den här målmedvetenheten och grundligheten är något nytt.

Mediebolagen är bara ett exempel på det samhälle Lag och rättvisa har svurit på att göra upp med. Rundabordssamtalet, uppgörelsen mellan Solidaritet och kommunistregeringen, innebar en fredlig övergång till demokrati men också att en del kunde gå direkt från partitoppen till näringslivet. Lag och rättvisa ser det som sin mission att slutföra den ofärdiga revolutionen.

Men – och det är den springande punkten nu – en revolution 1989 kan inte slutföras över tjugofem år senare. Nu blir det istället en revolution för 2010-talet, i ett krisernas Europa. Tjugofem år efter kommunismens fall svävar en ny ideologisk huvudfiende för ögonen, och trots talet om Ryssland är det inte österifrån den kommer. Lag och rättvisa är ett brett parti – som också lockat till sig pragmatiker – men har en hård ideologisk kärna och mycket övertygade kärnväljare. Trots många historiska referenser till ryska kommunister och tyska nazister, är de ”sjukdomar i samhället” man vill bekämpa ofta sådant som har med individens frihet att göra. Idén om att kommunismen muterat till en liberal och gudlös kulturmarxism är genomgående.

Det har i och för sig inte saknats korruption och arrogans under de här tjugofem åren. Den förra regeringen, ledd av den pragmatiska och Europavänliga Medborgarplattformen, beslöt att i förtid välja två nya domare till författningsdomstolen. Något som nu fungerar som ett kungsargument när regeringsvänner tillbakavisar kritik mot Lag och rättvisas demokratisyn och egna attacker mot samma institution. Det är ett tydligt exempel på whataboutism (”Ni gjorde fel – alltså har vi rätt att göra ännu mer fel”): Statsförvaltning och medier har inte varit helt neutrala – låt oss därför göra dem ännu mindre neutrala, men på vår sida. Lag och rättvisa upplever sig slå ur underläge, för historiens förlorare, för det normala och friska. Därför måste de få slå så hårt som möjligt. Dubbelmoral är tillåten.

Trots presidentadministrationens ord om att de nya medielagarna ska ”garantera objektivitet”, talar många Lag och rättvisa-politiker öppet om att de nya nationella kulturinstitutionerna som ska träda i public service-bolagens ställe ska vara ”en sköld” för den polska regeringen och de polska nationella intressena. I ett annat uttalande, avsett för de egna väljarna, heter det att ”opolitiska medier är en skadlig idealiserad myt” som gör det svårare att regera.

Nationalkonservatism som avvisar västlig liberalism – det har fått motståndare att tala om putinisering. Varje liknelse med Ryssland avvisas som absurd av den polska regeringens försvarare. Har vi kanske soldater i grannländerna? Var är vårt KGB? Det är sant att de polska radikalkonservativa angreppen på ”Gayropa” ibland kan låta till förvillelse lika motsvarande angrepp från ryskt håll. Men sanningen är att idéer om ”illiberal demokrati” håller på att bli mer attraktiva även där det finns en stark motvilja mot allt ryskt. Det behövs inte någon rysk destabiliserande propaganda som förstärker bilden av ett sönderfallande Europa – även om det hjälper. I land efter land finns en radikal höger som ser sig undanträngd av den liberala och individualistiska moderniteten. I Polen har den fått en chans att snabbt försöka vända historiens hjul och slå tillbaka.

Regeringsskiftet kom överraskande för en del, och liberaler står handfallna. Varför i Polen, som visat oavbruten tillväxt genom alla kriser? Jo, men tjugofem år av tillväxt har också inneburit vinnare och förlorare. Ojämlikheten dröjer kvar när Polen konkurrerar med billig arbetskraft. Det politiska landskapet i Polen har tillåtit Lag och rättvisa att vara både höger- och vänsteropposition. Socioekonomiska frågor var viktiga i valet, och väljarna erbjöds tydliga löften om höjd minimilön, barnbidrag och sänkt pensionsålder. Efter valet har det nybildade nyliberala Moderna partiet ökat i mätningarna och partiledaren Ryszard Petru blivit den lyckade medelklassens favorit. Men vad erbjuder han de polacker som lever med ”skitkontrakt”? I kritiken mot Lag och rättvisa ingår att rutinmässigt håna de ekonomiska löftena, men det har redan straffat sig. Den ekonomiska liberalismen har fostrat en hård socialdarwinism, där det verkar rationellt att sluta sig kring familjen, kyrkan och nationen.

Ekonomisk trygghet och jämlikhet tenderar att glömmas bort i tider av kulturkamp. Om Europas ledare står upp för humanism och liberala värden, men samtidigt slår vakt om en icke förhandlingsbar åtstramningspolitik, urholkar det den kombination av liberalismens frihet och socialdemokratins trygghet som varit så lockande för nya EU-medlemmar, och som trots allt fortfarande är lockande för flyktingar från hela världen. Detta ger mening till en annan replik från den polska regeringens försvarare – nämligen att Europa inte främst borde oroa sig över Polen, utan över hela Europa. Det europeiska löftet har bleknat, och det är dags att göra något åt det.

Det går snabbt nu – och vad som händer återstår att se. Polska journalister är vana vid att se tiden an. Kanske har Lag och rättvisa helt enkelt för många fiender, nu när den europeiska politiska scenen förändras väldigt snabbt. Oavsett vad som händer: det här är Europa nu.

Publicerad i Sydsvenskan/Helsingborgs Dagblad 16/1 2016

Att läsa Zygmunt Bauman

Leave a comment
Arbetsprover
Zygmunt Bauman. Foto: Wikimedia Commons (CC-BY-SA)

Nyligen talade den polske sociologen Zygmunt Bauman i Lund inför en fullsatt föreläsningssal. Men hur läser man en sociolog som fyller salar vart han än åker, och verkar säga det alla redan vet om sina liv?

”De som lyckas i framtiden kommer att leva som tågluffare och inte som charterresenärer”. Jag minns just den meningen av någon anledning. Från en föreläsning i aulan, cirka 1995, några år efter att de slutat prata om lågkonjunktur och börjat prata om kris. Orden formulerades av någon tillrest föreläsare som vi gymnasister var samlade för att höra. Jag vill minnas att jag tyckte det lät bra ändå. Vem vill åka på tråkig charterresa?

Sedan kom livet. Eller ja, det kom, även om vi väntade länge på att det skulle komma igång på riktigt. Jag tycker fortfarande om att resa med lätt packning; men om vi håller oss till resan som en metafor för livet så är jag väldigt tacksam för att kunna ställa av mig min ryggsäck en lite längre stund, och pusta ut en hel vecka på samma badhotell.

1990-talets lågkonjunktur och kris följdes av allt fler krav på flexibilitet, vilka bara har tilltagit. Att konstatera att det liv som väntar en ung människa i dag kommer vara svårt att överblicka är inte längre en ny spaning. Detta nya normala är ju så självklart för alla som lever i det: livet kommer att kräva ständig anpassning, ständiga förändringar, ständig osäkerhet om jobb och bostad, om relationer och om framtiden i stort.

Den polske sociologen Zygmunt Baumans mest kända begrepp är flytande modernitet. Denna modernitet skiljer sig från den tidigare fasta moderniteten (också känd som ”högmodernitet” eller ”den första moderniteten”). Förut levde nämligen hoppet om att tillvaron skulle bli mer och mer rationellt välordnad. Människor i stora delar av världen kunde också tänka sig sin framtid som någorlunda förutsägbar. Nu, däremot, är allt arbete, alla relationer och grupptillhörigheter i ett ständigt föränderligt tillstånd. Vi befinner oss i ett interregnum, ett tillstånd mellan den gamla, fasta moderniteten och något ännu okänt nytt.

Det är inte heller bara enskilda personer som känner sig maktlösa. Denna osäkerhet är också utbredd bland styrande politiker. Under den fasta moderniteten utgick både höger och vänster från att staten kunde få saker att hända. I dag är stater allt mer maktlösa inför globalt rörligt kapital. I det sammanhanget påminner ofta Zygmunt Bauman om att politik (förmågan att bestämma vad som ska göras) har skilts åt från makt (förmågan att få saker gjorda). En av hans återkommande bilder för detta är politikern som lovar krafttag för att möta en kris i fredagskvällens nyhetssändning, men som först efter marknadens reaktion på måndag morgon har någon aning om vad som över huvud taget går att genomföra.

Här får jag stanna till lite vid en uppenbar fråga: Varför behöver vi läsa det här? Varför behöver vi läsa långa utläggningar om att allt är flytande, att ingenting är säkert, när det är så uppenbart? Det här är livet vi har levt hela tiden. Alla som över huvud taget kan och vill förstå har väl redan förstått?

Ett annat sätt att se på saken är att det behövs tänkare som verkligen speglar den tillvaro vi faktiskt lever i. Det är också det här igenkännandet – Baumans förmåga att gång på gång sätta fingret på saker som jag hört, sett, diskuterat och iakttagit under hela mitt vuxna liv – som får mig att fortsätta läsa honom. Samtidigt letar jag inte efter någon verkligt hårt driven tes, något program för förändring. I stället handlar det om att förstå den rådande situationen, djupare och mer detaljerat.

Zygmunt Bauman har inte stannat vid tröskeln till denna nya tid, utan skriver fler och fler böcker och artiklar. Gamla teman utvecklas och kompletteras med betraktelser av det föränderliga världsläget. Han refererar ständigt till klassiker såväl som till bloggar och nyhetsartiklar, och gör ingen hemlighet av att många av de begrepp han återkommer till är lånade från andra – som detta att vi förväntas hitta privata lösningar på samhälleliga problem, från Ulrich Beck. Sociologi är en kollektiv angelägenhet.

Sociologin föddes, säger Bauman med ett 120-årigt citat från Albion Small, ”ur den moderna ivern att förbättra samhället”. Sociologerna agerade på denna iver som sociala ingenjörer i statens tjänst. Den möjligheten finns inte på samma sätt i dag. Men det kan vändas till något positivt, menar Bauman i essäsamlingen Collateral Damage (2011). I dag har sociologin en större publik än tidigare. Den behöver inte stå i tjänst hos en kontrollmakt som vill locka, styra och tvinga medborgarna till det de styrande har bestämt.

Baumans pedagogiska och lättlästa Att tänka sociologiskt (1990, på svenska 1992) innehåller funderingar kring vad sociologin är, och vad som avgränsar den från andra samhällsvetenskaper. Ett sätt att förklara det är att sociologin ställer frågan: ”Vad har det för betydelse att människor i allt de gör eller kan tänkas göra är beroende av andra människor?” Boken kompletteras med en läslista och en handledning skriven med du-tilltal. Här växer relationen mellan lärare och student ut till ett samtal med läsaren i bokform.

Zygmunt Bauman lever i symbios med inte bara sina egna studenter och kollegor utan också med sina läsare och sin publik. Det som skiljer honom från många andra intellektuella superstjärnor som reser runt och fyller auditorier är just hur han förmår att vara down with the kids. Hans sätt att behålla sin nyfikenhet och öppenhet för yngre kollegor och deras perspektiv framstår som något väldigt sällsynt. Många vördade äldre teoretiker slår sig antingen till ro med gamla meriter, eller tappar koncepten; blir bittra, förvirrade eller bara tråkiga. Men inte Bauman. Det är kanske grunden till hans relation till fansen, om man får säga så: det ömsesidiga bekräftandet, som också råkar vara grunden för ett givande samtal.

Det är något mycket välgörande med en nittioåring som inte anklagar eller ens välvilligt avfärdar dagens ungdom, utan i stället precist och liksom i förbigående ringar in dagens villkor, utan förskönande omskrivningar. Det långa perspektivet är en fördel för förståelsen. Han skördar nu frukterna av att ha sett och studerat saker tidigare än många andra.

När Zygmunt Bauman så talade i en överfull föreläsningssal på Lunds universitet tidigare i år, verkade arrangörerna ärligt förvånade över att så många hade kommit. Bauman talade om behovet av att återupptäcka dialogen – att vi måste ta oss ut ur de zoner vi bygger in oss i på nätet, ut ur ekokammare och filterbubblor. Återigen tänker jag att han identifierat en frustrationspunkt, men att dialogidealet är ganska flyktigt; lättare att hålla med om än att driva fram. Men sedan tänker jag på alla godartade grupparbeten, klokskaper sparade i mejlarkiv. Jag tänker på kollektiva manifest och artiklar som fötts ur chattloggar. Dialogerna finns där med.

Dialogerna finns också i Baumans böcker. Dels förstås i ett ständigt refererande till andra tänkare, dels i att en del kapitel börjat som tal inför olika konferenser och kongresser. Bland hans senare böcker finns också tydliga samarbeten med dialogpartners som medförfattare, där brev fram och tillbaka blir stycken i boken.

Två samarbetsböcker skrevs under den intressanta perioden 2011–2012. Arabiska våren hade ruskat om politiken och fler och fler samlades på torg och i parker över stora delar av världen. Det var också en period då förväntningarna på tekniken och de sociala mediernas makt att förändra kanske var som allra högst, något som Zygmunt Bauman och hans partners var väl utrustade att kritisera.

I Liquid Surveillance (2012) diskuterar Bauman övervakning tillsammans med sociologen David Lyon. De pratar om drönare och övervakningskameror, men framför allt om den övervakning som vi ägnar oss åt av oss själva på internet. Vi bär vårt eget panoptikon som ett snigelskal på ryggen, säger Bauman. (Panoptikon är en anstalt där man inte vet när man är övervakad, bara att man alltid kanske är övervakad.) Diskussionen rör också utestängande – ”ban-optikon” – hur oönskade identifieras och hålls utanför: utanför stadens inhägnade områden eller utanför Europa.

Tillsammans med en annan yngre vän och kollega, filosofen Leonidas Donskis, skrev Bauman därefter Moral Blindness (2013). Titeln och temat kommer från idén att avståndet människor emellan på internet gör det svårare att få syn på sina moraliska val. Men det är inte det enda som diskuteras i boken. Donskis, som är från Litauen, gör sitt bästa för att betona den östeuropeiska erfarenheten.

Han och Bauman uppehåller sig också vid den arabiska våren, på hur oförberett Europa var på att stödja frihetssträvandena när de till slut kom. Att okritiskt utropa internet och sociala medier till frihetsredskap avfärdar de också. Särskilt aktuell just nu är diskussionen om huruvida Sydeuropas indignerade kommer lyckas att bilda nya politiska partier som kan ersätta de gamla.

När jag sitter där på föreläsningen i Lund är det lite som i den där aulan jag satt i på gymnasiet.

Jag minns bara en mening från det tillfället, och har aldrig läst något mer av den där föreläsaren sen. Frågan är vilken vilken mening från Baumans tal de här studenterna kommer att ta med sig. Behållningen är nog i varje fall inte en oneliner, utan att läsa vidare. Man kan för all del fylla salar genom att vara provokatör, estradör och rabulist. Men också, tydligen, genom att odla bilden av en piprökande mysfarbror med underfundig ton. Just den milda ironi och bristande bitterhet som Bauman uppvisar är kanske en stor hjälp när man behandlar samtidens stora kriser och utmaningar, samtidigt som man är fast besluten att inte lova några förenklade lösningar.

Vid föreläsningens slut skyndar sig Bauman ut ur salen och går med raska steg mot huvudutgången. Jaha, tänker jag – snabbt mot hotellet och sedan vidare. Men det visar sig att han helt enkelt har bråttom ut för att röka. Han ställer sig vid svängdörren. Några förvånade studenter kommer fram, och jag kan bara ana vad de pratar om.

Publicerad i Arbetaren, 20 juni 2015. Föredraget från Centrum för Europastudier finns att se här.

Inget finns att se – fortsätt verksamheten

Leave a comment
Okategoriserade

Denna post avslutar Blogg 100-utmaningen. Hundra inlägg på hundra dagar. Mission Completed.

Vad ska man säga om det? Det jag kommer att tänka på är hur det för mig snarast ytterligare ”avförtrollat” bloggandet, i meningen att tanken blir ”att blogga är ju bara att skriva glorifierade statusmeddelanden, notiser, vadsomhelst. Kom igen, vad är det som är svårt? Det är ju bara att skriva något? Vadsomhelst!” Det är ju en tänkbar slutsats – och tydligen är det jag är nöjd med att komma med här inte särskilt svårt att förmedla i några korta ord. Något man också lär sig av att leda radioprogram, av improvisationsteater, eller att stå inför en klass till exempel…

Och avförtrollning, förfrämligande, är faktiskt the way to go. Anything goes: ha inte så stor respekt för formen, din form som sitter i huvudet. Mitt intryck när den första omgången av Blogg 100 drog igång för ett par år sen, var istället att detta var ett bra initiativ för att på något sätt återskapa någon form av tänkt pionjäranda i den svenska bloggosfären. Nu, var tanken, ägnar vi oss åt korta meddelanden på Twitter och Facebook, när vi kunde skriva kloka och välbalanserade saker som vi gjorde i en mytisk urtid (några år tidigare).

Och om allt detta kan man säga – mediet är inte så väsentligt. Vi tenderar att lägga väldigt stor vikt vid hur saker och ting utformas, istället för på vilken effekt det möjligen kan ha för dem som tar del av innehållet. Om ett sätt att kommunicera, ett medium, inte längre verkar fylla något syfte, lämna bara det och prova något annat. Prova något av alla andra som står till buds. Eller använd något av just de här sätten att få ut kortare eller längre texter fast på ett oortodoxt vis – allt detta verkar så självklart när jag skriver det, så att jag nästan skäms. Att koka tevatten… Nå, form påverkar innehållet också, givetvis.

Detta sagt så finns det vissa som tagit detta med kvalitet på stort allvar utmaningen igenom, och jag är väldigt imponerad av en del och önskar att jag hade något av den tid och det fokus som burit genom den mest omtwittrade Plötsligt i Moskva.

Bauman återvänder till frågan om Europa

Leave a comment
Okategoriserade

När ett namn som Zygmunt Bauman gästar universitetet behövs ingen reklam – de i den stunden lätt handfallna arrangörerna på Lunds universitets Centrum för Europastudier fick ordna en videolänk åt de många som inte fick plats i salen. Nu har inspelningen med föredraget betitlat ”Europe in the shadow of the Westphalian Settlement”, och Aleksandra Jasińska Kanias följande ”Crisis and dilemmas of democracy – between neo-populism and neo-liberalism in Europe” lagts upp. Ett samtal, utan publik, finns också inspelat.

Relaterat: Filosofiska rummet i P1 ägnade veckans avsnitt att diskutera Bauman och Richard Sennett (vars framträdande i Warszawa jag tipsade om här).

Nära långt ifrån

Leave a comment
Okategoriserade

Jag har sett olika åsikter om Radiopsykologen, och: jag förstår att för någon kan det kännas för påträngande, för nära, med en sådan distinkt terapeutisk röst rakt in i den intima sfären. Men, i ett offentligt rum där vi (tack och lov, på det hela taget) ändå har börjat öppna oss i alla möjliga sammanhang, så är detta program mer varsamt och ansvarstagande än det mesta vi har fått höra och se, från Dr. Phil till vanliga snabba reportage som av tidsbrist kan komma att behandla någon fel.

Här är ett avsnitt där Radiopsykologen framstår som den public service det är.