Det senaste året har över 90 kommuner och regioner runt om i Polen antagit deklarationer mot »hbtq-ideologi«. Syftet är att värna traditionella familjevärderingar. Nu växer aktivismen för hbtq-rättigheter i landet.
Läs mitt reportage från Polen publicerat i OTTAR nr 2 2020.
Först ser det ut som ett nederlag: det judiska museets stridbare chef Dariusz Stola meddelar till slut att han avsäger sig sin post, efter att kulturministern under ett år vägrat att godkänna hans omval. Stola förklarar att han anser sig vara olagligt berövad sin position, och att han avgår enbart för att verksamheten ska kunna fortsätta.
När så kulturministeriet bekräftar att hans ställföreträdare Zygmunt Stępiński kommer att släppas fram som ny chef, framstår det istället som en bräcklig seger för museet. Till skillnad från Andra världskrigsmuseet i Gdańsk kommer det för närvarande inte att stöpas om enligt regeringens minnespolitiska linje.
Att Polin, museet för de polska judarnas historia, i Warszawa är en tung institution med internationellt stöd och flera olika huvudmän spelar roll. Sedan öppnandet 2013 har det vunnit pris efter pris, slagit besöksrekord och hyllats som ett av de allra viktigaste nya museerna i regionen. Det ambitiösa syftet har från början varit att visa upp de polska judarnas hela mångskiftande historia, och skildra såväl kulturell blomstring som förföljelser och Förintelsen.
Vid sidan av det breda erkännandet har det också visat sig att museets mångsidiga och utförliga utställningar ger utrymme för rakt motsatta läsningar. En del har menat att museet visar upp en imponerande etnografisk historia men ger för lite utrymme åt polsk antisemitism, och andra tvärtom att museet hänger sig åt polsk skuld i vad de kallar en ”skammens pedagogik”.
Den utställning som definitivt fick det att skära sig med den nationalkonservativa regeringen handlade om 1968. Under femtioårsminnet gick museet grundligt igenom sammanhangen kring den kommunistiska regeringens antisemitiska kampanjer, som fick minst 13 000 polska judar att lämna landet och därmed fråntas sitt medborgarskap, och berättade om fraktionsstrider inom kommunistpartiet och viljan att kväsa gryende studentprotester.
Men utställningen visade också hur slagord och tankemönster från sextiotalets kampanjer dyker upp i dag, och diskuterade hur antisemitism och främlingsfientlighet ges utrymme av ledande politiker. Det som hände, likt på Norrköpings stadsmuseum nyligen, var att politiker kände igen sig. Två kända debattörer hittade sina (anonymiserade) tweets och försökte med juridiska medel kräva ursäkter från museet – förgäves. Utställningen kvarstod i sin helhet utställningsperioden ut.
De minnespolitiska striderna i Polen kan se ut att handla om två radikalt olika sätt att söka helande och upprättelse: ett tvingande val mellan att hävda det egna värdet eller att villigt erkänna skuld. Men i ett längre tidsperspektiv blir det tydligare att både självuppvärdering och självrannsakan hör ihop, i det att de förutsätter varandra och att de kräver frihet.
Det är efter 1989 som sådana uppgörelser och upprättelser har kunnat ske, om än långsamt och ryckvis. Polin är en frukt av den här epoken, både i viljan att skildra ett judiskt hem i Polen och i att granska antisemitismen. Samtidigt är motstånden många, och Putins senaste historierevisionistiska utspel, att Polen skulle ha provocerat fram andra världskriget och konspirerat med Tyskland, kom inte som en överraskning.
Att vår tid mer än någonsin behöver stridbara historiker borde inte heller det vara ägnat att förvåna.
Publicerad som kulturartikel i Sydsvenskan/Helsingborgs Dagblad 25 februari 2020
Genom hela sitt författarskap har Olga Tokarczuk ägnat sig åt frågor om minne och plats. I dagens polska kulturkrig framträder en stridbar intellektuell som inte släpper ifrån sig rätten att definiera den egna historien – eller vad det innebär att vara en god polack.
När Olga Tokarczuk tilldelas Nobelpriset i litteratur är det som en favorit bland såväl bookmakers som litteraturkritiker världen över. Internationellt har hennes berömmelse bara stigit de senaste åren, men i Polen är hon en författare vars obestridliga litterära position inte kunnat undgå att påverkas av det kulturkrig som präglar Polens och dess intellektuella liv. Hennes beskrivning av de polska judarnas historia är bara en av de punkter där hon kommer i konflikt med det narrativ som regeringen vill föra fram. Också hennes vegetarianism och feminism gör henne till måltavla för nationalkonservativa.
Även om Olga Tokarczuk själv i högsta grad deltar i debatten, befinner sig hennes författarskap höjt över dagspolitiken. Hon fortsätter helt enkelt det enträgna sökande efter historien som hon påbörjat långt tidigare, som i genombrottet med Gammeltida och andra tider (1996), och som kunnat nå så långt först med hennes författargeneration – den som slog igenom efter kommunismens fall. Precis som regissören Pawel Pawlikowski, vars Oscarsbelönade Ida omfamnades internationellt och sågs som ett tecken på en ny, kritisk undersökning av den egna nationella historien, står hennes författarskap långt ifrån den berättelse som odlas av regeringspartiet Lag och Rättvisa. Hennes mångbottnade syn på historien fjärmar sig från martyrskap och idealisering, men släpper inte intresset för lidandets historia.
Vid sidan av den rent politiska striden har perioden sedan regeringsskiftet 2015 inneburit en strid om vad det innebär att vara en god polack. Lag och rättvisas ledare Jarosław Kaczyński har kallat oppositionen för ”värsta sortens polacker”, och motståndare till regeringen har också, enligt ett mönster som känns igen från annat håll, anklagats för att vara främmande för vanliga människors relation till en specifik plats. Det är en kritik som är illa riktad mot Olga Tokarczuk, som är djupt förankrad i historien, hängiven platsen och dess människor, men som söker svar utan hänsyn till nationsgränsernas skrankor.
Intresset för identiteter, historier och öden som går bortom och vid sidan av nationalitetstillhörigheten betyder däremot inte att regeringens intellektuella kritiker har gett upp rätten till den polska historien, som under så lång tid varit präglad av just nationellt frihetssträvande. Under demonstrationer mot regeringen har också patriotiska slagord omtolkats och getts en inklusiv betydelse, som de genom historien också ofta haft. Orden ”För vår frihet och er” – som ropades av polska frihetskämpar som deltog i andra folks befrielsekrig – har de senaste åren setts i både prideparader och i demonstrationer mot regeringens politik.
Om ordet patriot står också en politisk strid, som regeringens kritiker inte har släppt. Det gröna partiet, där Olga Tokarczuk varit medlem, har använd uttrycket ”patriotism utan nationalism”. Det är samma sorts patriotism som Olga Tokarczuk har talat om i intervjuer – en där solidaritet, ansvarskänsla och självmedvetenhet gör att det går att vara öppen för andra.
Publicerad som kulturartikel i Sydsvenskan/Helsingborgs Dagblad 10 oktober 2019
När Sverige dyker upp i medierna världen över, är bilden ofta märkligt överdriven – ett hägrande paradis eller ett varningens exempel. De här bilderna är äldre än man kan tro. Genom att följa deras historia kan vi få syn på mönster i Sverigebilderna. Det kan också hjälpa oss att förstå landet bakom rapporterna bättre.
[Publicerades ursprungligen i polsk översättning på mitt universitets populärvetenskapliga blogg här, inför valet 2018, och är alltså skriven med en polsk publik i åtanke.]
Sverige är ett grannland, och många har släkt där eller har varit där på semester. Andra har varit där och arbetat, eller känner åtminstone någon som har det. Det går också att med hjälp av nyheter och kommentarer från olika håll att få en ganska allsidig bild av landet och själv avgöra vad som verkar stämma. Men också här i Polen – där det finns rätt goda förutsättningar för att skapa sig en realistisk bild av Sverige – är det svårt att undgå att lägga märke till att bilden av just Sverige är polariserad på ett sätt som inte är så vanligt.
Å ena sidan finns Det Goda Sverige – ett utopi där allt är lagom. Den sagolikt vackra naturen skyddas av välvilligt sopsorterande invånare. Välståndet är högt, och innovativa företag existerar sida vid sida med ett utbrett socialt skyddsnät. Bilden av Det Goda Sverige får också näring av drömmen om ett mytiskt sagoskimrande Norden av älvor och vikingar, som framträder såväl i finkultur som i barnböcker och reseskildringar. Bilden av Det Onda Sverige tecknar å andra sidan en bild där systemkollaps, våld och normupplösning följer invandring, i naivitetens och den politiska korrekthetens spår. Vilken av dessa bilder som verkar mest trovärdig – om någon – beror givetvis till stor del både på betraktarens egna kunskaper om Sverige, och på den politiska övertygelsen.
Glöm inte heller kriminalromanerna – det verkar finnas en lockelse i just den skarpa kontrasten mellan idyllen och faran som ligger och väntar. Detta grepp har också länge varit en basingrediens i det så framgångsrika nordiska deckarundret. Inte bara bilden av Det Goda Sverige lockar alltså, inte bara Det Onda Sverige får känslorna att svalla – utan också själva spelet mellan de skarpa kontrasterna. Att deckarförfattare hittar stoff där, är kanske inte så konstigt, men också journalister, redaktörer, debattörer och givetvis politiker har där ett spännande material att arbeta med.
Men varför just Sverige? Varför blir just Sverige så lätt ett retoriskt exempel? Frågan har faktiskt intresserat forskare – som pekar på att striden om Sverigebilden blossat upp med ojämna mellanrum ända sedan mellankrigstiden. Och vissa teman visar sig komma tillbaka, oavsett om Sverige betraktas av sina europeiska grannar eller i USA. För att titta närmare på det, ska vi följa tråden bakåt i tiden från Donald Trump till en av hans föregångare bland republikanska presidenter – Dwight D. Eisenhower.
Last Night in Sweden
När Donald Trump den lördagen 18 februari 2017 talade inför en publik i Florida om sin nya, striktare migrationspolitik, frågade han åhörarna om de visste vad som hände last night in Sweden:
You look at what’s happening in Germany, you look at what’s happening last night in Sweden. Sweden. Who would believe this? Sweden. They took in large numbers. They’re having problems like they never thought possible. You look at what’s happening in Brussels. You look at what’s happening all over the world. Take a look at Nice. Take a look at Paris.1
I sammanhanget tyckte många att det lät det som att han refererade till en terrorattack – fast inget sådant inträffat. Reaktionerna blev starka – Sverige bad officiellt det amerikanska utrikesdepartementet om ett förtydligande, samtidigt som den före detta stats- och utrikesministern Carl Bildt frågade sig på Twitter vad Donald Trump egentligen hade rökt. På svenska sociala medier blandades förvåning med humor, när twittrare frågade sig vad han syftade på. Efter ett tag berättade Trump att han inte avsett någon händelse kvällen innan, utan ett inslag på Fox News, där dokumentärfilmaren Ami Horowitz intervjuades med anledning av den förra året utkomna filmen Stockholm Syndrome. Hela händelsekedjan beskrivs förtjänstfullt i journalisten Paul Rapaciolis bok Good Sweden, Bad Sweden: The Use and Abuse of Swedish Values in a Post-Truth World.
För Donald Trump och hans publik var Sverige bara ett exempel i raden, i en diskussion som handlar om amerikansk inrikespolitik. Talet bara ännu en dag på jobbet. Men det blev också den händelse som genererade absolut flest engelskspråkiga omnämnanden av Sverige på digitala plattformar (sociala medier, forum och nyhetssajter) under hela 2017, enligt Svenska institutets undersökning.2
Donald Trump anspelade på alla goda associationer till Sverige (»Sweden – who would believe this?«) och han var också, vilket han enligt Rapacioli tidigare nämnt för Sveriges ambassadör Björn Lyrwall, medveten om »problems with immigration« i Sverige. Där hittade han sin retoriska bild – det förlorade paradiset.
Självmord
En av Donald Trumps föregångare, krigshjälten Dwight D. Eisenhower, som blev republikansk president i USA 1953-1961, kom mot slutet av sitt presidentskap också att göra retoriskt bruk av Sverige i ett uttalande med oklar syftning. Hans uttalande anspelade även det på uppfattningar som var i svang, och kom att bidra till en seglivad uppfattning om Sverige – nämligen den att självmord skulle vara särskilt vanligt där.
Only in the few last weeks, I have been reading quite an article on the experiment of almost complete paternalism in a friendly European country. This country has a tremendous record for socialist operation… and the record shows that their rate of suicide has gone up almost unbelievable and I think they were almost the lowest nation in the world for that. Now, they have more than twice our rate. Drunkenness has gone up. Lack of ambition is discernible on all sides.3
Historikern Frederick Hale, som har skildrat historien kring Eisenhowers uttalande, förklarar att självmordstalen i Sverige i själva verket stigit kraftigt under det fattiga artonhundratalet, och sedan betydligt långsammare. Strax innan den socialdemokratiska reformpolitiken tog fart, 1930, låg siffran på 15 per 100 000 årligen. Därefter höll sig siffran någorlunda stabil under de följande decennierna. Jämförelsevis hade USA 17,4 per 100 000 år 1932, efter den stora depressionen. Efter Roosevelts New Deal låg siffran 1939 på 14,1, och efter andra världskriget och den följande välståndsökningen nådde siffran en bottennotering 1958, med 9,8 per 100 000.4 Eisenhowers faktaunderlag såg alltså minst sagt skralt ut. När han efter sin presidentperiod besökte Sverige två år senare, passade han också på att be om ursäkt för sitt felaktiga uttalande.
Medelväg eller undantag?
Men varför anspelade Eisenhower då på Sverige, och vad stod landet för? Med sitt tal, pläderade han för sin vicepresident Richard Nixons nominering till det kommande presidentvalet. Där skulle Nixon möta John F. Kennedy. Eisenhower ville presentera det svenska exemplet som en farlig avvikelse åt vänster, och placera sig själv och sin tänkte efterträdare som »middle-of-the-road«. Sverige hade i progressiva amerikanska kretsar ådragit sig ett intresse som föregångsland, alltsedan 1930-talets New Deal – den tid då Sverige först omtalades som en »modell«, och för efterkrigstidens republikaner gällde det att visa att välfärdspolitiken under trettiotalet, trots sina populära reformer, inte varit något naturligt och önskvärt utan ett undantag från den normala amerikanska vägen. Sweden: The Middle Way (1936) var också titeln på en inflytelserik bok av journalisten och Roosevelt-anhängaren Marquis Childs, som prisade pragmatismen och samförståndsandan i landet som sökt en egen väg. En väg mellan börskraschernas dysfunktionella variant av kapitalismen, och en totalitär statlig kontroll.
Eisenhowers uttalande kom mitt i en period från det tidiga 1930-talet till det sena 1970-talet, identifierad av idéhistorikern David Östlund, då »Swedophiles« var fullt sysselsatta med att plädera för det svenska samhällets alla förtjänster, och »Swedoclasts« lika upptagna med att avslöja dess fruktansvärda fel.5 Båda sidor var dock lika övertygade om att Sverige var ett unikt exempel. Östlund föreslår att det till stor del helt enkelt var Sveriges uppenbara välståndsökning, som gjorde det lilla, neutrala landet med sin annorlunda politik så intressant under den här tiden. Att det just blev Sverige, tydligare än något annat nordiskt land, förklarar han med att Sverige trädde fram som en stark industrination, som snabbt rest sig ur fattigdom och blivit moderniserad och urbaniserad. Därmed blev landet lättare en symbol för det moderna. Redan kring Stockholmsutställningen 1930 fick bilden av modernitet också näring av intresset för svensk modern design, inte minst funktionalismen inom arkitekturen. Det var alltså långt före dagens splittrade mediebild, som Sverige började se ut som en både lockande och skrämmande vision av the shape of things to come.
Den svenska synden – spännande och skrämmande
Mönsterland eller sönderfall – Sverige som symbol för vad framtiden kan bringa har alltså en lång historia, med en uppsättning teman som tenderar att återkomma. Politiskt var den ekonomiska och industriella utvecklingen givetvis intressant – men minst lika viktig för intresset för Sverige var fascinationen för den svenska synden, som tycktes följa välståndet och moderniseringen i spåren. Spelfilmer med sexuellt frigjorda nakna unga människor spreds över världen, och mottogs med moralisk indignation och uppeggat intresse. Samtidigt gav den svenska filmvågen, med den nu 100-årsjubilerande Ingmar Bergman som främsta företrädare, stoff till idéer om svenskarna som särskilt ångestdrabbade, främmande för varandra och för vad utomstående såg som ett normalt sätt att leva.
Det spekulativa elementet i blandningen av lockelse och förfasande blir kanske aldrig så tydligt som i den här amerikanska trailern för den italienskproducerade filmen Sweden: Heaven or Hell från 1968:
Ett nutida exempel på hur kraftigt genomslaget kan bli, när någon spelar på dessa dessa inarbetade bilder, var när en lokal fullmäktigeledamot i den mindre orten Övertorneå i norra Sverige, ville att möjligheten för kommunens anställda att vara lediga en timme per vecka för friskvård, också skulle kunna användas för sex.6 Förslaget röstades senare ner, men innan dess han det generera artiklar över hela jorden och artikeln »Sverige introducerar sexraster under arbetstid« blev en av de tre mest delade ryskspråkiga artiklarna på digitala plattformar under 2017, enligt Svenska institutets kartläggning.7 Vid sidan av sådana här artiklar har frågor om sexualitet, genus, reproduktion och familjepolitik i mycket vid mening fortsatt att förknippas med Sverige, som uppfattas som avvikande i dessa frågor. Även här går det att i Sverige söka bilder av den annalkande framtidens hot och löften.
Alltid inrikespolitik?
När en politiker och debattörer använder andra länder som exempel – så talar de ofta nog till en publik i det egna landet. Frederick Hale citerar historikern Eckard Kehrs begrepp för detta, »inrikespolitikens primat”, när han sätter Eisenhowers uttalande i sitt sammanhang.8 Sverige, som kommit att uppfattas som så annorlunda, är också särskilt lockande att använda av olika politiska sidor. Det kan skapa en overklighetskänsla för de svenskar och andra som inte känner igen sig i bilderna, men tycker sig förstå Sverige »inifrån«. Samtidigt kan frågan uppstå: Tänk om de har åtminstone lite rätt? När Sverige gick igenom en ekonomisk kris på 1970-talet, avstannade omvärldens specialintresse för landet, noterar David Östlund. Men han konstaterar också att det samtidigt inleddes en debatt inom Sverige, som på många sätt anknöt till kritiken mot modernitetens baksidor. Begreppet »social ingenjörskonst« tog därmed plats i den svenska debatten.9
Sverige är också ett land som är beroende av omvärlden, som litet, militärt alliansfritt och exportberoende (av Sveriges BNP utgörs 44% av export)10. Det kan också bidra till varför intresset, och ibland oron, för omvärldens bild är så stort inom Sverige. Oron till trots kan man konstatera, som Svenska institutet gör i rapporten »Sverigebilden i ett nytt ljus« att den positiva Sverigebilden står stark, även om den inte kan tas för given.
Inget svensk »experiment«
Hur övertygande de olika bilderna än kan vara, och hur dynamisk och spännande kontrasten mellan dem än är, så är de ändå filter som måste passeras för den som verkligen vill lära sig något om landet. Att se Sverige som ett lyckat eller misslyckat »experiment« ger bilden av ett samhälle format av en enda aktör, i en tydlig process, och det kan göra oss blinda för hur historien verkligen tar form: i ett myller av orsaker och inom politiken med ständiga jämkanden mellan delvis motsatta behov och intressen. Även om idén om ett grandiost »experiment” kan verka smickrande när det framhävs som gott, ligger hela tanken på den kontrollerade situationen lite för nära idén om en konspiration.
Att sätta de färdiga bilderna inom parentes kräver förutom kunskap en viss sensibilitet. Det räcker inte med att säga: »Ok, nog med alla dessa bilder, men hur är det egentligen?« Jo – trovärdiga fakta finns tillgängliga och bör först och främst studeras, av den som vill veta mer. Men när vi närmar oss ett annat land, så möter vi så många andra budskap som är omöjliga att bortse från. Om vi har med oss insikten att de ofta säger mer om avsändaren än om objektet, blir det intressant att med forskarna leta efter mönstren i dem – för att komma bakom dem, se hur de påverkar oss och till slut få en något mer komplex bild av våra grannar.
1. Rapacioli (2018): Good Sweden, Bad Sweden: The Use and Abuse of Swedish Values in a Post-Truth World, s. 28
2. Svenska institutet: »Sverigebilden i ett nytt ljus«, s. 17
3. Rapacioli (2018), s. 33 (citatet ursprungligen från New York Times, 28 juli 1960)
4. Hale (2003): »Challenging the Swedish Social Welfare State: The Case of Dwight David Eisenhower«, s. 64
5. Östlund (2014): »’Laissez-faire under a bell jar’: Marquis Childs and the Sweden-fad of the Roosevelt Era«
6. »Swedish Town Rejects Proposal to Grant Sex Leave to Workers«, New York Times, 18 maj 2017
7. Svenska institutet, s. 21
8. Hale (2003), s. 58
9. Östlund (2007), »Maskinmodernitet och dystopisk lycka: Den sociala ingenjörskonstens Sverige, upplaga Huntsford 1971«
10. Svenska institutet, s. 4
Jag råkade läsa dem efter varandra, två pocketböcker som låg och väntade, först Patrik Lundbergs Onanisterna och sedan Édouard Louis Göra sig kvitt Eddy Bellegueule. Det blev en stereoeffekt.
Onanisterna är Patrik Lundbergs andra roman, en ungdomsbok, en frejdig och på samma gång popromantisk feelgoodhistoria. Hans hjälte Kim Högman anländer med drömmar om skrivande och kärlek till mitt eget Malmö, till kollektiven där det var fest, och några av den tidens alla episoder flammar upp i minnet. Men det är inte en bok om Malmö, utan om Sölvesborg, som Lundberg ofta skriver om ”för att ge staden upprättelse och för att ge tillbaka”, som han säger i en intervju om hembygden. Jag tänker att det är hembygd inte olik omgivningarna av det Kalmar där jag bodde i den åldern, som Tove Folkesson skildrade och bevarade åt litteraturhistorien i sin trilogi.
De onanister som titeln syftar på är inte de tonårskillar som Lundberg skildrar så inkännande, nej, onanerar gör de som bara talar till sina egna. Alltså skriver bara för flyttarna, klassresenärerna, när det rör sig om en skribent med möjligheter. Den som har tillgång till flera världar, den som förstår, ska också förmedla den förståelsen till de andra. Söka sig en bred plattform och säga som det är.
Till den andra boken: Sverige är inte Frankrike och Blekinge är inte Picardie – Eddys familj hade sett på sölvesborgarna som bourgeoisie, precis som de såg på arbetare i hemtrakten som fortfarande hade ett fast jobb och någorlunda drägliga villkor. Och någon feelgood är inte Édouard Louis råa, raka och samtidigt avklarnade och genomlysande uppväxtskildring.
Det finns mycket som är smärtsamt i den, och smärtsamt vackert är det utlämnande allvaret: han själv, hans familj, hans släkt, hans klass är offer, är utsatta – i en intervju (som är värd att ses i sin helhet) talar Louis just om hur han vänder sig mot dem som hävdar att faran ligger i att pådyvla de marginaliserade en offermentalitet. I själva verket är det just förmågan att erkänna ”jag är ett offer” som är första steget bort, att kunna erkänna att man är utsatt för något, av någon eller något, och har tagit skada av det. Att inte fortsätta att spela med och täcka för.
Det som håller tillbaka är skammen. Skammen som de fattiga bär, som de misshandlade och hunsade bär, skammen som häftar vid offret. I den inledande scenen, när Eddys plågoandar möter honom i skolan, beskriver han hur han konsekvent möter upp dem där ingen annan ska kunna se dem. På samma sätt agerar han, som från allra tidigaste barndom fått höra att han rör sig fjolligt, så att varje enskilt indicium så långt som möjligt ska kunna uppfattas som en slump. Boken uppehåller sig i huvudsak inte vid någon kamp för att bryta sig ut, utan just vid den hårda kampen för att få stanna kvar, tills det verkligen blir omöjligt.
I båda de här olikartade skildringarna känns en plikt att ta det upplevda på allvar, sitt ursprung på allvar, att inte beljuga eller försköna. Att inte skrämmas eller skämmas, till skillnad från många av storstadens liberaler och vänstersinnade som är rädda för Sverigedemokraternas eller Front Nationals hjärtland. Inte bara äcklade, utan också rädda. En rädsla som (liksom äcklet) som dessutom leder till svårigheter i att slå tillbaka politiskt, att övertyga, vinna mark.
Louis förmåga att kunna leva sig in i och förstå, utefter den egna levda erfarenheten kombinerat med hans sociologiska studier av Bourdieu och de andra, gör det möjligt att för honom att utan kärlek ”objektivt företräda” gruppen. En sådan förståelse behöver inte betyda att man försvarar ens en tumsbredd av gruppens artikulerade politiska åsikter. Det är viktigt och det tål att upprepas: Att förstå är inte att ursäkta – tvärtom, förståelsen avslöjar ideologin som ett tragiskt uttryck för något annat. Louis grundade redogörelser är inte några välmenande och vagt vulgärsociologiska betonanden av uppväxtvilkor. Istället är de exakta iakttagelser av pålagorna att ständigt härda ut och att ikläda sig de roller som finns, som den maskulinitet som är helt beroende av klasspositionen. I det stränga sanningssägandet finns en respekt, ett omnämnande.
Louis familj fortsätter att rösta på Le Pen, men som han betonar samma intervju som ovan, det är inte givet – förr var det på socialister eller kommunister. Ödet vilar tungt, allt verkar på förhand givet, inget verkar kunna ändras, men så: när genombrottet är gjort och boken sålt över alla förväntningar, ringer hans far till slut och kallar honom Édouard, inte Eddy som var namnet han fick och fadern alltid insisterat på.
Inget är för alltid givet. Det har kanske visats den som färdats mellan världarna, och den som förstår, den ska också berätta.
Plötsligt kom nyheten ingen hade väntat sig, som med ens förändrade den politiska scenen: President Andrzej Duda lägger in sitt veto mot två av regeringens tre lagförslag om att ta kontroll över domstolarna. Senare under måndagen samlades som planerat en stor demonstration framför presidentpalatset, utannonserad utan politiska ledare vid mikrofonerna. Efter en vecka av demonstrationer, ljuskedjor och återkommande krav på tre veton, var det självklart att samlas trots den oväntade nyheten.
Den som följt olika regeringskritiska demonstrationer i Warszawa de senaste två åren, kunde höra de olika samlingarnas ledmotiv återupprepas, både i ord och toner. George Michaels ”Freedom! 90” från prideparaden och ”Bella Ciao” från vänsterns antifascistiska manifestationer. Men trots sidblinkningar dominerade huvudtemat tydligt: det här var en samling kring det som förenar, en sorts författningspatriotism. Nationalsången och Europahymnen sjöngs gemensamt. Som på en konsert ropades det också efter ett extranummer från presidenten, med krav på ett tredje och sista veto.
Även om inget sådant kom, blev regeringspartiet Lag och Rättvisas enighet tydligt rubbad i och med presidentens agerande. Det kom efter en tidigare total lojalitet med partiledaren Jarosław Kaczyńskis projekt. Alla vet att nya lagförslag kommer, men nu har en ny generation fått erfarenhet av att lagar går att stoppa med hjälp av demonstrationer.
För bara ett år sedan var demonstranternas medelålder hög. Det förändrades med kvinnostrejken och protesterna mot den nya abortlagen i oktober förra året, som fick regeringen att backa. De många andra manifestationerna – till stöd för författningsdomstolen, mot regeringens skolreformer eller urskogsavverkning – liksom facebooktrådarna som omger dem, har också blivit tillfällen att diskutera politik på ett mer övergripande plan.
Oväntade möten sker. I en manifestation till stöd för flyktingar förra året talade en jesuitpräst på scenen, inför aktivister som tidigare protesterat mot kyrkans stöd för den nya abortlagen. Det var en reflektion som också gjordes från scenen i måndags: hur nationsflaggor, EU-flaggor och de autonomas svartröda flaggor samsas på ett sätt som vore otänkbart på andra platser.
De ibland konkurrerande men ofta samverkande manifestationerna har bildat en ny politiskt offentlighet. Samtidigt är avgränsningar viktiga, eftersom det kommer att behöva formuleras nya, tydliga och trovärdiga politiska alternativ längre fram. Det nya vänsterpartiet Tillsammans, som vänder sig till det polska prekariatet, har vägrat stå på scen med de högerliberala partiernas företrädare. I praktiken har de olika grupperingarnas och partiernas initiativ ändå korsbefruktat varandra och drivit fram en miljö som inte är beroende av en enda ledande kraft.
Publicerad i Sydsvenskan/Helsingborgs Dagblad 27/7 2017
Striderna om nationens vägval i Polen har ofta beskrivits på ett numera välbekant sätt: Ett »slutet« folk mot en »öppen« elit. Men vid sidan av kulturkampen är ekonomins betydelse tydligare än i många andra länder.
»Det är våra föräldrar som protesterar«, fick jag höra från yngre vänner och bekanta. Det var i vintras, när de stora gatuprotesterna började samlas. Den nya nationalkonservativa majoritetsregeringen hade snabbt lyckats lamslå konstitutionsdomstolen, som hade kunnat hindra vidare reformer. Nästa mål blev att ta kontrollen över public service. Demonstationerna blev stora – men hade hög medelålder. De som var där ville försvara det de hade, det många av dem hade kämpat så hårt för på åttiotalet. De yngre var inte där. Det är nämligen svårt och dyrt att ta ledigt från osäkra jobb. Och inte så lockande att manifestera med Kommittén för demokratins försvar, som inte förstått att saker gått fel långt före senaste valet och att det är svårt att leva bara på löften.
Annars ser det ju tydligt ut: den polska regeringens traditionella och nationalistiska position, i kamp mot en bred demokratisk och liberal koalition. Ännu ett argument för att den ekonomiska vänster–höger-skalan nu är alltmer irrelevant, och att »öppen« nu står mot »sluten«? Nej, Polen är i själva verket ett tydligt exempel på att det inte är så enkelt.
År 2015 var supervalår i Polen. I presidentvalet i maj vann Lag och rättvisas nedtonade kandidat Andrzej Duda. Den impopuläre partiledaren Jarosław Kaczyński stod i bakgrunden, liksom i parlamentsvalet i oktober. I övriga Europa fick Kaczyńskis utspel om flyktingar (och 54 svenska »shariaområden«) stor uppmärksamhet. Men redan i maj – innan flyktingfrågan börjat ta över rubrikerna – vann Lag och rättvisa alltså presidentvalet ganska oväntat, delvis på ekonomiska löften. Efter valet i oktober bildade de majoritetsregering.
Det social- och nationalkonservativa regeringspartiet Lag och rättvisa är liksom sina ärkefiender i högerliberala Medborgarplattformen sprunget ur åttiotalets frihetskamp. Men medan det tidigare regeringspartiet identifierar sig med tiden av tillväxt och europeisk integration därefter, framställer Lag och rättvisa mer och mer tiden efter 1989 som ett totalt misslyckande. »Rättvisa« i namnet ger en fingervisning om att social och ekonomisk revansch för transformationens förlorare alltid varit en del av partiets dragningskraft.
Polen är på många sätt unikt i dagens Europa. För oavbruten tillväxt i över tjugo år har en stor inre konsumtion varit en ekonomisk motor. Men lönerna har förblivit låga. Yrkesgrupperna har avlöst varandra i demonstrationer för bättre löner och arbetsvillkor, och den unga generationen står ofta helt utanför de skydd som fasta anställningar ger. Samtidigt är den traditionella vänstern djupt diskrediterad, av både sitt realsocialistiska arv och senare korruption och hållningslöshet.
I det läget lanserar Lag och rättvisa en rad välfärdsreformer, som inte bara vänder sig till de mest utsatta, utan har mer generella drag. Flaggskeppet är ett rejält tilltaget barnbidrag: 500 złoty (cirka 1 100 svenska kronor) i månaden per barn. Med undantag för mycket fattiga familjer ges dock stödet först från och med andra barnet, vilket sätter traditionella familjer i främsta rummet. Trots det är en sådan reform uppseendeväckande mitt i åtstramningspolitikens tidevarv.
Detta har inte varit lätt att hantera för oppositionen. Tomma vallöften, sa man först, men barnbidraget har rullats ut snabbt. Liberalerna oroar sig för tillväxten. Till vänster fruktar en del att om de spretiga reformerna misslyckas, och framför allt om de följs av en ekonomisk nedgångsperiod, så kommer generell välfärdspolitik åter te sig omöjlig i mittenväljares ögon. Andra menar mer optimistiskt att ingen nu vågar avskaffa barnbidragen helt, och att man inte kunnat hoppas på att få igenom något liknande på annat sätt.
För det finns de som vill få igenom mer av välfärdspolitik. Före valen bildades partiet Tillsammans (»Razem« på polska), inspirerat av spanska Podemos när det gäller medel och de nordiska välfärdsstaterna när det gäller mål. Den rödlila färgen och tydligt frihetliga värderingar skiljer dem från den gamla vänstern. De har inte heller delat scen med nyliberaler under de stora gatuprotesterna. I stället har de fått uppmärksamhet för parallella initiativ och använt frihetsfrågorna för att så ofta som möjligt lyfta de ekonomiska.
För så är det – just nu står striden om frihet mot tradition. Men i det häktar kraven på en rättvisare fördelning av tillväxtens frukter, och det är svårt att få syn på när allt handlar om kulturkrig. Att se klarare på det här är viktigt för åren som kommer, och inte bara i Polen.
Publicerades i Magasinet Arena nr. 5 2016 / Dagens Arena 20 december 2016
Uppifrån ser det ut som ett hav av paraplyer i regnet. Sett från gatan är det ett hav av svartklädda kvinnor och män i alla åldrar, mest unga, som strömmar till från alla håll. Framför slottet i Warszawa trängs så många deltagare att få av dem kan se eller höra den scen som arrangörerna talar från.
Den svarta protesten, kvinnostrejken, fick många arbetsgivare, däribland flera av Polens största städer och universitet, att i förväg låta anställda ta ledigt. På denna terminens första dag möttes studenter av skyltar om att föreläsningarna var inställda – om de inte själva redan gått ut i strejk. Trovärdiga siffror på antalet strejkande är svåra att fastställa – men över 140 manifestationer hölls över hela Polen och sympatiaktionerna sprids över världen.
Det som fått kvinnor i Polen att strejka i protest var det nya lagförslag som syftar till att ytterligare skärpa en abortlag som redan är bland de hårdaste i Europa. Dagens lag tillåter abort endast vid våldtäkt, incest, allvarliga fosterskador eller allvarlig fara för kvinnans hälsa. Den nya lagen, som antagits av parlamentet i en första läsning, skulle straffa kvinnor som gör abort med upp till fem års fängelse.
Ett enda villkor för laglig abort skulle bli kvar: att det finns en överhängande fara för kvinnans liv. Läkare måste alltså invänta precis rätt tillfälle för ingreppet, för att själva undgå straff. Dessutom skulle många läkare avstå från prenatala undersökningar och ingrepp som innebar den minsta risk för missfall, eftersom det i så fall skulle kunna leda till fängelse. Vid missfall skulle också kvinnan kunna bli föremål för polisutredning, för att säkerställa att det inte var framkallat och därmed straffbart.
Lagförslaget väcktes av en namninsamling under våren, som nådde den nödvändiga gränsen för att behandlas i parlamentet. Förslaget stöds av kyrkan, men är däremot inte ursprungligen en del av den socialkonservativa regeringens noggranna plan för att omgestalta landet, som sattes i verket med stor målmedvetenhet efter valet för ett år sedan. Men nu sitter regeringen där med förslaget, som stöds av deras kärntrupper.
Efter de stora protesterna har det redan börjat talas om att mildra förslaget, och en del bedömare menar att det blivit ett streck i räkningen för regeringens starke man Jarosław Kaczyński, som inte vill ha någon majoritet emot sig. Så sent som några veckor före namninsamlingens lansering lockade demonstrationer mot den nuvarande lagen inte någon särskilt stor uppslutning och opinionsmätningar visar att en majoritet stöder den. De visar också att väldigt få faktiskt vill se den skärpning som nu fått ut folk på gatorna.
Tydligt är att nya grupper börjar demonstrera och organisera sig. Unga dominerade demonstrationen i måndags, och det skiljer den helt från de tidigare protesterna mot regeringens framfart mot högsta domstolen. De manifestationerna har dominerats av en medelålders medelklass, som oftast begränsat sina krav till att få behålla allt som det var före valet. Bland yngre har det istället varit de konservativa som varit mest framträdande. Den svarta måndagens protester ändrar på den bilden.
Publicerad som kulturartikel i Sydsvenskan/Helsingborgs Dagblad 4 oktober 2016
Efter att ha neutraliserat författningsdomstolen gick den nya polska regeringen snabbt vidare till public service. Vad kan andra européer lära sig av det som händer i Polen nu?
Det går numera snabbare att stifta lagar än att sammankalla landsomfattande demonstrationer, åtminstone på jullovet. Ett par dagar efter att den nya medielagen undertecknats samlas demonstranter i städer över hela Polen. Utanför det gamla tv-huset i Warszawa är det många som är medelålders och äldre. Många har demonstrerat förr, på åttiotalet. De polska flaggorna är många, EU-flaggorna är färre men viktiga. Efter en och en halv timme och många tal avslutas demonstrationen med nationalsången, och när massan mycket långsamt börjar röra på sig spelar någon ”Imagine”.
Den nya medielagen drevs igenom i ilfart under julledigheterna av det nya regeringspartiet Lag och rättvisa, som har egen majoritet i parlamentet. Den innebär att de allmännyttiga radio- och tv-bolagen och nyhetsbyrån direkt underställs regeringen, som får tillsätta och avsätta chefer. Längre fram väntas lagar som ska omvandla företagen till nationella kulturinstitutioner med uppdraget att värna om patriotism och avsluta alla journalisters anställningsavtal.
Dagen före demonstrationen vittnas det om en avvaktade stämning på radion. Vid lunchtid anländer de nya cheferna. Direkt börjar avdelningschefer avskedas, men så mycket mer information når inte ner till de anställda. För lyssnarna märks övertagandet direkt: nationalsången och Europahymnen som toppat varje timme, i protest mot de nya lagarna, tystnar. En yngre journalist funderar på om gamla tweetar eller kontakter på sociala medier kan bli komprometterande.
Den polska statliga tv:n och radion ombildades efter kommunisttiden till statligt ägda företag med public service–uppdrag, och nya regeringar har sedan dess försökt sätta sin prägel på verksamheten och bytt chefer. Bolagen har inte hunnit bli fullt självständiga, men många journalister har blivit kvar genom åren oavsett vem som sitter vid makten, och kunnat odla en självständighet. Men nu tas ordentliga tag. Den här målmedvetenheten och grundligheten är något nytt.
Mediebolagen är bara ett exempel på det samhälle Lag och rättvisa har svurit på att göra upp med. Rundabordssamtalet, uppgörelsen mellan Solidaritet och kommunistregeringen, innebar en fredlig övergång till demokrati men också att en del kunde gå direkt från partitoppen till näringslivet. Lag och rättvisa ser det som sin mission att slutföra den ofärdiga revolutionen.
Men – och det är den springande punkten nu – en revolution 1989 kan inte slutföras över tjugofem år senare. Nu blir det istället en revolution för 2010-talet, i ett krisernas Europa. Tjugofem år efter kommunismens fall svävar en ny ideologisk huvudfiende för ögonen, och trots talet om Ryssland är det inte österifrån den kommer. Lag och rättvisa är ett brett parti – som också lockat till sig pragmatiker – men har en hård ideologisk kärna och mycket övertygade kärnväljare. Trots många historiska referenser till ryska kommunister och tyska nazister, är de ”sjukdomar i samhället” man vill bekämpa ofta sådant som har med individens frihet att göra. Idén om att kommunismen muterat till en liberal och gudlös kulturmarxism är genomgående.
Det har i och för sig inte saknats korruption och arrogans under de här tjugofem åren. Den förra regeringen, ledd av den pragmatiska och Europavänliga Medborgarplattformen, beslöt att i förtid välja två nya domare till författningsdomstolen. Något som nu fungerar som ett kungsargument när regeringsvänner tillbakavisar kritik mot Lag och rättvisas demokratisyn och egna attacker mot samma institution. Det är ett tydligt exempel på whataboutism (”Ni gjorde fel – alltså har vi rätt att göra ännu mer fel”): Statsförvaltning och medier har inte varit helt neutrala – låt oss därför göra dem ännu mindre neutrala, men på vår sida. Lag och rättvisa upplever sig slå ur underläge, för historiens förlorare, för det normala och friska. Därför måste de få slå så hårt som möjligt. Dubbelmoral är tillåten.
Trots presidentadministrationens ord om att de nya medielagarna ska ”garantera objektivitet”, talar många Lag och rättvisa-politiker öppet om att de nya nationella kulturinstitutionerna som ska träda i public service-bolagens ställe ska vara ”en sköld” för den polska regeringen och de polska nationella intressena. I ett annat uttalande, avsett för de egna väljarna, heter det att ”opolitiska medier är en skadlig idealiserad myt” som gör det svårare att regera.
Nationalkonservatism som avvisar västlig liberalism – det har fått motståndare att tala om putinisering. Varje liknelse med Ryssland avvisas som absurd av den polska regeringens försvarare. Har vi kanske soldater i grannländerna? Var är vårt KGB? Det är sant att de polska radikalkonservativa angreppen på ”Gayropa” ibland kan låta till förvillelse lika motsvarande angrepp från ryskt håll. Men sanningen är att idéer om ”illiberal demokrati” håller på att bli mer attraktiva även där det finns en stark motvilja mot allt ryskt. Det behövs inte någon rysk destabiliserande propaganda som förstärker bilden av ett sönderfallande Europa – även om det hjälper. I land efter land finns en radikal höger som ser sig undanträngd av den liberala och individualistiska moderniteten. I Polen har den fått en chans att snabbt försöka vända historiens hjul och slå tillbaka.
Regeringsskiftet kom överraskande för en del, och liberaler står handfallna. Varför i Polen, som visat oavbruten tillväxt genom alla kriser? Jo, men tjugofem år av tillväxt har också inneburit vinnare och förlorare. Ojämlikheten dröjer kvar när Polen konkurrerar med billig arbetskraft. Det politiska landskapet i Polen har tillåtit Lag och rättvisa att vara både höger- och vänsteropposition. Socioekonomiska frågor var viktiga i valet, och väljarna erbjöds tydliga löften om höjd minimilön, barnbidrag och sänkt pensionsålder. Efter valet har det nybildade nyliberala Moderna partiet ökat i mätningarna och partiledaren Ryszard Petru blivit den lyckade medelklassens favorit. Men vad erbjuder han de polacker som lever med ”skitkontrakt”? I kritiken mot Lag och rättvisa ingår att rutinmässigt håna de ekonomiska löftena, men det har redan straffat sig. Den ekonomiska liberalismen har fostrat en hård socialdarwinism, där det verkar rationellt att sluta sig kring familjen, kyrkan och nationen.
Ekonomisk trygghet och jämlikhet tenderar att glömmas bort i tider av kulturkamp. Om Europas ledare står upp för humanism och liberala värden, men samtidigt slår vakt om en icke förhandlingsbar åtstramningspolitik, urholkar det den kombination av liberalismens frihet och socialdemokratins trygghet som varit så lockande för nya EU-medlemmar, och som trots allt fortfarande är lockande för flyktingar från hela världen. Detta ger mening till en annan replik från den polska regeringens försvarare – nämligen att Europa inte främst borde oroa sig över Polen, utan över hela Europa. Det europeiska löftet har bleknat, och det är dags att göra något åt det.
Det går snabbt nu – och vad som händer återstår att se. Polska journalister är vana vid att se tiden an. Kanske har Lag och rättvisa helt enkelt för många fiender, nu när den europeiska politiska scenen förändras väldigt snabbt. Oavsett vad som händer: det här är Europa nu.
Publicerad i Sydsvenskan/Helsingborgs Dagblad 16/1 2016
Nyligen talade den polske sociologen Zygmunt Bauman i Lund inför en fullsatt föreläsningssal. Men hur läser man en sociolog som fyller salar vart han än åker, och verkar säga det alla redan vet om sina liv?
”De som lyckas i framtiden kommer att leva som tågluffare och inte som charterresenärer”. Jag minns just den meningen av någon anledning. Från en föreläsning i aulan, cirka 1995, några år efter att de slutat prata om lågkonjunktur och börjat prata om kris. Orden formulerades av någon tillrest föreläsare som vi gymnasister var samlade för att höra. Jag vill minnas att jag tyckte det lät bra ändå. Vem vill åka på tråkig charterresa?
Sedan kom livet. Eller ja, det kom, även om vi väntade länge på att det skulle komma igång på riktigt. Jag tycker fortfarande om att resa med lätt packning; men om vi håller oss till resan som en metafor för livet så är jag väldigt tacksam för att kunna ställa av mig min ryggsäck en lite längre stund, och pusta ut en hel vecka på samma badhotell.
1990-talets lågkonjunktur och kris följdes av allt fler krav på flexibilitet, vilka bara har tilltagit. Att konstatera att det liv som väntar en ung människa i dag kommer vara svårt att överblicka är inte längre en ny spaning. Detta nya normala är ju så självklart för alla som lever i det: livet kommer att kräva ständig anpassning, ständiga förändringar, ständig osäkerhet om jobb och bostad, om relationer och om framtiden i stort.
Den polske sociologen Zygmunt Baumans mest kända begrepp är flytande modernitet. Denna modernitet skiljer sig från den tidigare fasta moderniteten (också känd som ”högmodernitet” eller ”den första moderniteten”). Förut levde nämligen hoppet om att tillvaron skulle bli mer och mer rationellt välordnad. Människor i stora delar av världen kunde också tänka sig sin framtid som någorlunda förutsägbar. Nu, däremot, är allt arbete, alla relationer och grupptillhörigheter i ett ständigt föränderligt tillstånd. Vi befinner oss i ett interregnum, ett tillstånd mellan den gamla, fasta moderniteten och något ännu okänt nytt.
Det är inte heller bara enskilda personer som känner sig maktlösa. Denna osäkerhet är också utbredd bland styrande politiker. Under den fasta moderniteten utgick både höger och vänster från att staten kunde få saker att hända. I dag är stater allt mer maktlösa inför globalt rörligt kapital. I det sammanhanget påminner ofta Zygmunt Bauman om att politik (förmågan att bestämma vad som ska göras) har skilts åt från makt (förmågan att få saker gjorda). En av hans återkommande bilder för detta är politikern som lovar krafttag för att möta en kris i fredagskvällens nyhetssändning, men som först efter marknadens reaktion på måndag morgon har någon aning om vad som över huvud taget går att genomföra.
Här får jag stanna till lite vid en uppenbar fråga: Varför behöver vi läsa det här? Varför behöver vi läsa långa utläggningar om att allt är flytande, att ingenting är säkert, när det är så uppenbart? Det här är livet vi har levt hela tiden. Alla som över huvud taget kan och vill förstå har väl redan förstått?
Ett annat sätt att se på saken är att det behövs tänkare som verkligen speglar den tillvaro vi faktiskt lever i. Det är också det här igenkännandet – Baumans förmåga att gång på gång sätta fingret på saker som jag hört, sett, diskuterat och iakttagit under hela mitt vuxna liv – som får mig att fortsätta läsa honom. Samtidigt letar jag inte efter någon verkligt hårt driven tes, något program för förändring. I stället handlar det om att förstå den rådande situationen, djupare och mer detaljerat.
Zygmunt Bauman har inte stannat vid tröskeln till denna nya tid, utan skriver fler och fler böcker och artiklar. Gamla teman utvecklas och kompletteras med betraktelser av det föränderliga världsläget. Han refererar ständigt till klassiker såväl som till bloggar och nyhetsartiklar, och gör ingen hemlighet av att många av de begrepp han återkommer till är lånade från andra – som detta att vi förväntas hitta privata lösningar på samhälleliga problem, från Ulrich Beck. Sociologi är en kollektiv angelägenhet.
Sociologin föddes, säger Bauman med ett 120-årigt citat från Albion Small, ”ur den moderna ivern att förbättra samhället”. Sociologerna agerade på denna iver som sociala ingenjörer i statens tjänst. Den möjligheten finns inte på samma sätt i dag. Men det kan vändas till något positivt, menar Bauman i essäsamlingen Collateral Damage (2011). I dag har sociologin en större publik än tidigare. Den behöver inte stå i tjänst hos en kontrollmakt som vill locka, styra och tvinga medborgarna till det de styrande har bestämt.
Baumans pedagogiska och lättlästa Att tänka sociologiskt (1990, på svenska 1992) innehåller funderingar kring vad sociologin är, och vad som avgränsar den från andra samhällsvetenskaper. Ett sätt att förklara det är att sociologin ställer frågan: ”Vad har det för betydelse att människor i allt de gör eller kan tänkas göra är beroende av andra människor?” Boken kompletteras med en läslista och en handledning skriven med du-tilltal. Här växer relationen mellan lärare och student ut till ett samtal med läsaren i bokform.
Zygmunt Bauman lever i symbios med inte bara sina egna studenter och kollegor utan också med sina läsare och sin publik. Det som skiljer honom från många andra intellektuella superstjärnor som reser runt och fyller auditorier är just hur han förmår att vara down with the kids. Hans sätt att behålla sin nyfikenhet och öppenhet för yngre kollegor och deras perspektiv framstår som något väldigt sällsynt. Många vördade äldre teoretiker slår sig antingen till ro med gamla meriter, eller tappar koncepten; blir bittra, förvirrade eller bara tråkiga. Men inte Bauman. Det är kanske grunden till hans relation till fansen, om man får säga så: det ömsesidiga bekräftandet, som också råkar vara grunden för ett givande samtal.
Det är något mycket välgörande med en nittioåring som inte anklagar eller ens välvilligt avfärdar dagens ungdom, utan i stället precist och liksom i förbigående ringar in dagens villkor, utan förskönande omskrivningar. Det långa perspektivet är en fördel för förståelsen. Han skördar nu frukterna av att ha sett och studerat saker tidigare än många andra.
När Zygmunt Bauman så talade i en överfull föreläsningssal på Lunds universitet tidigare i år, verkade arrangörerna ärligt förvånade över att så många hade kommit. Bauman talade om behovet av att återupptäcka dialogen – att vi måste ta oss ut ur de zoner vi bygger in oss i på nätet, ut ur ekokammare och filterbubblor. Återigen tänker jag att han identifierat en frustrationspunkt, men att dialogidealet är ganska flyktigt; lättare att hålla med om än att driva fram. Men sedan tänker jag på alla godartade grupparbeten, klokskaper sparade i mejlarkiv. Jag tänker på kollektiva manifest och artiklar som fötts ur chattloggar. Dialogerna finns där med.
Dialogerna finns också i Baumans böcker. Dels förstås i ett ständigt refererande till andra tänkare, dels i att en del kapitel börjat som tal inför olika konferenser och kongresser. Bland hans senare böcker finns också tydliga samarbeten med dialogpartners som medförfattare, där brev fram och tillbaka blir stycken i boken.
Två samarbetsböcker skrevs under den intressanta perioden 2011–2012. Arabiska våren hade ruskat om politiken och fler och fler samlades på torg och i parker över stora delar av världen. Det var också en period då förväntningarna på tekniken och de sociala mediernas makt att förändra kanske var som allra högst, något som Zygmunt Bauman och hans partners var väl utrustade att kritisera.
I Liquid Surveillance (2012) diskuterar Bauman övervakning tillsammans med sociologen David Lyon. De pratar om drönare och övervakningskameror, men framför allt om den övervakning som vi ägnar oss åt av oss själva på internet. Vi bär vårt eget panoptikon som ett snigelskal på ryggen, säger Bauman. (Panoptikon är en anstalt där man inte vet när man är övervakad, bara att man alltid kanske är övervakad.) Diskussionen rör också utestängande – ”ban-optikon” – hur oönskade identifieras och hålls utanför: utanför stadens inhägnade områden eller utanför Europa.
Tillsammans med en annan yngre vän och kollega, filosofen Leonidas Donskis, skrev Bauman därefter Moral Blindness (2013). Titeln och temat kommer från idén att avståndet människor emellan på internet gör det svårare att få syn på sina moraliska val. Men det är inte det enda som diskuteras i boken. Donskis, som är från Litauen, gör sitt bästa för att betona den östeuropeiska erfarenheten.
Han och Bauman uppehåller sig också vid den arabiska våren, på hur oförberett Europa var på att stödja frihetssträvandena när de till slut kom. Att okritiskt utropa internet och sociala medier till frihetsredskap avfärdar de också. Särskilt aktuell just nu är diskussionen om huruvida Sydeuropas indignerade kommer lyckas att bilda nya politiska partier som kan ersätta de gamla.
När jag sitter där på föreläsningen i Lund är det lite som i den där aulan jag satt i på gymnasiet.
Jag minns bara en mening från det tillfället, och har aldrig läst något mer av den där föreläsaren sen. Frågan är vilken vilken mening från Baumans tal de här studenterna kommer att ta med sig. Behållningen är nog i varje fall inte en oneliner, utan att läsa vidare. Man kan för all del fylla salar genom att vara provokatör, estradör och rabulist. Men också, tydligen, genom att odla bilden av en piprökande mysfarbror med underfundig ton. Just den milda ironi och bristande bitterhet som Bauman uppvisar är kanske en stor hjälp när man behandlar samtidens stora kriser och utmaningar, samtidigt som man är fast besluten att inte lova några förenklade lösningar.
Vid föreläsningens slut skyndar sig Bauman ut ur salen och går med raska steg mot huvudutgången. Jaha, tänker jag – snabbt mot hotellet och sedan vidare. Men det visar sig att han helt enkelt har bråttom ut för att röka. Han ställer sig vid svängdörren. Några förvånade studenter kommer fram, och jag kan bara ana vad de pratar om.
Publicerad i Arbetaren, 20 juni 2015. Föredraget från Centrum för Europastudier finns att se här.