Fragment

Leave a comment
Okategoriserade

[—] Den som en gång har mött
ironin kommer att brista i gapskratt
under profetens tal, den som en gång
bett en bön inte bara med torra läppar
kommer att minnas ett egendomligt eko
ur en av väggarna. Den som en gång
tigit kommer inte att vilja hålla tal
vid desserten, den som förlamats
av kärlekens slag kommer att återvända till böckerna
med förändrat ansikte.
Framför dig, ensamma själ, ligger
överflödet [—]

ur ”Ode till mångfalden” av Adam Zagajewski

Klomärken och spår

Leave a comment
Okategoriserade

En artist kommer tillbaka med en ny skiva, och låter ungefär som då för länge sen. Om jag lyssnade förra gången, är frågan nu inte så mycket: ”Står jag kvar på samma plats, som när jag hörde det här sist?”. Istället: ”Är jag i samma kurva, på samma upplopp, i samma uppgång eller nedgång?”

För ju längre livet löper, desto mer verkar saker gå i cirklar. Det jag trodde att jag inte skulle kunna ha någon användning för, visar sig komma till nytta. Det jag trodde att jag genast skulle tappa, fanns kvar envist länge.

Ändå: Jag vågar inte tro på upprepningen när den kommer – och vägrar släppa det fåfänga hoppet om den när den inte är i sikte.

Mastodonternas dal

Leave a comment
Okategoriserade

Detta med Blogg100 är som sagt dubbelt: jag stöder helhjärtat en återgång till det lite längre, lite mer genomtänkta skrivandet, men samtidigt vet jag hur vansklig en sådan här övning är rent psykologiskt.

Men, mycket spännande kommer att bli sagt och blir det tomt prat och trams ibland så gör det inte något. Två av dessa pånyttfödda bloggar följer jag hittills dagligen:

Först Roger Wilsons enorma mastodontåtagande att se och dagligen blogga om all Star Trek som någonsin kommit ut. Jag följer givetvis med spänning, och hoppas verkligen på ork och uthållighet. De sista två åren har jag följt Keith DeCandidos rewatch av Star Trek: The Next Generation resp. Deep Space Nine. Givetvis hann jag titta färdigt på både Deep Space Nine och Voyager och för övrigt även hela Battlestar Galactica innan DeCandido var färdig med DS9, med två inlägg i veckan, så jag tröstade mig med ytterligare en DS9-rewatch, av Zach Handlen på AV Club. Väldigt annorlunda.

Och mer? Jo, jag läser Anechka Ю om Ryssland och annat på Plötsligt i Moskva. Dagens inlägg ger ytterligare ett perspektiv, nej flera, på det här med anonymitet och skrivande.

Stat och natur är också människans varg

Leave a comment
Okategoriserade
Bild ur Leviathan.

En man kommer från Moskva till provinsen, för att hjälpa sin vän, vars barndomshem ska exproprieras av den korrupte borgmästaren. Så börjar Leviathan, som med byråkrater, jurister, trafikpoliser och andra små, vanliga människor, blir en rysk tablå av i dag. Men också, mer och mer ju längre filmen fortsätter, en tidlös historia om makten och den enskilde.

Inledningsvis är ljuset sommarvackert – fotot är skirt, inte inställsamt vackert men skönt, och även om tonen inte är direkt hoppfull, så är den åtminstone ”normal”. (”Hur är det?” ”Normalt”). Det finns en tanke med att visa vad som står på spel, vad som ändå finns kvar av fadersarvet, och att göra det med humor innan svärtan tar över. Sen rullar historien vidare och tankar går till Tjechov, Dostojevskij och Sopranos.

Inledningsvis är det lättast att associera titelns Leviathan till Hobbes stat: det byråkratiska odjur som måste till för att – så är tanken – skydda människorna från varandra. Men staten, den djupa staten, består också av människor med stor aptit, och kyrkan är inte ett undantag därvidlag – ”Vi drar åt samma håll”, som prelaten säger till borgmästaren. Trots det finns sanna troende, och i en scen längre in i filmen börjar en av dem berätta om Leviathan i Jobs bok. En annan Leviathan är de sjöodjur, valarna, som visar sig vid ödesdigra tillfällen i filmen.

Domen faller över de flesta gestalter i filmen: ”Ingen är ansvarig för allt. Alla är ansvariga för sina fel”, säger juristen vid ett tillfälle, även om det inte hjälper mot den förtärande skulden och tomheten. De repliker som stannar kvar är också juristens ord – och rättens obönhörliga domslut.

När jag vandrar ut ur biografen blir jag nyfiken på att läsa mer om hur filmen mottas i Ryssland, men det slår mig också att ju allmängiltigare, allmänmänskligare film, desto fler sätt att uppfatta filmen. Ändå är det omöjligt att inte se den bittra kritiken mot kyrkans och statens ”offentlig-privata samverkan”.

Samma kväll ser jag Werner Herzogs dokumentär Lyckliga människor, om det hårda och kärva, men stärkande och fria livet bland jägare på den sibiriska taigan. Men inte ens i denna romantiserande skildring av lyckliga människor kommer vi undan livets allvar (ett hus brinner ner efter ovarsamhet med en cigarett) eller statens Leviathan – en politiker som kommer med spannmål och skådespel inför ett val. Spriten är också närvarnade: ”Man kan jobba och få det bra, om man vill. Men om man inte vill, så går det inte utan sprit.” Herzog, regissör och speaker, är själv djupt fascinerad av Frihetens lockelse, till och mer mer än i Grizzly Man, om mannen som levde bland björnar och blev uppäten. Men realism finns ändå i skildringen i tillräckligt mått, för den som kan och vill se den.

Leviathan i regi av Andrej Zvjagintsev har svensk premiär 13/3. Lyckliga människor av Werner Herzog finns på SVT Play fram till 2 april.

Realiserad läsning

Leave a comment
Okategoriserade

Varför överhuvudtaget en bokrea? Stora högar av böcker, i särskilda affärer, en särskild tid? Jo, förutom att det uppenbarligen fortfarande är ekonomiskt lönsamt – så vill människor ha reor, liksom gemensamma säsonger, turneringar, perioder. Det är något djupt socialt och mänskligt. En del förvånas, eller förfäras, över hur alla – alla – plötsligt verkar förhålla sig till melodifestivalssäsongen i de sociala medierna, när vi samtidigt hör om filterbubblor och individualisering. Men bara en sådan sak som att det sociala är en så stark komponent i de visserligen algoritmiskt kurerade och beteendevetenskapligt beroendeframkallande flödena, tyder ju på att det är ofta mindre är innehållet som får oss att stanna och läsa, än att att alla de andra är där.

Jag har inte brytt mig så mycket om bokrean på senare år. Det finns så många andra sätt att komma över intressanta texter billigt eller gratis. (Och så många andra artefakter att samla på, som verkar vara mer motiverade att ha i fysisk form. Som kläder.)

Det som det sista året har fått mig att läsa mer i bokformat, det är faktiskt en läsplatta. Där finns billigt eller helt gratis böcker och bokifierade texter från nätet. Med det har jag också faktiskt kommit att känna att läsande utan en lysande datorskärm är något av en åtråvärd lyx. Så, på lite omvägar, är jag tillbaka vid boken.

Årets rea då: den största bokhandelskedjan har Thomas Manns Bergtagen, som jag inte läst – än. Däremot har jag läst och kan rekommendera några andra böcker som också finns på rean: Ryszard Kapuścińskis Reporterns självporträtt och Dag Hammarskjölds Vägmärken, och så via näthandel Dominika Peczyńskis Östeuropas kulinariska hemligheter.

–––

Med detta inlägg inleder jag årets Blogg100-utmaning. Precis som nyårslöften är det egentligen ett ganska dåligt sätt att försöka skaffa sig en ny, god vana – åker man dit en gång, så kan man packa ihop och gå hem och har kanske inte hunnit lära sig så mycket. Men just känslan av en säsong, en gruppgemensam aktivitet, är i stället fördelen här och kan vara kraftfull.

Nudging: En knuff i rätt riktning?

Leave a comment
Arbetsprover

Många ligger vakna på nätterna och undrar: hur ska vi lyckas hantera klimatförändringarna? Politikerna verkar inte klara av att begränsa utsläppen. Och människor omkring en verkar inte heller ta sitt ansvar. Om de blir tillfrågade, säger att de vill stoppa utsläppen, men fortsätter ändå att flyga och äta biffar som aldrig förr.

Vad finns det då för sätt? Själv har jag länge tittat på många kloka, bra och progressiva människor omkring mig, som utbildat sig och börjat ägna sina liv åt att rädda världen. Många av dem hamnar i den offentliga förvaltningen. Jag har en stor respekt för dem. Jag har faktiskt i tysthet satt en hel del av mitt hopp till dem, denna kader av idealistiska tjänstemän, som bygger cykelbanor och inför vegetariska dagar i skolan. Och ibland har jag själv krängt på mig eventkläder, och givit mig ut på gator och torg för att visa folk hur lätt det är att välja rätt: att ta cykel och tåg i stället för bilen.

I det här arbetet handlar det om att försöka göra mycket med lite resurser, när politikerna inte tar stora beslut eller avsätter medel, och när människor envisas med att i slutänden göra dåliga val. Att då ändå lägga upp planer och gå vidare, det blir tjänstemännens, konsulternas och akademikernas uppgift, och efter deras förslag också politikernas.

Strategier för att få folk att välja rätt, för att få till mer hållbar konsumtion, det är också något regeringen har efterlyst. Som ett svar på det har Naturvårdsverket nyligen låtit forskare vid Internationella miljöinstitutet vid Lunds universitet ta fram rapporten Nudging – Ett verktyg för hållbara beteenden?

Nudging, det är olika metoder att ge folk en nudge, en lätt knuff i rätt riktning, mot beslut som antas vara långsiktigt bra för både individen och samhället i stort. En sådan nudge kan vara att göra grön el till ett förval, som aktivt måste väljas bort. Eller att låta den som inte väljer en pensionsfond själv få sina pengar insatta i en etisk fond. I Sverige pratas det framförallt om nudging när det gäller miljö och hållbarhet, men begreppet har en mycket bredare tillämpning än så.

Begreppet nudging myntades av två Chicagoakademiker, juristen Cass Sunstein och ekonomen Richard Thaler, i boken Nudge: Improving decisions about health, wealth and happiness från 2008. Det är en lättläst och populärt hållen bok, som gjord för att plocka åt sig i flygplatsens bokhandel, kanske tillsammans med storsäljaren Tänka, snabbt och långsamt av nobelpristagaren Daniel Kahneman.

Kahneman, som samarbetat med Thaler, är också en av föregångarna när det gäller att tillämpa rön från kognitiv psykologi inom ekonomi. Fältet har kommit att kallas beteendeekonomi, och kognitiv psykologi används där tillsammans med andra slutsatser från psykologi och sociologi, och inte minst praktisk kunskap från försäljning och marknadsföring. En slutsats är att människan inte fattar beslut så rationellt som klassiska ekonomer antar. Vi dras ju med alla möjliga tankefel: människan är ett vanedjur, hon är rädd för att förlora det hon har och föredrar omedelbara vinster framför det som är bäst på lång sikt. Vi går efter tumregler, följer gärna gruppen och är känsliga för manipulation. I Nudge utvecklar författarna en kritik mot nationalekonomins klassiska rationella aktör, Homo economicus, och inskärper att människan i verkligheten är mer lik – Homer Simpson.

Sunstein och Thaler lägger fram ett program för samhällsplanerare och samhällsförbättrare, från presidenter till skolrestaurangchefer, och utgår från insikten att människor påverkas väldigt mycket av situationen när de gör sina val. Den som kan rigga situationen, kan alltså i stor utsträckning påverka dessa val – utan att nödvändigtvis förbjuda eller subventionera något alternativ. Författarna talar om en hel arkitektur av val: den som konstruerar pensionssystem eller matsedlar är en valarkitekt (choice architect). Både den fysiska miljön (som till exempel påverkar hur män­niskor rör sig mellan hem och jobb, med bil eller cykel), och andra valsituationer, är platser för nudging.

Att bestämma det förvalda alternativet, det som räknas som standard och många håller sig till, är en kraftfull nudge. Till exempel har länder där man antas vilja donera organ efter sin död en mycket högre andel medgivanden för donation, än de där man antas inte vilja det. Det kan också handla om att helt enkelt förpacka och lyfta fram vissa val så att de syns och blir attraktiva. Ytterligare ett sätt är att vädja till vår gruppmentalitet: att till exempel med skyltar påminna hotellbesökare om att de flesta faktiskt använder handduken flera gånger.

En nudge ska däremot inte vara tvingande. För att ta författarnas exempel: att sätta nyttig frukt i ögonhöjd i kafeterian, så att den blir lätt att spontant plocka åt sig, räknas som en nudge. Att att däremot förbjuda skräpmat gör det inte. De definierar en nudge som ”en aspekt av valarkitekturen som förändrar människors beteende på ett förutsägbart sätt, utan att förbjuda några alternativ eller avsevärt ändra deras ekonomiska incitament”.

Den här avvägningen förklaras och utvecklas i författarnas politiska plattform, som kallas ”libertarian paternalism”. Det är, medger författarna, givetvis ett provokativt begrepp som får varningslampor att tändas både till höger och vänster. De erkänner att de är paternalister, för att de erkänner valarkitekternas rätt att medvetet influera folk för folks eget bästa. Samtidigt är de libertarianer, eftersom en nudge alltid ska bevara valfriheten. Libertariansk paternalism är varken vänster eller höger, inskärper Thaler och Sunstein, i ett uttalat försök att tilltala pragmatiker i mitten. Högern ska tilltalas av att valfriheten trots allt bevaras – inte minst för den som är smart och har tid att tänka efter – och att reformerna inte kostar så mycket i skattemedel. Vänstern får å sin sida möjlighet att göra statliga ingrepp som annars vore oacceptabla.

Och idéerna har också verkligen tagits upp av politiker till både till höger och vänster, som ser framför sig en lång rad billiga och acceptabla reformer. I USA har det framförallt varit demokraterna som omfamnat idéerna, och Cass Sunstein blev hög chef inom Obamaadministrationen. I Storbritannien använder den konservative David Camerons rege­ring också målmedvetet nudging i politikarbetet.

I Sverige är intresset däremot nyvaknat. Nudging – eller ”puffning”– som Sveriges Radios språkvårdare med stöd av Terminologicentrum föreslår – diskuteras inom olika nätverk av konsulter, forskare och tjänstemän, och välkomnas av finansmarknads- och konsumentministern Per Bolund (mp).

Och vad ska man tro om allt det här? Kritik kommer från både höger och vänster. Nudging är dessutom svårt att avgränsa. Det är en serie ganska olikartade metoder utan teori eller ideologi. Och eftersom de också tilltalar beslutsfattare med väldigt olika samhällsvisioner, blir resultaten också olikartade.

I Camerons Storbritannien krävs att nya bredbandskunder gör ett aktivt val för att kunna se ”olämpliga” sidor, som kan handla om allt från hårdporr till fildelning. Exakt vad som kommer att spärras är, givetvis, inte lätt att förutse, och inledningsvis var sexualupplysning (innefattande information om ”homosexuell livsstil”) något som blockerades.

Det här är en tydlig påminnelse om att det antagna goda vi knuffas mot inte är något politiskt neutralt. Med nudging är det så: när något sker i linje med det vi håller med om, blir det vacker design, smart styrning som väcker hopp om mänsklighetens framtid. En knuff åt andra hållet blir däremot en dystopi, höjden av cynism. Hur det offentliga rummet ska se ut är ett exempel, och det handlar inte bara om cykelbanor: ska människor kunna dröja sig kvar på en bänk, eller bör de snabbt flöda därifrån?

En annan kritik blir mer relevant för exempelvis klimatåtgärderna: kommer det här verkligen att räcka? Är det här verkligen det bästa vi kan få till?

Nudging kanske bara blir ett skrapande på ytan, och det bär dessutom med sig inbygd motsättning mellan effektivitet och bevarad frihet. Om man följer beteendeekonomins logik och vill förstärka effekten, så fungerar många nudgar bättre om de inte avslöjas. Sunstein och Thaler betonar upprepade gånger att transparens och valfrihet måste gälla – men det finns risk att detta tappas bort längs vägen.

Det är också svårt att förutse hur reaktionen verkligen kommer att bli, trots vetenskapliga förberedelser. Om personer presenteras för ett förval som förolämpar dem, så kan det väcka politisk motopinion. Man måste helt enkelt ofta veta väldigt mycket om situationen och personen för att verkligen kunna nudga effektivt. Då är frestelsen stor att använda personliga data. Att ge tillgång till sin personliga data är också i teorin något som går att välja bort, men det är i praktiken svårt. Vi har alla klickat för att ge medgivande till en massa personlig data används, som betalning för bland annat mailtjänster och sociala medier. Om nudgarna ska bli tillräckligt effektiva, så måste de vara anpassade till person och situation. Och då finns vår data där.

Givetvis finns bland allt som kallas nudgar mycket självklarheter. Och fler beteendeekonomiskt inspirerade reformer och kampanjer kommer att föreslås, med varierande resultat, och fler cykelbanor och lastcykelgarage kommer att byggas. Tjänstemän kommer att göra sitt jobb, och det är gott och väl att de försöker göra mycket med de medel som finns. Det finns också exempel på vad man skulle kunna kalla mot-nudging, där det offentliga försöker nollställa kommersiella nudgar. En sådan är EU:s konsumentskyddsregler mot färdigikryssade rutor för tilläggstjänster när man beställer på nätet. Nudging kan också formuleras som en väg bort från att lägga klimatansvaret på konsumenten: Konsumenter ska inte behöva efterfråga hållbara lösningar, utan presenteras för dem som förval. Naturvårdsverkets rapport kommer fram till att nudging bara är en liten del av alla nödvändiga åtgärder, och bör användas tillsammans med informationskampanjer och andra politiska verktyg.

Det finns också en större fråga: Är det så här det offentliga ska kommunicera med medborgarna? Få människor att känna sig manipulerade av en elit och ytterligare fjärmade från reellt inflytande över sina liv? Dessutom: Även om vi antar att människan är svag, men kan petas i rätt riktning, är det ju långt ifrån givet att den libertarianska paternalismen är svaret. Insikten om människors sårbarhet och beroende av varandra, och kritiken av Homo economicus, kan gå längre och givetvis leda till helt andra samhällsvisioner där ömsesidighet och deltagande är viktigt.

I Europa pågår den här diskussionen om hur människor ska förmås välja rätt, samtidigt som högerradikala och nationalistiska partier växer sig starka, just genom att peka ut en tydlig riktning och förespegla en framtida gemenskap mellan styrande och styrda. De stora partier som vill bevara både frihet och jämlikhet – och klimatet – tassar däremot försiktigt för att inte tappa mittenväljare till varandra. Om Europa av allt fler framställs som svagt, dekadent och med en öppenhet färdig att ersättas av starka ledares dirigerade demokrati, behöver vi då inte i stället samlas kring vad vi egentligen kan och vill göra tillsammans?

Publicerad i Arbetaren 17/1 2015.

Design med självkritik

Leave a comment
Arbetsprover
"Design won't save the world". Affisch från Lodz Design Festival 2014.

”Design won’t save the world”, Design kommer inte att rädda världen. De orden, utformade som en varningstext i svart ram, fanns nyligen på stortavlor, på t-tröjor och tygkassar över hela den polska staden Łódź, som reklam för Łódź Design Festival: En designfestival, full av möbler, industridesign, grafisk design och av en ung generation som verkligen vill visa upp sina nya idéer.

Men trots alla häpnadsväckande, snygga och listiga produkter hade festivalen ett dystopiskt tema: ”Brave New World”. En designfestival som de senaste åren annars använt positiva utrop som ”Amazing Life” och ”Change!” Varför?

Den som har försökt följa trender inom design, IT och allt som har med internet att göra, har också fått umgås med en hel del storslagna paroller. Silicon Valley designar inte bara själva tekniken, utan också idéer om samhällets organisering. ”Open data”, ”Big data” och ”The Sharing Economy” är begrepp som har fyllt både föreläsningssalar och orderböcker.

Teknologitänkarna tävlar om att ta fram nya ordnande principer, som inte bara genererar nya affärsidéer utan också väcker hopp hos offentliga tjänstemän och vanliga konsumenter. Det gäller att hitta idéer som är inspirerande, som kan förankras hos beslutsfattare – och som sist men inte minst kan skapa nya marknader.

Det är inte svårt att förstå att det har varit lätt att ryckas med: Tänk om alla plötsligt kommer att börja vilja dela med sig, nu när de har appar för det? Och tänk om all data blir tillgänglig och kan ordnas så att vi får nära nog perfekt beslutsunderlag alltid, ja då kan det gå att överbrygga käbblet i politiken, och ena den till handling – helt enkelt rätt handling.

Dessutom, kan man tänka, är ju teknikens lagar objektiva: Vill du syssla med teknik handlar det bara om ifall du är duktig, inte om varifrån du kommer eller vilket kön du har. Det har funnits en varm och mjuk känsla att låta sig omslutas av, som hos de hippies som på sextiotalet trodde att världsfreden stod för dörren – alldeles genast. Nu har vi lite till mans trott att internet ska rädda världen. Och vem kan anklaga oss för att ha velat ha lite hopp? För att ha velat tro på att allt ändå kan ordna sig, även om det verkar gå för trögt med att rösta fram det samhälle vi vill ha?

”Design will save the world” är också en fras programmerare, stadsplanerare och aktivister har ställt sig bakom. Att då påstå att design inte ska rädda världen kan då låta som något av en hädelse.

Men precis som när många av sextiotalets drömmare snabbt vaknade upp efter the summer of love, av våld och motsättningar, så har det funnits många möjligheter att vakna upp från the summer of datalove. Så fort övervakning och kontroll visade sig vara lika självklara tillämpningar av den nya tekniken som någonsin delande, redan då hade den mist något av sin lyster. Och att teknikvärldens meritokrati inte är könsneutral, det har nog framgått även oberoende av skandaler.

Och de som ska ge allt detta nya form, till färdiga lösningar, gränssnitt och produkter är alltså designers, som plötsligt står med väldigt stora förväntningar på sig – fler och större mer ju mer man ger upp om politiska förändringar och hoppas på tekniken. Då är det inte konstigt om en del vill skruva ner förväntningarna något – it’s only rock’n’roll, but I like it.

Ett annat svar på detta är att försöka rusta nya designers för det här. Cameron Tonkinwise från Carnegie Mellon University, som nyligen föreläste i Malmö, pratar om ”transition design”, ett studiefält som ska ge något mer ansvariga designers. Hans studenter ska inse att de är i konsekvensbranschen.

De måste kunna visa skaleffekter: Inte bara hur en person använder sig av en app, eller säg en drönare, utan också hur samhället blir om väldigt många gör det, så att konsumenter och lagstiftare kan ta ställning till frågan: ”Vill vi ha detta?” Han exemplifierar med hur den smarta telefonen, med internetuppkoppling och GPS, också har gjort varje bil till en potentiell taxibil. Varje tom stol och ledig stund blir med det handelsvaror.

På samma sätt kan varje enklare tjänst ropas in med kort varsel, från den mikroentreprenör som råkar vara närmast, snabbast och billigast. Vilket, mycket riktigt, kan innebära en stor omstöpning av hela arbetsmarknaden. Designers måste vara mer medvetna om det att vare sig de vill det eller inte ofta designar samhällsförändringar, menar Tonkinwise.

Denna designens självkritik är inte teknikfientlig. Inte heller handlar den om att att man ska låta hoppet fara. Vi kan fortfarande glädjas över teknikens framsteg, och till exempel med en stillsam men äkta vördnad lyssna på hur den nobelprisbelönade LED-lampan beräknas kunna rädda liv genom att ersätta hälsovådlig och dyr fotogen.

Och i utställningshallarna i Łódź fanns det även i år – givetvis – gott om exempel på innovationer som skulle kunna förändra saker, i stor och liten skala, låt vara med denna lilla eftertanke hängande över sig. Och kanske gör det lilla mementot en viss skillnad.

För det gäller att så att säga ta buzzwordsen i öronen, och skåda givna appar i munnen. Vara lite skeptiska så fort riskkapitalister och aktivister enas bakom samma slagord. Det kan vara så besvärligt att, som någon sa: ”tekniken inte är god, och inte ond, men den är inte heller neutral.”

Och som Yoko Ono konstaterade cirka trettio år efter sextiotalets slut: ”Vi trodde vi kunde ändra världen bara sådär. Men det tar lite längre tid.”

Sändes i OBS, Sveriges Radio P1, 22 december 2014. Lyssna på inslaget med spelaren nedan.

Om polskt mode i P1

Leave a comment
Arbetsprover
Kas Kryst Spring/Summer 2015 presenterades på Out of Schedule på Fashion Week Poland. Foto: Łukasz Szeląg

Jag besökte höstens upplaga av Fashion Week Poland i Łódź och berättade om det i Stil i P1. Det blev ett samtal om mode och kreativitet i Polen i dag, med en del historisk bakgrund.

En ung modeskapare jag valde att lyfta fram – när det nu skulle associera till avsnittets huvudtema Vivienne Westwood – var Kas Kryst. Ganska olik henne i uttrycket är likaledes up-and-coming designerparet Odio i Pieczarkowski, som den som är ute efter det mer färgglada i säsongen kan titta närmare på.

Helt kort kom vi in på det speciella med staden Łódź, och om det har jag tidigare gjort en cityguide i radio och ett tidningsreportage.

Bilden: Kas Kryst Spring/Summer 2015 på Fashion Week Poland. Foto: Łukasz Szeląg

Lyssna på inslaget i Stil här nedan. (Om spelaren inte automatiskt hittar det, så börjar det 47 minuter och 20 sekunder in i programmet.)

Depression bortom stigmat

Leave a comment
Arbetsprover

Vi måste prata om depression – och det utan att fastna i gamla hjulspår, som striden för eller emot läkemedelsbehandling. Det menar den amerikanske forskaren Jonathan Rottenberg, som vill förklara varför depressionsepidemin är så envis att rå på – och framförallt lyfta stigmat.

Att bara gå och gå, långa promenader, för att det är det enda man fortfarande kan. Allt man kan, eftersom all motivation, all koncentrationsförmåga och all glädje är – borta. Bara är borta, och har varit det länge. Att gå samma väg, vecka efter vecka, månad efter månad, medan livet förfaller omkring en, och undra om det inte är åtminstone lite bättre än förra gången. Och att gång på gång svara ”nej”.

Jonathan Rottenberg
beskriver depressionen som drabbade honom, en ung, tidigare så självsäker doktorand i historia vid ett ansett universitet. När han till slut blev inskriven på en klinik, kunde han inte ens komma ihåg vilket år det var.

Efter fyra långa år av olika slags behandlingar och ett liv som trots allt fortsatte, började han röra sig uppåt, och mot ämnet han till slut skulle ägna sig åt. Rottenberg blev så småningom forskare i psykologi, och har skrivit The Depths: The Evolutionary Origins of the Depression Epidemic som bygger både på forskning och egna erfarenheter. Han ägnar sin bok åt typiska, egentliga depressioner, och inte minst deras för- och efterstadier.

Depression är en folksjukdom, en epidemi, som trots nya behandlingar inte visar några tecken på att gå tillbaka. I Sverige blir var fjärde man och nästan var tredje kvinna deprimerade någon gång i livet, och antalet har ökat framförallt bland unga de senaste decennierna. Alla som skulle kunna hjälpas nås inte, samtidigt som andra behandlas utan att uppleva någon förbättring.

Det finns alltså all anledning att hitta nya angreppssätt på depressionsepidemin. För samhället, för alla som är och riskerar att bli deprimerade, och för alla som kommit tillbaka, och ofta har svårt att avgöra exakt vad som hjälpte och vad som behövs för att inte rasa ner igen.

Rottenbergs fält inom psykologin kallas på engelska mood science. Mood kan översättas med ”humör”, och är släkt med svenskans ”mod”, vilket märks i uttryck som ”vid gott mod”. Mood eller humör är ett trögrörligt tillstånd, som tar längre tid på sig att komma och gå än plötsliga känslor. Detta humör påverkas av alla signaler inifrån kroppen och från yttervärlden, och avgör hur individen läser av sin situation och förbereder sig för handling.

Low mood – nedstämdhet – finns hos alla ryggradsdjur, och har följt med genom människans hela utvecklingshistoria. Och nedstämdheten finns för att den fyller en funktion: det är den som manar oss att stanna upp när något inte fungerar, ge upp och spara på krafterna. Denna förmåga är livsnödvändig. Den ger möjlighet att byta riktning och lämna mål som inte längre är realistiska.

Men man kan inte lämna det vid att lätt nedstämdhet är nyttig, medan djup depression är en sjukdom, menar Rottenberg. Det ena övergår nämligen gradvis i det andra, som en långsam spiral neråt eller en mödosam återkomst. Fröet till den djupa, ödeläggande depressionen finns redan i den lätta nedstämdheten, och omvänt har den djupa depressionen en rest av försök till anpassning.

Förmågan till nedstämdhet innebär för människans del också en risk för djup depression, med den språkliga förmåga och det abstrakta tänkande vi har. Vi kan, till skillnad från andra ryggradsdjur, må dåligt över att vi mår dåligt. Vi har tankemönster och känslor tillgängliga som kan påverka humöret mot en nedåtgående spiral och hålla oss kvar i djupen.

En särskild styrka med The Depths är att den ägnar sig åt de förbisedda gränslanden: den slingrande vägen neråt, och framförallt den långa, osäkra vägen tillbaka. Tiden då det är nästan bra, nästan som förr, är ofta oerhört slitsam. Att vilja tas för sitt friska jag igen, trots kvardröjande symptom, är lockande, men varken den deprimerade eller omgivningen vet vad som gäller.

Rottenberg berättar om sitt ansträngda äktenskap och när han fick impulser att dra sig undan och lägga sig, och hans fru en gång frågade: ”Vill du att jag ska behandla dig som en sjuk eller en frisk person?”

Frågan har inget enkelt svar. Vi har en del normer för att möta sjuka människor, och människor i sorg, men vi behöver också normer för att möta och stötta varandra i alla stadier av nedstämdhet och depression, oavsett orsaker. Istället för att se depression som resultatet av en individuell brist, måste vi ta till oss att det är en högst naturlig och vanlig reaktion på omvärlden.

Då kan vi inte bara bli bättre på att lindra och motverka den, utan – hoppas författaren – till slut få bort det stigma som får drabbade att dra sig undan ännu mer, ofta undvika behandling och ofta särbehandlas. Tidigare stod hoppet till att sjukdomsklassning skulle lyfta stigmat, men så har det inte blivit.

Kampen mot depression har också marknadsföringsproblem: Den har inga rosa band, inga kända slogans. Rottenberg försöker råda bot på det, genom att i sociala medier dela med sig av exempel från medvetandehöjande kampanjer i olika länder, som ett självlysande armband med texten ”Come out of the dark”. Just samtalet på nätet kan vara en väg framåt, även om vägen kan vara svårare än för andra rörelser: Depressionens stigma bygger inte bara på andras förakt och rädsla för svaghet.

Grymt nog verkar också depressionen så att varje liten antydan till avståndstagande från andra internaliseras och förstärks många gånger. Just därför kan det göra stor skillnad om man förmår att inte se sig själv som evigt märkt av brist, utan istället se det allmänmänskliga i situationen – och om andra ser det så.

The Depths är ingen handbok för den deprimerade, utan talar framförallt kanske till den som likt författaren själv varit nere i djupen och inte vill hamna där igen. Den talar också till läsaren som anhörig och som medmänniska. Rottenbergs starkaste insats med The Depths är att han lyckas ge en förklaring åt depressionens lidande, utan att vare sig idealisera eller stigmatisera.

Sändes i OBS, Sveriges Radio P1, 30 oktober 2014. Lyssna på inslaget med spelaren nedan.

Typiska typer

Leave a comment
Okategoriserade
20141019-123628-45388645.jpg

Łódź

Jag lyssnar när Jakub Stępień presenterar sitt projekt att kartlägga, ställa ut och pastischera vad han kallar TypoPolo – polsk kommersiell gör-det-själv-typografi från nittiotalets början fram till i dag. Liknande skyltar syns fortfarande i Łódź och överallt i Polen, men Stępień fixerar dem vid sitt ursprung i nittiotalets omvälvande början. Det var en tid när folk köpte och sålde som aldrig förr, av nödtvång eller som Stępień föreslår: burna av en romantisk tro på omedelbar ekonomisk succé. Vetenskapsmän släppte sina jobb och blev småföretagare, som IT-säljaren Mikołaj berättade för mig, när han talade om sin far och sitt nittiotal.

Själva skyltarna antingen handtextades med tjock markeringspenna, eller komponerades med färdigköpta foliebokstäver. Populära typsnitt var till exempel Helvetica Bold, Balloon Extra Bold och Cooper Black Italic. Eller så såg texterna ut ungefär som det nykomponerade Golonka. Dekorativa element improviseras fram av överblivna foliebitar, och bokstäver vändes och vreds för att räcka till. Budskapen kunde vara väldigt sakligt korthuggna, eller överdrivet positiva. Frukt & Grönt. Typisk bar. Världens alkohol 24h.

Det är en ömsinthet över ett gemensamt förflutet som lägger sig över lokalen, så tolkar jag det. På vernissagen för utställningen ”Typowy Bar” på Owoce i Warzyva är många yngre, utan minnen av en tid före 1989. Men både de och de äldre kan skratta lite förläget åt det här, eftersom det är en gemensam erfarenhet för hela samhälet som speglas. Att i till exempel Sverige hålla fram fula skyltar blir naturligtvis inte samma sak. (Nog för att det görs, men det blir ett präktigt hån ovanifrån.) Här griper man tag i något gemensamt som var – eller fortfarande är – en potentiell källa till skam. Nu blir det istället något intressant, roligt och kanske till och med vackert.

Alla har inte kommit helskinnade fram efter den här resan, bort från nittiotalets kaos och ofta svikna förhoppningar. Så kan man invända. De unga studenterna, konstnärerna eller grafikerna, skylls ibland för gentrifiering, när de öppnar sina kaféer och barer inte ens byter ut skylten – de kan få heta saker som ”Penslar” eller ”Frukt & Grönt”. Men i Polen finns det så många mycket tydligare och massivare exempel, som när fastighetsspekulanter chockhöjer hyror med vräkningar till följd. När tiden är inne försvinner hyresgäster och klubbar ofta lika fort.

***

TypoPolo visades också som utställning på Museet för modern konst i Warszawa. Det finns dessutom en app, Pracownia Reklamy, för den som vill testa att göra sin egen skylt i liknande stil.