Nudging: En knuff i rätt riktning?

Leave a comment
Arbetsprover

Många ligger vakna på nätterna och undrar: hur ska vi lyckas hantera klimatförändringarna? Politikerna verkar inte klara av att begränsa utsläppen. Och människor omkring en verkar inte heller ta sitt ansvar. Om de blir tillfrågade, säger att de vill stoppa utsläppen, men fortsätter ändå att flyga och äta biffar som aldrig förr.

Vad finns det då för sätt? Själv har jag länge tittat på många kloka, bra och progressiva människor omkring mig, som utbildat sig och börjat ägna sina liv åt att rädda världen. Många av dem hamnar i den offentliga förvaltningen. Jag har en stor respekt för dem. Jag har faktiskt i tysthet satt en hel del av mitt hopp till dem, denna kader av idealistiska tjänstemän, som bygger cykelbanor och inför vegetariska dagar i skolan. Och ibland har jag själv krängt på mig eventkläder, och givit mig ut på gator och torg för att visa folk hur lätt det är att välja rätt: att ta cykel och tåg i stället för bilen.

I det här arbetet handlar det om att försöka göra mycket med lite resurser, när politikerna inte tar stora beslut eller avsätter medel, och när människor envisas med att i slutänden göra dåliga val. Att då ändå lägga upp planer och gå vidare, det blir tjänstemännens, konsulternas och akademikernas uppgift, och efter deras förslag också politikernas.

Strategier för att få folk att välja rätt, för att få till mer hållbar konsumtion, det är också något regeringen har efterlyst. Som ett svar på det har Naturvårdsverket nyligen låtit forskare vid Internationella miljöinstitutet vid Lunds universitet ta fram rapporten Nudging – Ett verktyg för hållbara beteenden?

Nudging, det är olika metoder att ge folk en nudge, en lätt knuff i rätt riktning, mot beslut som antas vara långsiktigt bra för både individen och samhället i stort. En sådan nudge kan vara att göra grön el till ett förval, som aktivt måste väljas bort. Eller att låta den som inte väljer en pensionsfond själv få sina pengar insatta i en etisk fond. I Sverige pratas det framförallt om nudging när det gäller miljö och hållbarhet, men begreppet har en mycket bredare tillämpning än så.

Begreppet nudging myntades av två Chicagoakademiker, juristen Cass Sunstein och ekonomen Richard Thaler, i boken Nudge: Improving decisions about health, wealth and happiness från 2008. Det är en lättläst och populärt hållen bok, som gjord för att plocka åt sig i flygplatsens bokhandel, kanske tillsammans med storsäljaren Tänka, snabbt och långsamt av nobelpristagaren Daniel Kahneman.

Kahneman, som samarbetat med Thaler, är också en av föregångarna när det gäller att tillämpa rön från kognitiv psykologi inom ekonomi. Fältet har kommit att kallas beteendeekonomi, och kognitiv psykologi används där tillsammans med andra slutsatser från psykologi och sociologi, och inte minst praktisk kunskap från försäljning och marknadsföring. En slutsats är att människan inte fattar beslut så rationellt som klassiska ekonomer antar. Vi dras ju med alla möjliga tankefel: människan är ett vanedjur, hon är rädd för att förlora det hon har och föredrar omedelbara vinster framför det som är bäst på lång sikt. Vi går efter tumregler, följer gärna gruppen och är känsliga för manipulation. I Nudge utvecklar författarna en kritik mot nationalekonomins klassiska rationella aktör, Homo economicus, och inskärper att människan i verkligheten är mer lik – Homer Simpson.

Sunstein och Thaler lägger fram ett program för samhällsplanerare och samhällsförbättrare, från presidenter till skolrestaurangchefer, och utgår från insikten att människor påverkas väldigt mycket av situationen när de gör sina val. Den som kan rigga situationen, kan alltså i stor utsträckning påverka dessa val – utan att nödvändigtvis förbjuda eller subventionera något alternativ. Författarna talar om en hel arkitektur av val: den som konstruerar pensionssystem eller matsedlar är en valarkitekt (choice architect). Både den fysiska miljön (som till exempel påverkar hur män­niskor rör sig mellan hem och jobb, med bil eller cykel), och andra valsituationer, är platser för nudging.

Att bestämma det förvalda alternativet, det som räknas som standard och många håller sig till, är en kraftfull nudge. Till exempel har länder där man antas vilja donera organ efter sin död en mycket högre andel medgivanden för donation, än de där man antas inte vilja det. Det kan också handla om att helt enkelt förpacka och lyfta fram vissa val så att de syns och blir attraktiva. Ytterligare ett sätt är att vädja till vår gruppmentalitet: att till exempel med skyltar påminna hotellbesökare om att de flesta faktiskt använder handduken flera gånger.

En nudge ska däremot inte vara tvingande. För att ta författarnas exempel: att sätta nyttig frukt i ögonhöjd i kafeterian, så att den blir lätt att spontant plocka åt sig, räknas som en nudge. Att att däremot förbjuda skräpmat gör det inte. De definierar en nudge som ”en aspekt av valarkitekturen som förändrar människors beteende på ett förutsägbart sätt, utan att förbjuda några alternativ eller avsevärt ändra deras ekonomiska incitament”.

Den här avvägningen förklaras och utvecklas i författarnas politiska plattform, som kallas ”libertarian paternalism”. Det är, medger författarna, givetvis ett provokativt begrepp som får varningslampor att tändas både till höger och vänster. De erkänner att de är paternalister, för att de erkänner valarkitekternas rätt att medvetet influera folk för folks eget bästa. Samtidigt är de libertarianer, eftersom en nudge alltid ska bevara valfriheten. Libertariansk paternalism är varken vänster eller höger, inskärper Thaler och Sunstein, i ett uttalat försök att tilltala pragmatiker i mitten. Högern ska tilltalas av att valfriheten trots allt bevaras – inte minst för den som är smart och har tid att tänka efter – och att reformerna inte kostar så mycket i skattemedel. Vänstern får å sin sida möjlighet att göra statliga ingrepp som annars vore oacceptabla.

Och idéerna har också verkligen tagits upp av politiker till både till höger och vänster, som ser framför sig en lång rad billiga och acceptabla reformer. I USA har det framförallt varit demokraterna som omfamnat idéerna, och Cass Sunstein blev hög chef inom Obamaadministrationen. I Storbritannien använder den konservative David Camerons rege­ring också målmedvetet nudging i politikarbetet.

I Sverige är intresset däremot nyvaknat. Nudging – eller ”puffning”– som Sveriges Radios språkvårdare med stöd av Terminologicentrum föreslår – diskuteras inom olika nätverk av konsulter, forskare och tjänstemän, och välkomnas av finansmarknads- och konsumentministern Per Bolund (mp).

Och vad ska man tro om allt det här? Kritik kommer från både höger och vänster. Nudging är dessutom svårt att avgränsa. Det är en serie ganska olikartade metoder utan teori eller ideologi. Och eftersom de också tilltalar beslutsfattare med väldigt olika samhällsvisioner, blir resultaten också olikartade.

I Camerons Storbritannien krävs att nya bredbandskunder gör ett aktivt val för att kunna se ”olämpliga” sidor, som kan handla om allt från hårdporr till fildelning. Exakt vad som kommer att spärras är, givetvis, inte lätt att förutse, och inledningsvis var sexualupplysning (innefattande information om ”homosexuell livsstil”) något som blockerades.

Det här är en tydlig påminnelse om att det antagna goda vi knuffas mot inte är något politiskt neutralt. Med nudging är det så: när något sker i linje med det vi håller med om, blir det vacker design, smart styrning som väcker hopp om mänsklighetens framtid. En knuff åt andra hållet blir däremot en dystopi, höjden av cynism. Hur det offentliga rummet ska se ut är ett exempel, och det handlar inte bara om cykelbanor: ska människor kunna dröja sig kvar på en bänk, eller bör de snabbt flöda därifrån?

En annan kritik blir mer relevant för exempelvis klimatåtgärderna: kommer det här verkligen att räcka? Är det här verkligen det bästa vi kan få till?

Nudging kanske bara blir ett skrapande på ytan, och det bär dessutom med sig inbygd motsättning mellan effektivitet och bevarad frihet. Om man följer beteendeekonomins logik och vill förstärka effekten, så fungerar många nudgar bättre om de inte avslöjas. Sunstein och Thaler betonar upprepade gånger att transparens och valfrihet måste gälla – men det finns risk att detta tappas bort längs vägen.

Det är också svårt att förutse hur reaktionen verkligen kommer att bli, trots vetenskapliga förberedelser. Om personer presenteras för ett förval som förolämpar dem, så kan det väcka politisk motopinion. Man måste helt enkelt ofta veta väldigt mycket om situationen och personen för att verkligen kunna nudga effektivt. Då är frestelsen stor att använda personliga data. Att ge tillgång till sin personliga data är också i teorin något som går att välja bort, men det är i praktiken svårt. Vi har alla klickat för att ge medgivande till en massa personlig data används, som betalning för bland annat mailtjänster och sociala medier. Om nudgarna ska bli tillräckligt effektiva, så måste de vara anpassade till person och situation. Och då finns vår data där.

Givetvis finns bland allt som kallas nudgar mycket självklarheter. Och fler beteendeekonomiskt inspirerade reformer och kampanjer kommer att föreslås, med varierande resultat, och fler cykelbanor och lastcykelgarage kommer att byggas. Tjänstemän kommer att göra sitt jobb, och det är gott och väl att de försöker göra mycket med de medel som finns. Det finns också exempel på vad man skulle kunna kalla mot-nudging, där det offentliga försöker nollställa kommersiella nudgar. En sådan är EU:s konsumentskyddsregler mot färdigikryssade rutor för tilläggstjänster när man beställer på nätet. Nudging kan också formuleras som en väg bort från att lägga klimatansvaret på konsumenten: Konsumenter ska inte behöva efterfråga hållbara lösningar, utan presenteras för dem som förval. Naturvårdsverkets rapport kommer fram till att nudging bara är en liten del av alla nödvändiga åtgärder, och bör användas tillsammans med informationskampanjer och andra politiska verktyg.

Det finns också en större fråga: Är det så här det offentliga ska kommunicera med medborgarna? Få människor att känna sig manipulerade av en elit och ytterligare fjärmade från reellt inflytande över sina liv? Dessutom: Även om vi antar att människan är svag, men kan petas i rätt riktning, är det ju långt ifrån givet att den libertarianska paternalismen är svaret. Insikten om människors sårbarhet och beroende av varandra, och kritiken av Homo economicus, kan gå längre och givetvis leda till helt andra samhällsvisioner där ömsesidighet och deltagande är viktigt.

I Europa pågår den här diskussionen om hur människor ska förmås välja rätt, samtidigt som högerradikala och nationalistiska partier växer sig starka, just genom att peka ut en tydlig riktning och förespegla en framtida gemenskap mellan styrande och styrda. De stora partier som vill bevara både frihet och jämlikhet – och klimatet – tassar däremot försiktigt för att inte tappa mittenväljare till varandra. Om Europa av allt fler framställs som svagt, dekadent och med en öppenhet färdig att ersättas av starka ledares dirigerade demokrati, behöver vi då inte i stället samlas kring vad vi egentligen kan och vill göra tillsammans?

Publicerad i Arbetaren 17/1 2015.

Design med självkritik

Leave a comment
Arbetsprover
"Design won't save the world". Affisch från Lodz Design Festival 2014.

”Design won’t save the world”, Design kommer inte att rädda världen. De orden, utformade som en varningstext i svart ram, fanns nyligen på stortavlor, på t-tröjor och tygkassar över hela den polska staden Łódź, som reklam för Łódź Design Festival: En designfestival, full av möbler, industridesign, grafisk design och av en ung generation som verkligen vill visa upp sina nya idéer.

Men trots alla häpnadsväckande, snygga och listiga produkter hade festivalen ett dystopiskt tema: ”Brave New World”. En designfestival som de senaste åren annars använt positiva utrop som ”Amazing Life” och ”Change!” Varför?

Den som har försökt följa trender inom design, IT och allt som har med internet att göra, har också fått umgås med en hel del storslagna paroller. Silicon Valley designar inte bara själva tekniken, utan också idéer om samhällets organisering. ”Open data”, ”Big data” och ”The Sharing Economy” är begrepp som har fyllt både föreläsningssalar och orderböcker.

Teknologitänkarna tävlar om att ta fram nya ordnande principer, som inte bara genererar nya affärsidéer utan också väcker hopp hos offentliga tjänstemän och vanliga konsumenter. Det gäller att hitta idéer som är inspirerande, som kan förankras hos beslutsfattare – och som sist men inte minst kan skapa nya marknader.

Det är inte svårt att förstå att det har varit lätt att ryckas med: Tänk om alla plötsligt kommer att börja vilja dela med sig, nu när de har appar för det? Och tänk om all data blir tillgänglig och kan ordnas så att vi får nära nog perfekt beslutsunderlag alltid, ja då kan det gå att överbrygga käbblet i politiken, och ena den till handling – helt enkelt rätt handling.

Dessutom, kan man tänka, är ju teknikens lagar objektiva: Vill du syssla med teknik handlar det bara om ifall du är duktig, inte om varifrån du kommer eller vilket kön du har. Det har funnits en varm och mjuk känsla att låta sig omslutas av, som hos de hippies som på sextiotalet trodde att världsfreden stod för dörren – alldeles genast. Nu har vi lite till mans trott att internet ska rädda världen. Och vem kan anklaga oss för att ha velat ha lite hopp? För att ha velat tro på att allt ändå kan ordna sig, även om det verkar gå för trögt med att rösta fram det samhälle vi vill ha?

”Design will save the world” är också en fras programmerare, stadsplanerare och aktivister har ställt sig bakom. Att då påstå att design inte ska rädda världen kan då låta som något av en hädelse.

Men precis som när många av sextiotalets drömmare snabbt vaknade upp efter the summer of love, av våld och motsättningar, så har det funnits många möjligheter att vakna upp från the summer of datalove. Så fort övervakning och kontroll visade sig vara lika självklara tillämpningar av den nya tekniken som någonsin delande, redan då hade den mist något av sin lyster. Och att teknikvärldens meritokrati inte är könsneutral, det har nog framgått även oberoende av skandaler.

Och de som ska ge allt detta nya form, till färdiga lösningar, gränssnitt och produkter är alltså designers, som plötsligt står med väldigt stora förväntningar på sig – fler och större mer ju mer man ger upp om politiska förändringar och hoppas på tekniken. Då är det inte konstigt om en del vill skruva ner förväntningarna något – it’s only rock’n’roll, but I like it.

Ett annat svar på detta är att försöka rusta nya designers för det här. Cameron Tonkinwise från Carnegie Mellon University, som nyligen föreläste i Malmö, pratar om ”transition design”, ett studiefält som ska ge något mer ansvariga designers. Hans studenter ska inse att de är i konsekvensbranschen.

De måste kunna visa skaleffekter: Inte bara hur en person använder sig av en app, eller säg en drönare, utan också hur samhället blir om väldigt många gör det, så att konsumenter och lagstiftare kan ta ställning till frågan: ”Vill vi ha detta?” Han exemplifierar med hur den smarta telefonen, med internetuppkoppling och GPS, också har gjort varje bil till en potentiell taxibil. Varje tom stol och ledig stund blir med det handelsvaror.

På samma sätt kan varje enklare tjänst ropas in med kort varsel, från den mikroentreprenör som råkar vara närmast, snabbast och billigast. Vilket, mycket riktigt, kan innebära en stor omstöpning av hela arbetsmarknaden. Designers måste vara mer medvetna om det att vare sig de vill det eller inte ofta designar samhällsförändringar, menar Tonkinwise.

Denna designens självkritik är inte teknikfientlig. Inte heller handlar den om att att man ska låta hoppet fara. Vi kan fortfarande glädjas över teknikens framsteg, och till exempel med en stillsam men äkta vördnad lyssna på hur den nobelprisbelönade LED-lampan beräknas kunna rädda liv genom att ersätta hälsovådlig och dyr fotogen.

Och i utställningshallarna i Łódź fanns det även i år – givetvis – gott om exempel på innovationer som skulle kunna förändra saker, i stor och liten skala, låt vara med denna lilla eftertanke hängande över sig. Och kanske gör det lilla mementot en viss skillnad.

För det gäller att så att säga ta buzzwordsen i öronen, och skåda givna appar i munnen. Vara lite skeptiska så fort riskkapitalister och aktivister enas bakom samma slagord. Det kan vara så besvärligt att, som någon sa: ”tekniken inte är god, och inte ond, men den är inte heller neutral.”

Och som Yoko Ono konstaterade cirka trettio år efter sextiotalets slut: ”Vi trodde vi kunde ändra världen bara sådär. Men det tar lite längre tid.”

Sändes i OBS, Sveriges Radio P1, 22 december 2014. Lyssna på inslaget med spelaren nedan.

Om polskt mode i P1

Leave a comment
Arbetsprover
Kas Kryst Spring/Summer 2015 presenterades på Out of Schedule på Fashion Week Poland. Foto: Łukasz Szeląg

Jag besökte höstens upplaga av Fashion Week Poland i Łódź och berättade om det i Stil i P1. Det blev ett samtal om mode och kreativitet i Polen i dag, med en del historisk bakgrund.

En ung modeskapare jag valde att lyfta fram – när det nu skulle associera till avsnittets huvudtema Vivienne Westwood – var Kas Kryst. Ganska olik henne i uttrycket är likaledes up-and-coming designerparet Odio i Pieczarkowski, som den som är ute efter det mer färgglada i säsongen kan titta närmare på.

Helt kort kom vi in på det speciella med staden Łódź, och om det har jag tidigare gjort en cityguide i radio och ett tidningsreportage.

Bilden: Kas Kryst Spring/Summer 2015 på Fashion Week Poland. Foto: Łukasz Szeląg

Lyssna på inslaget i Stil här nedan. (Om spelaren inte automatiskt hittar det, så börjar det 47 minuter och 20 sekunder in i programmet.)

Depression bortom stigmat

Leave a comment
Arbetsprover

Vi måste prata om depression – och det utan att fastna i gamla hjulspår, som striden för eller emot läkemedelsbehandling. Det menar den amerikanske forskaren Jonathan Rottenberg, som vill förklara varför depressionsepidemin är så envis att rå på – och framförallt lyfta stigmat.

Att bara gå och gå, långa promenader, för att det är det enda man fortfarande kan. Allt man kan, eftersom all motivation, all koncentrationsförmåga och all glädje är – borta. Bara är borta, och har varit det länge. Att gå samma väg, vecka efter vecka, månad efter månad, medan livet förfaller omkring en, och undra om det inte är åtminstone lite bättre än förra gången. Och att gång på gång svara ”nej”.

Jonathan Rottenberg
beskriver depressionen som drabbade honom, en ung, tidigare så självsäker doktorand i historia vid ett ansett universitet. När han till slut blev inskriven på en klinik, kunde han inte ens komma ihåg vilket år det var.

Efter fyra långa år av olika slags behandlingar och ett liv som trots allt fortsatte, började han röra sig uppåt, och mot ämnet han till slut skulle ägna sig åt. Rottenberg blev så småningom forskare i psykologi, och har skrivit The Depths: The Evolutionary Origins of the Depression Epidemic som bygger både på forskning och egna erfarenheter. Han ägnar sin bok åt typiska, egentliga depressioner, och inte minst deras för- och efterstadier.

Depression är en folksjukdom, en epidemi, som trots nya behandlingar inte visar några tecken på att gå tillbaka. I Sverige blir var fjärde man och nästan var tredje kvinna deprimerade någon gång i livet, och antalet har ökat framförallt bland unga de senaste decennierna. Alla som skulle kunna hjälpas nås inte, samtidigt som andra behandlas utan att uppleva någon förbättring.

Det finns alltså all anledning att hitta nya angreppssätt på depressionsepidemin. För samhället, för alla som är och riskerar att bli deprimerade, och för alla som kommit tillbaka, och ofta har svårt att avgöra exakt vad som hjälpte och vad som behövs för att inte rasa ner igen.

Rottenbergs fält inom psykologin kallas på engelska mood science. Mood kan översättas med ”humör”, och är släkt med svenskans ”mod”, vilket märks i uttryck som ”vid gott mod”. Mood eller humör är ett trögrörligt tillstånd, som tar längre tid på sig att komma och gå än plötsliga känslor. Detta humör påverkas av alla signaler inifrån kroppen och från yttervärlden, och avgör hur individen läser av sin situation och förbereder sig för handling.

Low mood – nedstämdhet – finns hos alla ryggradsdjur, och har följt med genom människans hela utvecklingshistoria. Och nedstämdheten finns för att den fyller en funktion: det är den som manar oss att stanna upp när något inte fungerar, ge upp och spara på krafterna. Denna förmåga är livsnödvändig. Den ger möjlighet att byta riktning och lämna mål som inte längre är realistiska.

Men man kan inte lämna det vid att lätt nedstämdhet är nyttig, medan djup depression är en sjukdom, menar Rottenberg. Det ena övergår nämligen gradvis i det andra, som en långsam spiral neråt eller en mödosam återkomst. Fröet till den djupa, ödeläggande depressionen finns redan i den lätta nedstämdheten, och omvänt har den djupa depressionen en rest av försök till anpassning.

Förmågan till nedstämdhet innebär för människans del också en risk för djup depression, med den språkliga förmåga och det abstrakta tänkande vi har. Vi kan, till skillnad från andra ryggradsdjur, må dåligt över att vi mår dåligt. Vi har tankemönster och känslor tillgängliga som kan påverka humöret mot en nedåtgående spiral och hålla oss kvar i djupen.

En särskild styrka med The Depths är att den ägnar sig åt de förbisedda gränslanden: den slingrande vägen neråt, och framförallt den långa, osäkra vägen tillbaka. Tiden då det är nästan bra, nästan som förr, är ofta oerhört slitsam. Att vilja tas för sitt friska jag igen, trots kvardröjande symptom, är lockande, men varken den deprimerade eller omgivningen vet vad som gäller.

Rottenberg berättar om sitt ansträngda äktenskap och när han fick impulser att dra sig undan och lägga sig, och hans fru en gång frågade: ”Vill du att jag ska behandla dig som en sjuk eller en frisk person?”

Frågan har inget enkelt svar. Vi har en del normer för att möta sjuka människor, och människor i sorg, men vi behöver också normer för att möta och stötta varandra i alla stadier av nedstämdhet och depression, oavsett orsaker. Istället för att se depression som resultatet av en individuell brist, måste vi ta till oss att det är en högst naturlig och vanlig reaktion på omvärlden.

Då kan vi inte bara bli bättre på att lindra och motverka den, utan – hoppas författaren – till slut få bort det stigma som får drabbade att dra sig undan ännu mer, ofta undvika behandling och ofta särbehandlas. Tidigare stod hoppet till att sjukdomsklassning skulle lyfta stigmat, men så har det inte blivit.

Kampen mot depression har också marknadsföringsproblem: Den har inga rosa band, inga kända slogans. Rottenberg försöker råda bot på det, genom att i sociala medier dela med sig av exempel från medvetandehöjande kampanjer i olika länder, som ett självlysande armband med texten ”Come out of the dark”. Just samtalet på nätet kan vara en väg framåt, även om vägen kan vara svårare än för andra rörelser: Depressionens stigma bygger inte bara på andras förakt och rädsla för svaghet.

Grymt nog verkar också depressionen så att varje liten antydan till avståndstagande från andra internaliseras och förstärks många gånger. Just därför kan det göra stor skillnad om man förmår att inte se sig själv som evigt märkt av brist, utan istället se det allmänmänskliga i situationen – och om andra ser det så.

The Depths är ingen handbok för den deprimerade, utan talar framförallt kanske till den som likt författaren själv varit nere i djupen och inte vill hamna där igen. Den talar också till läsaren som anhörig och som medmänniska. Rottenbergs starkaste insats med The Depths är att han lyckas ge en förklaring åt depressionens lidande, utan att vare sig idealisera eller stigmatisera.

Sändes i OBS, Sveriges Radio P1, 30 oktober 2014. Lyssna på inslaget med spelaren nedan.

Typiska typer

Leave a comment
Okategoriserade
20141019-123628-45388645.jpg

Łódź

Jag lyssnar när Jakub Stępień presenterar sitt projekt att kartlägga, ställa ut och pastischera vad han kallar TypoPolo – polsk kommersiell gör-det-själv-typografi från nittiotalets början fram till i dag. Liknande skyltar syns fortfarande i Łódź och överallt i Polen, men Stępień fixerar dem vid sitt ursprung i nittiotalets omvälvande början. Det var en tid när folk köpte och sålde som aldrig förr, av nödtvång eller som Stępień föreslår: burna av en romantisk tro på omedelbar ekonomisk succé. Vetenskapsmän släppte sina jobb och blev småföretagare, som IT-säljaren Mikołaj berättade för mig, när han talade om sin far och sitt nittiotal.

Själva skyltarna antingen handtextades med tjock markeringspenna, eller komponerades med färdigköpta foliebokstäver. Populära typsnitt var till exempel Helvetica Bold, Balloon Extra Bold och Cooper Black Italic. Eller så såg texterna ut ungefär som det nykomponerade Golonka. Dekorativa element improviseras fram av överblivna foliebitar, och bokstäver vändes och vreds för att räcka till. Budskapen kunde vara väldigt sakligt korthuggna, eller överdrivet positiva. Frukt & Grönt. Typisk bar. Världens alkohol 24h.

Det är en ömsinthet över ett gemensamt förflutet som lägger sig över lokalen, så tolkar jag det. På vernissagen för utställningen ”Typowy Bar” på Owoce i Warzyva är många yngre, utan minnen av en tid före 1989. Men både de och de äldre kan skratta lite förläget åt det här, eftersom det är en gemensam erfarenhet för hela samhälet som speglas. Att i till exempel Sverige hålla fram fula skyltar blir naturligtvis inte samma sak. (Nog för att det görs, men det blir ett präktigt hån ovanifrån.) Här griper man tag i något gemensamt som var – eller fortfarande är – en potentiell källa till skam. Nu blir det istället något intressant, roligt och kanske till och med vackert.

Alla har inte kommit helskinnade fram efter den här resan, bort från nittiotalets kaos och ofta svikna förhoppningar. Så kan man invända. De unga studenterna, konstnärerna eller grafikerna, skylls ibland för gentrifiering, när de öppnar sina kaféer och barer inte ens byter ut skylten – de kan få heta saker som ”Penslar” eller ”Frukt & Grönt”. Men i Polen finns det så många mycket tydligare och massivare exempel, som när fastighetsspekulanter chockhöjer hyror med vräkningar till följd. När tiden är inne försvinner hyresgäster och klubbar ofta lika fort.

***

TypoPolo visades också som utställning på Museet för modern konst i Warszawa. Det finns dessutom en app, Pracownia Reklamy, för den som vill testa att göra sin egen skylt i liknande stil.

 

Bortom positivt tänkande väntar realiteter

Leave a comment
Arbetsprover

När det positiva tänkandet övergick i magi och rena önsketankar, då stod självhjälpsgenren inför en moralisk bankrutt. Men både det och vår nyfunna skepticism på nätet har öppnat för ett nytt slags populärpsykologi, som har lite lägre anspråk och håller sig till vetenskapen.

Det är många som vet att det inte funkar – att bara tänka sig ut ur sina svårigheter. Västvärldens ekonomiska kriser har urholkat tron på att ”det beror bara på dig själv om du lyckas”. En hel generation har slutat skolan, vuxit upp och sett: Nej, det är inte bara jag, det är faktiskt samhället. Det är inte bara jag som inte kan få stanna kvar på ett jobb i mer än några månander, som måste flytta runt mellan tillfälliga bostäder. Vi är många.

När samhällsjournalisten Barbara Ehrenreich 2009 gjorde upp med det positiva tänkandet, tog hon avstamp i den stora finanskrisen. Bolånemarkader hade kraschat, storbanker gått under. Samtidigt hade de mest verklighetsfrämmande varianterna av positivt tänkande nått en storpublik med Rhonda Byrnes Hemligheten. Med det rena önsketänkandet hade trenden att ständigt betona en positiv attityd nått sin kulmen. Även om det naturligtvis finns en sanning i att man har allt att vinna på hitta rätt inställning till sin omgivning, så hade alla tänkbara varianter av positivt tänkande utnyttjats så cyniskt, kommersiellt och politiskt, att det för länge sedan passerat all rimlighet.

Ehrenreich var först, men flera författare har byggt vidare på hennes kritik. I våras kom Psyksnack, i original Psychobabble, av Stephen Briers, en hård uppgörelse med en lång rad påståenden ur de senaste hundra årens populärpsykologi. Den fick en del uppmärksamhet. Ett annat sätt att föra Ehrenreichs fackla vidare prövar Oliver Burkeman, kolumnist på brittiska The Guardian. Hans reportagebok Motgiftet kom också kom ut på svenska i våras. I det inledande kapitlet tar han oss med till ett motivationsmöte i Texas, där George W Bush talar – en extrem upplevelse som hämtad ur Ehrenreichs nollnolltal. Sedan åker han på retreat, är med om dödsritualer i Mexiko, och träffar bland andra en modern stoiker. Efter sina resor lägger han fram en försiktig tes: att de teorier och traditioner som faktiskt verkar fungera framhåller en så kallad ”negativ kapacitet” för att nå lyckan. Negativ i två betydelser: dels att man inte ska försöka för hårt, inte fixerat jaga efter lyckan, men också negativ i betydelsen i att man ska se ett värde i svåra upplevelser. Burkeman formulerar inga regler, men i god journalistisk tradition ger Motgiftet exempel på hur andra har tänkt och levt sina liv.

Vid sidan av den här böckerna, som hamrar in spikar i den verklighetsfrånvända optimismens kista, syns att den förintande kritiken redan har öppnat för en nisch av självhjälpsböcker som tar läsarna på allvar, lättar på anspråken och framförallt – håller sig till vetenskapen. Kritiken mot självhjälpsindustrin har först och främst återupprättat känslan för realiteter som omistlig – en vuxen människa måste lämna barnets fantasivärld och se verkligheten som den är, för att kunna överleva och utvecklas. Samtidigt har vetenskapen stigit i kurs av flera skäl. När allt större del av våra liv levs på nätet, har till slut behovet av hård källkritik och gallring blivit alltmer akut uppenbar. Bland alla faktoider och all ren desinformation som sprids i sociala medier blir vetenskapen sårbar – och den vetenskap som visar sig hålla måttet och fungera blir också mer åtråvärd.

En bra utgångspunkt här är att leta efter böcker som tar sig an väldefinierade problem, och gör det genom att genomgående referera till vetenskapliga undersökningar. En bra exempel på en sådan handfast självhjälpsbok är The Procrastination Equation av Piers Steel. Den utgår från författarens forskningsfynd, för att presentera konkreta åtgärder mot uppskjutandebeteende – framförallt genom att plocka isär problemet i sina beståndsdelar. På vägen får Steel tillfälle att bemöta några av de mest spridda motivationsmyterna – som både Briers och Burkeman också avfärdar med stöd av samma källor. Visserligen har de flesta som ständigt skjuter upp saker en alltför svag tilltro till sin egen förmåga, men en för stor optimism leder i sin tur till att problem trivialiseras och skjuts på framtiden – och de optimisterna kommer inte vidare. Steel avfärdar också kreativ visualisering, där en person intensivt föreställer sig sina mål som uppfyllda. Det tenderar tvärtom att leda till att fantasierna får ersätta strävan efter målet. På samma sätt avfärdar han bruket av affirmationer, metoden att upprepa positiva budskap för sig själv. De kan fungera för den som redan är full av tilltro till sig själv, men för den som upplever affirmationerna som verklighetsfrämmande kan de ha motsatt effekt. Behovet av att upprätthålla en sammanhållen och begriplig bild av verkligheten stöter bort det överdrivet positiva budskapet, och lämnar hopplösheten intakt eller förstärkt.

Mycket av Barbara Ehrenreichs kritik av det positiva tänkandet går ut på att psykologi har fått ersätta politik – att all skuld och allt ansvar har lagts på individen. I linje med det blir Briers syfte med Psyksnack än mer lovligt – att gemene man inte reflexmässigt ska vända sig till psykologin. Samtidigt gäller: det saknas inte goda råd, till rätt person i rätt situation. I tider av distraktion och desinformation har den välkomna uppvärderingen av vetenskaplig självhjälp både hjälpt till att ge populärpsykologin en mer rimlig uppgift, och att öppna scenen för dem som verkligen har något att säga.

Sändes i OBS, Sveriges Radio P1, 9 september 2014, under en annan titel. Lyssna på inslaget med spelaren nedan.

Att se sig själv med andras ögon

comment 1
Arbetsprover / Okategoriserade

Det är tjugofem år sedan rundabordssamtalen, när den fria fackföreningen Solidaritet gjorde upp med den polska regimen om fria val – bara månader före Berlinmurens fall och kommunismens fall i Östeuropa.

Sedan dess har en hel generation vuxit upp i Polen, och Europa har förändrats.

På frågan ”Varifrån kommer du?” svarar även de hippaste, mest urbana polacker – och kanske särskilt de – inte bara ”Polen”. De brukar förklara: ”Men Polen är inte som du tänker dig. Det har hänt mycket. Polen är ett normalt, europeiskt land nu.”

Det här är ett exempel hämtat ur Agata Pyziks nya bok Poor But Sexy: Culture Clashes in Europe East and West. Hon konstaterar på ett annat ställe: På många sätt är vi mer lika än på länge, i Europa. Arbetslöshet, osäkra anställningar och osäkerhet inför framtiden, det gäller över hela kontinenten numera. Men det är fortfarande polacker och andra östeuropéer som åker i hundratusental till väst för att jobba. Inte tvärtom.

Agata Pyzik är född 1983 och tillhör en rekordstor generation – sällan föddes det så många i Polen som åren däromkring. De mötte ”historiens slut” som barn, men har fått vänta länge på allt det goda som skulle komma. De blev en generation som inte röstar, eller åtminstone inte väntar sig att politiker ska göra något för dem.

Författaren föddes i det kommunistiska Polen, men var för ung för att ha egna minnen av förtryck. Hon minns istället hur föräldrarna jobbade sig upp och fick det bättre, men också hur klyftorna växte och gamla klasskamrater lämnades i sticket.

I dag bor hon i London och är verksam som kulturjournalist på två språk, och ur det föddes boken.  Den är hennes undersökning, skriver hon, om vad det innebär att komma från Öst. Det är som musik-, film-, och konstskribent hon ger sig in in i detta. Boken är rik på analyser och exempel, från epoker av postpunk, socialrealism och avantgardism, till nutida ruinturism och konstutställningar som säljer Öst- och Centraleuropa till västliga kulturarbetare.

En sak det innebär, det att komma från öst, en sak att komma till rätta med, är att ständigt se sig själv med andras ögon. Den ständiga strävan efter att bli normal, att bli som Väst, utan att lyckas. För även om Polen är bäst i klassen, har kvalat in i EU och NATO och visat tillväxt genom alla år, så är det ändå inte nog. Trots att migranterna har hjälpt värdländerna med billig och flexibel arbetskraft, så spelar västeuropeiska ledare fortfarande ”social turism”-kortet. Det är i mötet med detta, och i en tid när det europeiska projektet knakar i fogarna och en våg av sociala protester sveper över världen – som Agata Pyzik, liksom i förbigående, säger nej, jag vill inte vara en del av detta ”Väst”.

Det är starkare ord än vad det kanske låter som. Västeuropa hade en hel del som talade för sig, i kombinationen av demokrati och social trygghet. Och Västeuropa är i dag attraktivt inte bara för sina arbetstillfällen, utan också för de välfärdssystem som ändå finns kvar. Ändå är det inte det Västeuropa som en gång avsågs, och författaren beskriver känslan av att ha bjudits in till den europeiska efterkrigsfesten just när den började ta slut. Just en avsmak över vad Väst gjorde med alla sina historiska möjligheter, är också en motivation till boken, skriver hon på ett ställe.

Politiskt står nyliberalismen i skottgluggen, den vars självsäkra apostlar ständigt prisat åtstramningar och anpassningar och målat upp en glättig bild av Det Nya Europa. Men, de som verkligen är tilltalade i boken – kanske för att de faktiskt kommer att plocka upp den – är läsare från olika schatteringar av västeuropeisk vänster. En vänster som i dag är märkligt ointresserad och okunnig om Östeuropa. För dem, konstaterar Agata Pyzik i ett talande exempel, är 1968 ett mytomspunnet år av social revolt, men i Öst är det året då den polska regimen bedrev antisemitiska utrensningar och Sovjetarmén krossade Pragvåren.

Östeuropeiska erfarenheter av politiska experiment, reformer och uppror, av vardagsliv under socialismen, är inte intressanta. Istället ser de västliga radikalerna ett fascinerande ruinlandskap, som lockar med billig vodka och fototillfällen vid Leninstatyer, och de kan ofta inte kan skilja gamla korrumperade kommunistiska partier från nya, frihetliga grupperingar.

Men, och det är viktigt, den sista meningen är inget referat ur boken. Pyzik uttrycker sig inte så där hårt mot sina läsare, och sätter sig framförallt inte till doms över dem som romantiserar. Nej, hon identifierar sig tydligt med drömmare. Som alla de artister och konstnärer från väst, som närmade sig muren med skräckblandad förtjusning, på jakt efter något hårdare, verkligare, som stirrade över muren och fann att någon stirrade tillbaka.

Om Västs exploaterande av billig arbetskraft kan liknas vid ett dåligt äktenskap, så ser Pyzik ändå romantiserandet av de andras liv som en möjlig väg till ett äkta möte.

Att tycka att Västeuropa slarvat bort sina chanser, det är inte så svårt att relatera till Sverige eller England. Desto längre bort finns då de bråddjup som Östeuropas historia bär med sig: Vad som har stått på spel, och vad som med det historiska medvetandet intakt närsomhelst kan tänkas stå på spel. Att närma sig en förståelse av det kräver en och annan resa, med ett och annat riktigt möte.

Agata Pyziks genomlysning av de gamla åren är god läsning för den som är väg dit. Boken är också ett tankearbete som handlar om att hålla upp det gamla för belysning, ta med sig det som är värt att spara och sedan inte längre stå där som antingen offer eller utstött. Och: För att kunna gå vidare, med de nya idéer som måste komma.

Sändes ursprungligen i OBS i Sveriges Radio P1, 28/4 2014. Lyssna på inslaget:

Ur askan i björnen

Leave a comment
Okategoriserade

Jag minns en filmscen: Billy och Wyatt i Easy Rider passerar en hippieby på sin väg mot New Orleans. Byns invånare har kommit för att leva i samklang med naturen, men kan ingenting om att odla markens grödor och kommer att gå under.

Och en annan sak: Varje gång jag lyfter på locket till en bytta Bregott, läser jag: ”Naturen är god”. En bekants barn sa: ”Tänk om det stod ‘Naturen är ond’, bara på ett enda paket”.

Jag kommer att tänka på allt det här när jag ser Jenny Bergs utställning ”Attacksimulator, redovisning, information” på Skånes konstförening. Jag tänker också på sköna killar som lämnat civilisationen för att leva i det vilda, som i Into The Wild eller Grizzly Man.

Jenny Bergs redovisar olika projekt för återvändande till naturen. I utställningen ingår modeller, teckningar, och videoinspelningar där jord sprids ut på golv, ett läger slås upp, och utforskare närmar sig naturen med barn som inte verkar mycket mindre insatta än de vuxna.

Central och genial i utställningen är den gigantiska attacksimulatorn. En upprättstående isbjörn, framför ett enkelt liggunderlag på golvet. Med hjälp av en fiffig vinschanordning, kan besökaren, liggande på marken, få den gigantiska isbjörnen nedsänkt mot huvudet i en långsam men hotfull rörelse.

Bergs utställning präglas just av en diskret, självkritisk humor, som driver en hel del med konstnärers redovisningar av sina forskningsprocesser. Den här humorn och distansen ser också ut som en väg ut ur den tröttande och ofruktbara debatten mellan Upplyst Urbant mot Föregivet Flummigt. Om konstnären och idealisten tar vetenskapens språk och bara lämnar förvirring tillbaka, måste det också sägas att alla vetenskapsmän är människor och på ett grundläggande plan samma skrattretande myror. Vi dras till det här. Vår dårskap är vår, både i byggandet av civilisationen och i flykten från den.

Lyckligtvis kan vi reflektera över detta. Civilisationen bär civilisationskritiken inom sig, och måste göra så för att överleva. En ren Upplysning och Modernism, fri från allt från romantik och massrörelsers känslostormar till hippies och postmodernism, blir en lögn i sig.

Naturen är inte god, men det är inte vi heller.

Sträva efter det goda kan vi, dock.

 

 

Idéer såväl om att naturen är god som att ny, förbluffande teknik kan lösa allt utnyttjas av bedragare som vill tjäna pengar på människors desperation, som medicinreporten Anna Bäsén visar i Expressen.

Kyckling ur databasen

Leave a comment
Okategoriserade

Det är inte ofta numera jag hamnar på en sida från nätets barndom. Men häromdagen hittade jag så det här receptetChicken Paprikash (eller paprikás csirke) via Wikipedia. Jag hittade dit via Memory Alpha, en omfattande wiki om allt som rör Star Trek. Kycklingrätten förekommer nämligen i två av serierna.

 

Den daterade receptsidan jag hamnade på står ut i sin urmodighet, jämfört med framtidstolkningarna i Star Treks nittiotalsserier. Scenograferna och konceptutvecklarna gjorde ett bra jobb med att framtidssäkra framtidsskildringen, eller så är vi (eller jag, ska jag säga) tillräckligt nära nittiotalet än. Och naturligtvis ser jag skärmarna, skeppen och interiörerna ur en beundrares ögon.

 

Det nog klokt att visa datorgränssnitt som skiljer sig så mycket från de samtida. Röststyrningen framstår nu som en förlaga för Apples Siri eller Google Glass. (Och man kan få något liknande Starfleets röststyrda databaser genom att använda Wolfram Alpha med Siri.) Det grafiska gränssnittet, LCARS, lär ha utvecklats av Michael Okuda delvis med tanke på att skärmarna skulle vara billiga att tillverka i imponerande mängd.

 

Ganska billigt är det också att laga Chicken Paprikash. När det blir dags (efter fastan) blir mitt största problem hur jag ska hitta nudlarna, nokedli eller spätzle. Det har funnits på Lidl, men i värsta fall får jag väl laga det själv.