När någon har fel på internet

Det börjar som en växande oro, som snabbt övergår i en rättskaffens vrede. En orättfärdighet har uppstått och måste rättas till. Någon, till och med en hel hop, har haft fel. Upprepade gånger – och på internet. Men med ett rappt slag, ett kort utbrott, kan allt ställas till rätta, åtminstone inför evighetens domstol. Eller?

Att fälla upp sin dator och utsätta sig för dagens flöde kan i långa perioder vara att ta in information ungefär som på radio eller TV. Det egna deltagandet går i vågor. Men även om du tystnar ett tag så gör de andras samlade mängd inte det. Åsikter etableras, opinioner formeras under din tysta åsyn. Ibland gör du ändå försök att säga ifrån – när allt, även bland vänner, verkar ha rört sig åt ett oväntat och felaktigt håll.

Jag ska ta ett exempel, som jag kunde förutsäga säkert i år. Jag såg det komma dagar innan, och jag visste att denna gången skulle jag inte kunna hålla mig. Uppladdningen var på gång – inför Earth Hour.

Så här skulle det bli, för så var det förra året: Opinionsbildare och vanliga tyckare i alla läger, rättare sagt de som återfinns i mina flöden, skulle ta tillfället i akt att visa att de hänger med – genom att vara emot Earth Hour. Nyliberaler och norrbottenskommunister skulle vara överens om detta och dunka varandra i ryggen. Genom att uttrycka sitt förakt för de svagsinta människor som okritiskt följer med i ett sådant reklamjippo, skulle de visa att de står för Upplysningen och Förnuftet. ”Som om elektriciteten vore problemet”, skulle de säga, ”för barnen i tredje världen”, och sen blinka till varandra, och mena att här tänder vi minsann alla lampor vi har. För Vetenskapen. Framsteget.

Riktigt så blev det inte i år. Man raljerade lite snällt, sen fick det vara bra med det. Och jag gjorde min lilla markering. Inte mycket mer med det. Kanske finns en trötthet efter uppståndelsen kring TV-eken? Då nåddes jag aldrig, i min kanske egenartade mediekonsumtion, av dem som försvarade trädet. Istället fick jag dagligen och stundligen nya rapporter på Twitter om hur fåniga och beklagansvärda dessa människor var. Det var då inte svårt att i sitt stilla sinne vända sig mot den retfulla hopen, av människor jag vanligtvis uppskattar – även om jag överhuvudtaget inte bryr mig om huruvida en rutten ek jag aldrig sett sågas ner eller ej.

Liksom då befann jag mig nu inför Earth Hour på en annan plats. I en annan debatt, med en annan förförståelse. Bortom stadiet där vi konstaterar att makthavare, lagstiftare och forskare, inte den enskilde konsumenten, måste göra de stora insatserna om vi ska lösa de avgörande hoten mot vår planet. Jag hade intresserat mig för klyftan i debatten mellan ett föregivet radikalt avståndstagande från tillväxt och ett lika föregivet totalt omfamnande av tekniken som lösning på problemen. För mig hade frågorna blivit: Ska den enskilda människan verkligen slå sig till ro med att forskarna kommer att lösa alla våra problem? Betyder en tro på de tekniska framstegen och experternas lösningar, och ett underkännande av den mest radikala tillväxtkritiken, också att vi också att vi bör röra oss mot en elitdemokrati? Är downsizing-hippier ett hot mot exempelvis fusionsforskningen, kommer verkligen deras avoghet mot teknik och tillväxt störta oss ner i ett medeltida mörker? Allt detta har jag diskuterat länge och väl med Rasmus.

Däremot: Debatten om initiativet, kampanjen, varumärket Earth Hour – som jag alltså inte engagerat mig i eller ens vet om den är så bra – har jag inte brytt mig om. Jag tänker bara ungefär så att en bred folklig medvetenhet om att energi inte är gratis, inte uppstår ex nihilo – generellt är bra, och dessutom att energieffektivisering är något som det faktiskt är möjligt att nå bred uppslutning om. Inte därför att energi uppfattas som något ont, utan för att det ger mindre kostnader i så många led.

Som sagt, jag var på en helt annan plats och kände flödet komma samman framför mig, i det här ändå oskyldiga och inte särskilt typiska exemplet. Förmågan att se och känna sin egen främmande position i förhållande till flödet, tror jag ändå är grunden för att inte bli fullständigt desillusionerad av debatterna och diskussionerna. Kanske behöver du bland stänga av, byta flöden – eller hitta ett sätt att få andra att lyssna på dig istället för att lyssna på andra. Det finns en tendens att uppfatta internet som främst en text, ett evigt protokoll att tillföra rättelser till, även andra människors privata bloggar. Den som följer den impulsen löper risk att  både göra sig omöjlig som kommentator och dessutom aldrig komma framåt i det egna tänkandet.

Den smärtsamma sanningen är att efter en enskild korrigerande tweet eller kommentar kommer folk fortsätta att ha fel på internet. Det enda sättet att sluta känna främlingskap i flödet är att bryta envägskommunikationen. Att låta mer flöda ut genom dig, och lite mindre flöda in. Att sluta vara passivt aggressiv kan vara så enkelt och så svårt som att helt enkelt sluta vara passiv – och det kräver tid och engagemang.

Vad därutöver är…

Jag har twittrat mer aktivt igen i ungefär två månader nu – och jag kan väl säga att det har brutit mitt återkommande motstånd mot att formulera mig samtidigt offentligt och privat också så här i lite längre format. Ett lyckat experiment, alltså, och jag har vissa slutsatser. Och jag måste börja blogga igen – om jag ska fortsätta twittra. Varför? Jag kommer till det, häng med.

Det var hur som helst läge att komma igång med ett och annat. Redan i somras började något nytt, jag kände det starkt på väg till Wrocław. På grund av en rad privata beslut och professionella insikter, kunde jag vända blad och gå vidare. Även om mitt liv till det yttre skulle te sig ganska likt, tänkte jag ju. Men nu det gör det inte det längre. Det är ganska mycket mer aktivt. Har många uppdrag på gång. Och jag gympar – tänka sig, indiegympar. Mina kollegor på kontoret är också nu mina vänner, mer än någonsin tidigare.  Och inte minst ränner jag runt på fester och kulturevenemang, går på Folkets park varje kväll känns det som. Malmö har varit så kallt, många gånger. Men inte nu. Jag trivs med allt det här, tänker att mitt liv blir bra, hur det nu än blir.

Och så har vi livet på Twitter. Facebook är för dem du känner, och Twitter är för dem du vill lära känna, heter det. Och jag har givit mig in i det med liv och lust. För mig, som drar mig fram som frilansjournalist med diverse extraknäck, blandas behovet att hålla låda professionellt med det privata. Det gäller att i möjligaste mån, när det uppstår beefar och schismer, att skilja på sak och person. Lent i sättet, starkt i sak, så ska kritik vara.

Länge hyste jag ett motstånd mot att uttrycka mig för subjektivt i det som kan tolkas som politiskt (och det är ju ganska mycket), jag är ju journalist, bevars, och vem vet vilken partiföreträdare jag ska intervjua i morgon. I och för sig, då: Det mesta jag gör journalistiskt faller numera inom programledarskap i radio, kultur- eller utrikesreportage, och därför gör att jag kan tillåta mig en viss personlig ton, och friare vinklar. Och, som jag kom fram till redan vid förra valet – att skildra verkliga problem och verkliga möjligheter, det måste göras även när det framstår som att rörelser och partier har funnit samma spår. Under sommarens radiovikariat fick jag också se att till och med mina överordnade ofta var betydligt mer frispråkiga än jag på Twitter – så det var bara att släppa sargen.

Twitter är ju speciellt. Jag kan måla upp en bild av sig själv – men hur medveten blir den? Vad sänder jag ut för signaler egentligen? På bokmässans andra kväll utbrast jag där: ”Det här att jag mest festtwittrar – är givetvis ett led i uppbyggnaden i en Bruce Wayne-persona. Så vet ni det.”. Att förstå det, vid sidan av att möjligen gilla det eller känna igen sig i det, förutsätter alltså då att man är bekant med Batman-mytologin, och kan se en parallell kanske till en journalist som i hemlighet vill granska makten, och därför vill framstår som glad festprisse. Och den parallellen kan nog många göra, men snårigare kom det att bli. Det är förresten ingen medveten taktik hos mig, det där. Det vore inte så smart, men det är en lite kul tanke. Det är just det. Alla kul tankar. Lulz.

För övrigt är det ju korta meddelanden. Ska en ha någon chans att göra intryck, så måste meddelandet knyta an till något, en förförståelse. Det kan ju vara något som bara ens egna följare – eller kanske bara en av dem – ska kunna förstå, en blinkning. Så är det ju, vi tillgriper de medel vi har för att kommunicera. Men inte alltid, när man drar på så som jag har gjort, finns det ju någon undertext. Ibland är en tweet bara en tweet. Har man då som jag en förkärlek för såväl ordvitsar som referenshumor, så kan det bli ganska mycket brus. Allt hitta på en massa associationer är ju sätt att skapa mening i tillvaron, övertyga sig själv om att allt hör ihop på ett välvilligt sätt. Och att lösa frustrationer för sig själv, och möjligen andra.

Förr i världen kunde jag twittra så interna saker att absolut ingen utom jag själv kunde förstå det roliga i dem, och även nu måste läsaren, tänker jag ibland, känna till en massa random populär- och högkultur, gärna kunna lite polska, vara införstådd med och vurma för Centraleuropas matkultur, veta något om kulten kring saker som svensk förvaltningskultur, Skåne, Sorgenfri, Småland, Slovenien, steampunk, Québec, South Park, huset Habsburg, Lundell & Springsteen, allt vad radio är, Kierkegaard och Nya testamentet, allt vad någonsin hänt i mitt flöde, klassfördomarnas dynamik, journalistbubblan, avancerad spekulativ svensk partikremlologi, et cetera, et cetera – för att inte gå vilse. Till slut blir allt en enda röra, en oavsiktlig maskirovka som i bästa fall bara leder till ökat brus och därmed frustration, och i värsta fall skapar missförstånd hos människor man tycker mycket om.

SMS gav oss messförståndet. Men Twitter kan vara sjufalt värre. På grund av vår grundläggande psykologi uppfattar vi gärna meddelanden som riktade direkt till oss – även om de inte är det, vilket är förvirrande, eftersom de ju ibland är just det. Är då pregnanta, mångbottnade blinkningar blandade med rent momentant nonsensbetonat lulz ur den egna referensboden – ja, då kan det bli kortslutningar.

Sen har vi det här professionella. Det är inte bara politiker som har fått lära sig att olåsta tweets och statusuppdateringar är lovligt byte. Jag har vänner och bekanta som har fått debattartiklar slungade mot sig för en enda tweet, eller blivit nämnda vid namn i granskande politiska reportage för vad de skrivit en enda gång på någons facebookvägg.

Nå, för min egen del har jag ännu inte så stor uppmärksamhet och är – även om det finns en ständigt potentiell övervakning och en evigt lång svans – just nu någorlunda under radarn. Så för mig är det mest det privata överväganden, och lösningen där blir förstås självklar: var tydligare och skaffa fler kanaler. Jag tänker också så här: At the end of the day sker det ju ändå en tolkning, alltid när vi har med språk att göra. Och jag har kommit fram till att jag måste lita på den. Det här att bara släppa från mig det som är helt perfekt och som jag kan stå för helt och fullt, har för mig förut lett till tystnad, lång tystnad – och det, mer än allt annat, är grund till att inte bli förstådd, bland annat.

Men varför måste jag då blogga, om jag ska fortsätta twittra? Ja, rent allmänt är det så att det kanske passar bättre för många syften. Jag har till och med tänkt: ”Läs bloggen – där har jag skrivit allt. Den som förstår den, förstår mig.” (Men det stämmer dock inte, man måste ha träffat mig i köttet också, så är det.) Men också: Subjektiva kommentarer måste grundas i något, sätta något på spel, om det ska bli ett jämspelt samtal. Bottna i någon annan text eller verksamhet. Det är bland annat därför som troll, och grå vampyrer (”rösten från ingenstans”), ter sig så frustrerande. Inget har de gjort själva, inget kan de ställas till svars för – men allt kritiserar de.

Alltså, bygga något eget, bygga grunden på det som är klart och tydligt, sträva mot öppenhet och ärlighet. Igen, försöka skilja på sak och person, game och player. Mer fokus. Tänka sig för – ta sin tid, men sen ändå inte vara rädd för snabba ryck, och en och annan glimt i ögonvrån. Visst är det kul?

Aight, das war das, nästa gång ska det inte vara så meta. Det händer så mycket både här och ute i världen.

Only when I say it’s okay

Dunkin’ Donuts, Berlin Hauptbahnhof

Förra helgen var jag i Stockholm, på vad jag kallade kickoff – en enmansföretagskickoff. Den här tiden på året samlas många företag, styrelser och avdelningar för att bilda lag, åter hitta inspiration och effektivitet i arbetet, eller vad det nu är var man söker.

För mig blir det en höst till med flackande mellan det vita bordet på kontoret, lägenheten och många andra platser. Utåt sett blir det kanske inte så stor skillnad jämfört med de senaste ett och ett halvt åren, men något är på gång. Kanske har det bara gått tillräckligt med tid.

Peter Englund har någon gång skrivit att bloggandet är ”motståndslöst” för honom. Det kan man givetvis förstå om monografier och romaner är jämförelsen, men nej, så har det inte varit för mig. Att vara journalist, eller för den delen bara skriva blogg så som jag har gjort, handlar om att säga som det är. Samtidigt är frilansjournalisten en daglönare. Lismandet är alltid hotande nära. Bocka och buga för nickels and dimes. Arbetet har fortsatt, men en känsla försvann. Det fanns en gång en kris, en kritisk punkt, och jag var bortom den, men det var länge sedan.

Handlar det verkligen om det? Eller drog jag mig undan det mer personliga, det viktiga, när jag började få beröm av sådana jag verkligen respekterade – ställd inför hotet att lyckas? Det är något som släpper så fort jag lämnar Sverige, så är det också.

Egentligen behöver jag inte veta varför, det här ska inte bli någon lång text. Jag lämnar det vid detta och konstaterar, som det kom till mig när jag skulle sova häromnatten: ”Den som förlorar sin anställningsbarhet skall vinna den”, eller när jag läste en annan text häromåret: ”I’m only anställningsbar some of the time / When I say it’s OK”). Och, givetvis – ”Pretto is pretty”.

Hursomhelst ser resten av veckan mycket spännande ut. På väg mot Europeiska Kulturkongressen i Wroclaw, nu går tåget om en kvart. Jag har med mig Flytande rädsla, förbereder mig för Zygmunt Baumans tal. Sen har vi Spivak, Slagsmålsklubben och what not – det är so etwas noch nicht gesehen, den här kongressen. Återkommer om den.

Att erövra talets gåva

Ja, det har funnits lite ovanlig läsning att ta i tu med över lovet. Det har varit svårt att värja sig mot alla berättelserna som lagts ut under rubriken #prataomdet. Dammluckorna öppnades, skriver Sofia Mirjamsdotter, redan innan det som skulle bli den inledande artikeln av Johanna Koljonen hann publiceras.

För många betyder det mycket att nu prata och skriva om det, men det kan vara en lika viktig start att läsa om det. Berättelserna väcker många känslor, och även om det handlar om att söka ett ”språk för sex utan skam” – skammen för den som är utsatt och tvingas välja mellan att acceptera läget eller att bli ett offer – så är det för många också minnen av en berättigad skam som dyker upp. Skam och skuld över tystnader, underlåtenheter, övertramp eller övergrepp. Minnen av ångest de gånger då man vaknat och inte vetat: Vad hände egentligen? Vad gjorde jag? Vad hade kunnat hända? Minnen inte bara från alkoholstinna möten, utan också kanske från de allra tidigaste relationerna med för många stunder tunga av oförstående tystnad. Och möten långt senare då man nog förstod, men inte tog ansvar.

#prataomdet-diskussionen kom upp efter att fallet Assange blivit rättssak – men har inte kommit att handla alls så mycket om juridik som om mellanmänskliga relationer. (Jämför här till exempel med diskussionerna om de så kallade Stureplansprofilerna.) Nu har det inte handlat om vad som får göras i lagens mening – utan vad som bör göras, av respekt för varandra. Det har handlat – förutom om otvetydiga övergrepp – framförallt om gråzonen mellan frivilligt och påtvingat. Det kan vara mycket mer intressant och brännande än en diskussion om vad lagen ska reglera. Men det kan också bli också en svårare och mer direkt personlig debatt, som rör också den som aldrig haft en tanke på att behöva sätta sin fot i en domstol.

Att gå ut offentligt med sina svåra upplevelser är otänkbart för många, av olika skäl, men nu kan och vill alltså många prata om det, om inte med namn så anonymt. Om man skriver om annat, personligt och med namn, så blir det svårt att bara förbli opersonlig i det här, det finns ett ”jag” som väntar på att släppas ut i texten och ja, också jag Gabriel har vaknat upp så där ångestfylld, också jag har varit väldigt ung och väldigt tyst och väldigt okunnig. Men vad jag minns är inte bara de få gånger jag har blivit utskälld för att ha betett mig illa, för att jag borde förstått, fattat det som inte sades, utan de gånger jag förståtts, förlåtits, ordlöst empatiskt ursäktats efteråt, för småsaker kan tyckas, men ändå när jag trampat över gränser och förstått det senare. Men: ”Inget har hänt.” Tystnad.

Ingen skada skedd då, kan man tolka det. Men jag har velat förstå bättre. Jag har inte velat ha det där ursäktandet som aldrig uttalas men finns där, inte velat att det någonsin skulle ha behövts, men det gjorde det. Nu handlar det inte om mig, det handlar inte om att vara ”den fine killen som rakryggat erkänner misstag”, det handlar egentligen och inte om någon av alla de enskilda personer som trätt fram, med namn eller anonyma, inte om Koljonen eller mediemannen, inte om Assange eller Miss A, utan om just precis, jepp, ni förstår det – oss alla.

#prataomdet har för all del tolkats som en kampanj mot Assange. Det har tolkats som en toppstyrd konspiration för lagändringar som skulle drabba män. Det har tolkats som en intern angelägenhet för mediefeminister som dunkar varandra i ryggen och karriärnätverkar, uppenbarligen på ett sätt som är främmande för dem som ser det på det viset. Egentligen oberoende av det uttalade syftet bakom #prataomdet, har mycket av kritiken mot initiativet flutit ner i en antifeministisk strömfåra som sedan tidigare kritiserar vad man menar är ett pågående skuldbeläggande av män och pojkar, kvinnors och kvinnodominerad myndighetsutövnings makt över relationer (”statsfeminismen”, ”soctanterna”), kvinnors makt över relationer i allmänhet och över barn i synnerhet. Allt handlar om den västerländske efterkrigsmannens upplevda och verkliga problem i form av status- och identitetsförlust, problem på arbetsmarknaden och i relationer. Ilskan har hos antifeministerna inte riktats mot andra, mäktigare män, inte heller mot opersonliga strukturer eller olyckliga omständigheter utan just omväxlande ”feministerna” och ”kvinnorna”. Det här har jag berört något tidigare, och det får jag nog komma tillbaka till.

Men tillbaks till bara det här då, betänk: Om det är mannens rädsla att falskeligen anklagas för våldtäkt, och därefter berövas sin sociala värld och eventuella barn, vad kan då vara bättre än att lära sig förstå hela systemet? Att kunna lämna denna riskfyllda situation och att faktiskt kunna börja ta ett litet steg mot det just här framför datorn? Att lära sig se situationer innan de uppstår? Tanken är beroende av språket, och språket utvecklas genom kommunikation. Den som då kanske vågar möta egen skam och skuld på vägen, kan hitta en ganska sorgesam men lyhörd diskussion på nätet. Det handlar inte om att kasta skuld, utan att bearbeta det förflutna och förhindra tråkigheter i framtiden.

Så, vad har då dessa ”elitmediekvinnor”? De har talets gåva. När barn först lär sig prata, sker det på olika sätt. Pojkar lärs oftare att tala konkret och korthugget om praktiska saker, medan flickor oftare uppmuntras att utförligare tala om och beskriva relationer. Det har mycket med klass att göra också, men könsmönstret är ändå tydligt. Frågan inställer sig då, till de antifeministiska männen, papporna: Vill du inte ge det till din son, talets gåva? Är det inte bättre än att hoppas på att tystnadens kultur ska komma åter? Att olydiga kvinnor ska pressas tillbaka så att tysta män kan leva som förr? Det kommer inte att hända. Lär dig prata, prata med alla, var en av dem som ringer gamla släktingar och vänner – lär dig ta ansvar för känslor och relationer, outsourca dem inte, och ta dem inte för givna. Det finns inget annat sätt.

#prataomdet har handlat om att lära sig ta ansvar för sig själv och andra, förstå och respektera sig själv, och att också förstå andra bättre. Att sätta gränser, hävda sin integritet. Invändningen av typen att det ändå aldrig går att undvika alla otrevliga upplevelser vet jag inte riktigt hur man ska bemöta – om det ens behövs. Det har – tvärtemot vad som förutspåtts – faktiskt också handlat också just om att ifrågasätta folksporten fyllesex.

Sist och slutligen handlar det om att erövra och utveckla talets gåva och – nu blir jag högstämd – med det också tänkandets gåva. Inte minst unga pojkar behöver det, nu och i framtiden.

Så: Använd hjärnan. Use it or lose it. Prata om det.

Tabula rasa

Det finns en särskild charm hos det som är alldeles nytt – som ett nytt år. Eller en ny hemsida. Det här är från och med nu platsen för min blogg, mina artiklar och mina radioinslag – allt på ett ställe. Kommentarer mottas, som gamla besökare vet, gärna. Att skriva är att vilja bli läst, och att vilja diskutera.



För formgivningen av denna nya hemsida svarar den alltid lika skicklige Alfred Gunnarsson på Salmiak Media!