Först ser det ut som ett nederlag: det judiska museets stridbare chef Dariusz Stola meddelar till slut att han avsäger sig sin post, efter att kulturministern under ett år vägrat att godkänna hans omval. Stola förklarar att han anser sig vara olagligt berövad sin position, och att han avgår enbart för att verksamheten ska kunna fortsätta.
När så kulturministeriet bekräftar att hans ställföreträdare Zygmunt Stępiński kommer att släppas fram som ny chef, framstår det istället som en bräcklig seger för museet. Till skillnad från Andra världskrigsmuseet i Gdańsk kommer det för närvarande inte att stöpas om enligt regeringens minnespolitiska linje.
Att Polin, museet för de polska judarnas historia, i Warszawa är en tung institution med internationellt stöd och flera olika huvudmän spelar roll. Sedan öppnandet 2013 har det vunnit pris efter pris, slagit besöksrekord och hyllats som ett av de allra viktigaste nya museerna i regionen. Det ambitiösa syftet har från början varit att visa upp de polska judarnas hela mångskiftande historia, och skildra såväl kulturell blomstring som förföljelser och Förintelsen.
Vid sidan av det breda erkännandet har det också visat sig att museets mångsidiga och utförliga utställningar ger utrymme för rakt motsatta läsningar. En del har menat att museet visar upp en imponerande etnografisk historia men ger för lite utrymme åt polsk antisemitism, och andra tvärtom att museet hänger sig åt polsk skuld i vad de kallar en ”skammens pedagogik”.
Den utställning som definitivt fick det att skära sig med den nationalkonservativa regeringen handlade om 1968. Under femtioårsminnet gick museet grundligt igenom sammanhangen kring den kommunistiska regeringens antisemitiska kampanjer, som fick minst 13 000 polska judar att lämna landet och därmed fråntas sitt medborgarskap, och berättade om fraktionsstrider inom kommunistpartiet och viljan att kväsa gryende studentprotester.
Men utställningen visade också hur slagord och tankemönster från sextiotalets kampanjer dyker upp i dag, och diskuterade hur antisemitism och främlingsfientlighet ges utrymme av ledande politiker. Det som hände, likt på Norrköpings stadsmuseum nyligen, var att politiker kände igen sig. Två kända debattörer hittade sina (anonymiserade) tweets och försökte med juridiska medel kräva ursäkter från museet – förgäves. Utställningen kvarstod i sin helhet utställningsperioden ut.
De minnespolitiska striderna i Polen kan se ut att handla om två radikalt olika sätt att söka helande och upprättelse: ett tvingande val mellan att hävda det egna värdet eller att villigt erkänna skuld. Men i ett längre tidsperspektiv blir det tydligare att både självuppvärdering och självrannsakan hör ihop, i det att de förutsätter varandra och att de kräver frihet.
Det är efter 1989 som sådana uppgörelser och upprättelser har kunnat ske, om än långsamt och ryckvis. Polin är en frukt av den här epoken, både i viljan att skildra ett judiskt hem i Polen och i att granska antisemitismen. Samtidigt är motstånden många, och Putins senaste historierevisionistiska utspel, att Polen skulle ha provocerat fram andra världskriget och konspirerat med Tyskland, kom inte som en överraskning.
Att vår tid mer än någonsin behöver stridbara historiker borde inte heller det vara ägnat att förvåna.
Publicerad som kulturartikel i Sydsvenskan/Helsingborgs Dagblad 25 februari 2020
