Kalmar och klassfördomarna

comments 3
Okategoriserade
Kalmar




Så har jag också kommit hem till julen! Jag är i Kalmar efter en liten vända till Blekinge och vänner med hus och barn. Kalmar har allt en residensstad ska ha, nu även konstmuseum och allsvenska mästare. Och populära bloggare. Men mer om det lite senare; det handlar inte om Kalmar egentligen utan mest om Sverige. Först en tillbakablick, till 2004.

Minns ni Raymond & Maria? Väna sångerskor med allvarliga stenansikten, backade av anonyma gitarrmän, som besjöng uppbrottet från den stela svennetillvaron, hetsade mot temafester, radhus och busshållplatser och möjligen artikulerade vaga drömmar om vinglas på parisiska kaféer i låtar som ”Ingen vill veta var du köpt din tröja” och uppföljaren ”Nej”. De var med på Allsång på Skansen och spelades väldigt mycket på radio. Men åtminstone jag tyckte det var något konstigt med de där allvarsminerna. Det visade sig vara det att texterna skrevs av reklamaren bakom Ica-filmerna, och namnet var hämtat från en parklubb i huvudstaden. För mig framstod allt bara som cynisk reklambyråstorytelling i syfte att casha in på förvirrad bortlängtan. Typiskt projicerbart reklamigt står det också idag en brasklapp på deras myspace: ”We believe that it is right to say that everything is wrong. When you realized that you can start to change things.”Nej, detta gillar jag definitivt inte; man tafsar inte på viktiga saker som bortlängtan och motstånd mot det småborgerliga.

Om de var ”äkta” eller inte är i och för sig inte det viktiga här. Det räcker med att titta på texterna: Vad betyder ”Nej, jag jag säger nej, jag kommer aldrig aldrig tillbaks…”? Var det verkligen ”att det enda sättet att uttrycka sig själv är genom vad man väljer att konsumera” de rackade ner på? Eller blev det snarare människors sökande efter lyckan på hemmaplan? Det troskyldiga i en ung samborelation? (”Du kan låtsas vara min man / Vi kan va allt för varann”) Förmågan att ha roligt, i förlängningen ett värdefullt liv, utan storstadens utbud? (”De som stannat kvar har bara treans dokusåpa kvar / och stadshotell med dans / där ingen har nån chans”, ”Livet är för kort för temafest med frågesport”)?

Samma år som ”Nej” och ”Ingen vill veta…” hårdroterades släppte en annan liten popgrupp, Peggy Lejonhjärta, låten AB Stockholmshem, utan tillnärmelsevis samma genomslag (eller cashflow). I förgrunden står sådana jag kallat skogslänshipsters och karaktäriserat som bortflyttarna som hankar sig fram på CSN och påhugg i stora staden i väntan på det kreativa genombrottet (manliga), eller skärper till sig och tar examen och får projektledarjobb (kvinnliga), men till dags dato inte kommit över den komplexfyllda relationen till sin lantliga bakgrund och det liv som levs där. AB Stockholmshem:

Vi flydde byarna för stan
Vi flydde pappersbruken, fördomar och prat
Bland Stockholms andra landsortsbarn
Vimlar vi på Krogen-utan-stereoapparat

Skrattar vi åt dom som stannat hemma
Som tar hand om våra gamla
Vi borde skämmas
[…]
Vi tar ett tåg hem över jul
Runt granen viskas det om dialekt och attityd

[—]

Vi pratar pop och politik
Skivomslag och valpaket till latte på kredit
Och mitt i nån perfekt debatt om krogtrafik
Har man plötsligt glömt varför man en gång flyttade hit

Ja, varför vi en gång flyttade, det var kanske för att undkomma landet, bland annat fördomar och prat. Men en dag känner man sig kanske någorlunda trygg i sin nya identitet, och inser bland förhoppningsvis mycket annat att någon måste ta hand om de gamla. Återstår ändå ett horn i sidan till landet? Varför?

”AB Stockholmshem” står sig som en unikt insiktsfull och vemodigt vacker poplåt i svensk musikhistoria, jag rörs i min romantikersjäl, och blir nästan tårögd när diktarjaget lovar att en dag komma hem till sin barndomskärlek som stannat kvar på byn.

Och varför skulle jag idag raljera över kepskillarna? Fara ut mot tacokvällar, fredagsmys, prioriterandet av villa på landet? Om man ska raljera över småstaden, är det väl när man går på gymnasiet och måste bo där och håller på att ta sats för sitt uppbrott man ska göra det. Som i den numera utflyttade kalmartjejen Matilda Källéns sista-året-på-gymnasiet-blogg på Barometern. Johan Kindblom i Raymond & Maria var definitivt för gammal.

Kalmar har Kalmar FF och sin lokaltidning Barometern och den har sina fotbollsrelaterade profiler, varav vissa gått vidare till riksplanet. En av dem, Malin Wollin, bloggar och skriver krönikor om sitt liv som fotbollsfru, om hur hon längtat efter tvättmaskiner när andra ville festa och hur hon låter sig nöjas med att ta hand om sin bebis när spelaren-sambon festar med Zlatan på fotbollsgalan. För min del säger jag: låt Fotbollsfrun glädjas åt sitt kedjehus och sin tvättmaskin (om de är klimatampassade) om hon nu gillar det, erkänn lyckan som faktiskt kan finnas i att ha en familj, men bemöt dumma sakpåståenden. Pikar mot människor som vill något annat med sina liv. Varje spår av missunsamhet mot den som valt en annan bana och vunnit något på det. Exploaterandet av fördomar.

I sin senaste aftonbladskrönika skriver Malin Wollin till exempel att hon inte fattar varför kulturvetare ska ha studiemedel, men inte hudterapeuter. Jag undrar om hon har något emot kulturvetare egentligen, man skriver så där för att få trafik, som Alex Schulman. Man hetsar mot något ens läsare ogillar. Man drar in pengar på klassfördomar. Men, jag säger eder, det här annonsintäktsgenererande klasshatet från varsitt håll will lead us nowhere but socialt sönderfall.

Jag har funderat över detta länge, och trodde att mina finmaskiga klass/stad-land-diskussioner hade intresse bara för mig. Det har känts laddat att ta upp. Som Anneli Jordahl skriver i förordet till Klass – Är du fin nog? (2003): ”Klasskillnader väcker avund och irritation (…) [H]ög som låg blir obekväma och irriterade”.

Men det är ett mycket aktuellt ämne, inte minns med tanke på frågan om hur det här landet ska styras och av vilka. Varför ogillas sjöbefälsdottern Tiina i stugorna men inte konsultsonen Fredrik? (Om det nu är så.) Varför gillar fler och fler Jimmie från Blekinge? (Om det nu är så.)

Följ dina drömmar till månen eller gräv där du står. Sätt familjen främst eller som en hägring långt bortom de rökiga klubbarna, det politiska, konstnärliga, professionella genombrottet eller whatever. Men hata inte dem i parallellklassen, vi behöver ju varandra. Rooted cosmopolitanism is possible, min vän…

Andra bloggar (även på intressant.se) om: , , , , , , , , , , , ,

Tweet about this on TwitterShare on Facebook0Share on LinkedIn0Share on Tumblr0Share on Google+0Pin on Pinterest0Email this to someonePrint this page

3 Comments

  1. Rasmus says

    – Oj, jag måste ju ta tjänstledigt om jag ska kunna ge ett meningsfullt svar på det här!

    Håller definitivt med om att Raymond och Maria har lite av Jonas Gardell över sig, i sitt besinningslösa hat mot allt klistrigt i småstaden. Hur flykten från den utsatthet vi kände där i gymnasierårens uppbrott inte leder till försoning utan till nihilism.

  2. Gabriel says

    Ja, om det är detta som krävs för att få dig att ta tjänstledigt, är jag glad att få bidra! Bring on the meningsfulla svar!

    Gardell.. hm, du brukade gilla honom? Känns mer OK att hata kepskillar efter en komikeruppväxt. Men jag har läst för lite av honom för att uttala mig, egentligen.

  3. petter says

    Bloggens läsare nr 4 rapporterar en reflektion, gjord ca 16.30 på Maxi Giraffen: Nej, förfallet är djupare än så. Jag kämpar emot min fallenhet för apokalyptiska visioner.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *