Nattens musik

Nattarbetet rullar på.

Nattens medium är radion, så är det och så har det varit så länge jag kan minnas. I de tidiga tonåren började jag intressera mig för musik på riktigt. Jag låg och lyssnade några sommarnätter, medan jag bläddrade i Mutant-moduler och En världsomsegling under havet. Just då gick ett nattprogram i P3 och P4 som verkade gå ut på att söva folk, på ett skönt sätt. Nu är det programmet sedan länge ersatt av ett program för folk som behöver hålla sig vakna.

En tänkbar kompomiss, för den som måste vara vaken och skriva men fortfarande kan ta det i någon mening lugnt: Dunwich Radio. Jazz, kraut, folk, psych, filmmusik – helt enkelt nattens musik.

 
 

Vedisk trans

Det som höll mig upptagen under helgen var samvaro med bästa herrarna Tomas och Nils, med flera. En translik picknickkonsert tillika releasefest med VED feat. Christine Owman var huvudnumret. Där satt vi ett hav av kafébord, översköljda med psykedeliskt ljus från Kings in the Sky, och plockade med picknicklådor. Och lyssnade, föll i trans och nästan i sömn. Lyssna på ”Spectra” på PSL/SVT Play! (Ja, det är Uri Geller som hörs i början, från TV-programmet ”Äntligen en vit älg”.)

Efteråt var det fortsättning på Babel, där bandet DJ:ade lite mer lekfullt och med Rock lobster fick mig att Just Dance-rycka. Annars satt vi längst in i lilla rummet, som man gör, och mindes forna tiders bablar. Tomas kallade det fortfarande ”Jeriko” tidigare på kvällen, strax innan vi kom in lagom till att FRAK spelade i sina foliemasker. Men vår höga ålder till trots, eller kanske just på grund av den, hade vi en mycket bra kväll (som inte vare sig den eller fredagens slutade på svartklubb). Istället besökte vi den mycket eleganta skånsktematiska ölbaren Söder om Småland, såg en strutformad bunker på kockumsområdet och mycket mer. En in alles mycket bra helg.

 

Jag lovar att inte beställa medaljen och släpspännet, eller ens lägga upp bannern. #blogg100 är, tekniskt sett, ett misslyckande för min del. Men jag uppnår fortfarande det jag vill uppnå, så jag kommer in i matchen och fortsätter.

Besides: Det är motivationspsykologiskt väldigt fel att lägga upp utmaningar så att de går att misslyckas med i början, utan chans till upprättelse och instyrande på rätt bana. Därav är de flesta nyårslöften inte särskilt väl ägnade sina syften.

 

 
 
Modefotografering under Poland Fashion Week

Mode, film och design i Łódź

Łódź, Polens tredje största stad, är känd som en nedgången industriort. En gång centrum för textilindustrin – senare också hem för den filmskola som frambringat snart sagt alla stora polska regissörer. I dag bygger staden vidare på sina kultur- och industritraditioner i en lång rad festivaler inom film, mode, foto och design.

Efter att ha besökt staden ett par tre gånger, senast under Poland Fashion Week och Lodz Design Festival i oktober, gjorde jag en cityguide för P3 Planet.

Lyssna på inslagen här.

Dessförinnan skrev jag ett reportage med historisk tyngdpunkt för Skånska Dagbladet, i kölvattnet av Steve Sem-Sandbergs roman ”De fattiga i Łódź”. Reportaget publicerades med mycket fina bilder av Radosław Jóźwiak, och går att läsa här. (SKD 101017)

 
 

Nyår

Eskilstuna – Stockholm – Malmö




Jag arbetade i mellandagarna, och tillbringade fyra nätter på ett litet hotell på Söder i Eskilstuna. Ägaren till det där hotellet berättade, att en dam en gång på femtiotalet ville driva hotell mellan de två fyravåningshusen. Så, då det byggdes en huskropp där, ihop med hyreshusen. Sedan dess har det varit ungkarlshotell en period, sen solarium och nu är det hotell igen. Beatles ska ha bott här 1963. Jag undrar vem som bodde i mitt rum, men alla dokument är borta, så det får jag inte veta.

Det låter fantasieggande, allt det där, och när jag satt där i rummet skickades jag rakt till Staffan Göthe-land, Cervieng-Sverige, så som det visar sig i hans pjäser. Kanske för att jag kom ensam till en köldslagen stad för att tjänstgöra (som i En uppstoppad hund), tog ensam in på ett rum med brunbetsad ytterdörr, tvättställ i hörnet och marmorskiva under det egenartat spetsiga fönstret.

Jag trivdes bra i det där rummet. Det var smakfullt renoverat, hade ny säng, TV. En minibar med en ensam Hwila i. Jag skulle kunna stryka över marmorn, över det betsade träet och bara förnimma. Det är många detaljer som går igen från de där lägenheterna i min barndom, och jag kan använda dem för att minnas lyckliga år. Snäppet från låset, kylan från marmorn mot handen.

Men, minnen är så personliga. När jag tänker på det där tvättstället igen, minns jag mycket vagt någon scen ur Stig Larssons Nyår, jag läste den vid ett svagt tillfälle och blev orolig av den boken, minns jag. Det finns så mycket ångest, så mycket instängdhet och skräck, i det här förflutna svenska landskapet med. Som i de perfekt återskapade sjuttio- och åttiotalsmiljöerna från filmatiseringen av Lasermannen, i skildringen av hur Ausonius gradvis tappar greppet. Som i Din Livsfrukt av Lars Ahlin… som hos fyrtiotalistdiktarna och i all annan gammal svensk nittonhundratalsångest.

Det var inte bättre förr, även om det är lätt att förfalla i sådana tankar. Hos Staffan Göthe handlar det inte om folkhemsnostalgi. Karaktärerna är tecknade med ömhet, men vadar allt som oftast i knädjup ångest. Mellan människorna utspelar sig jantelag, småskurenhet och förtryck. Som publik kan man skratta åt eländet, och kanske låta skrattet fastna i halsen. Humorn blir påtaglig, mer än något som fortfarande kan kallas kärlek, som skymtar fram ibland. Och, pjäserna slutar allt som oftast i en provocerande happy end, och att det blir morgon, igen. En ny dag.

Ömhet och förståelse för det förflutna är nödvändig, men överdriven nostalgi farlig. Nostalgi står också i skottfältet när tidskriften Arena försvaras från Dan Josefssons och Daniel Suhonens generalangrepp i Aftonbladet Kultur igår. Expressens Johan Hilton identifierar angreppet med vänsterradikal nostalgi för ett hegemoniskt förflutet, där man resonerar: ”Först krossar vi högern, sedan kan vi eventuellt snacka om hbt-rättigheter och kvinnokamp.” Helle Klein hejar på Hilton med ett kort avfärdande av ”sektvänster”. Idag svarar Arenas chefredaktör Karolina Ramqvist vältaligt och inleder också mycket riktigt med att påpeka det orimliga i att en liten och självständig tidskrift får utstå denna generella och på selektiv läsning grundade kritik – i Nordens största tidning.

Ändå är det synd, för debattens skull, att leden sluts så snabbt på Twitter och bloggar. Men som Josefsson & Suhonen frågar får de svar – med angrepp. Det är synd, för därmed blir det inga svar i sak, ingen diskussion om hur socialdemokratin stått tyst inför och accepterat stora delar av new public management. Man ska lyssna på motståndarens bästa argument, om man vill lära sig något och lära sig skriva bra.

Talet om sektvänster leder oss tillbaka till det instängda Cervieng-Sverige, eller varför inte Ola Magnells sjuttiotal med en hegemonisk vänster som inte hade plats för feminism, för sexuella minoriteter, för miljörörelsen eller någon annan rörelse om den inte inordnade sig under marxismen. (Lyssna på ”Min nye magister”!) Nej, de avvikande eller nytänkande hade ingen självklar plats i folkhemmet. Det är inget förlorat paradis vi ska ha tillbaka, och det blir väldigt tydligt också i Göthes pjäser.

Men nu var det 2010. Gårdagens förtrampade perspektiv gör segertåg. Sjuttiotalets strider borde inte vara dagens. Samhället är individualiserat på gott och ont, klassresorna är långt ifrån inställda, men de sker i singelkupé. Vi har det materiellt bättre, färgglada telefoner. De ekonomiska klyftorna i Sverige ökar – också, samtidigt som man med fog kan hävda och hoppas på att mänskligheten över lag och över tid går framåt. Låt oss hålla dessa tankar i huvudet samtidigt.

Många tankar samtidigt blir det också om frihetsrevolutionen. Den som slipper slita sig fördärvad har verkligen en större frihet att forma sitt liv. Att varje individ bedöms för sig gör äran och friheten större när du får den, men du kan inte längre sträcka på dig, jaga bort skam och dålig självkänsla med förklaringen att du hade en dålig start, som så många andra. Nej, nu gäller: Du har haft minst tre generationer på dig att göra klassresa i Sverige, eller förvalta det pund du redan har, så har du inte lyckats, då är det inte the system, it’s you! Arbetarklass är ett skällsord, oftast för grovt för att användas. White trash säger man istället om man har någon taktkänsla.

För mig skedde årsskiftet så, att när jag hade vikariejobbat fyra morgnar åkte jag dubbeldäckartåg från Cervieng-Sverige till Monocle-Sverige. Till en ombildad lägenhet på Söder i Stockholm, där jag lagade lammfärsbullar till nyårsmiddagen och sen gick vi till nollnolltalsfesten på Södra teatern. Där sprang jag på karaktärer ur min egen sena nollnolltalshistoria, unga kvinnor i blom förstås och jag sa att allt är bara bra med mig.

Sen sjöng Slagsmålsklubben om ”Flickvänner med olika riktnummer”, och då tänkte jag osökt på bloggen som fick mig att samla mig och resonera intellektuellt igen. Jag köpte en flaska rosébubbel, det fick sammanfatta åren som gick. När jag lämnade stora dansgolvet spelades ”This is the year” med Marit Bergman och nere i trappan tog folk med sig lapparna med decenniets bästa låtar. Jag fick med mig ”Survivor” och ”Blind”.

Nu sitter jag här i Malmö på ett nytt kontor, hastigt och lustigt. För mig ser det väl bra ut, det nya året, men det är åt dem som har det skall varda givet, glöm inte det.

Det kommer inte saknas fejder. Det kommer inte att saknas strider, insikter och lives and times.

Uppdatering: Johan Sjölander tar hjälp av Nancy Fraser för att förstå vad fejden handlar om. Läs! (tipstack till Fahd Askander)

 
 

Show a little faith there’s magic in the night

Malmö




Om Katrine Kielos och Mona Sahlin någon gång kommer att sätta sig i samma regering, föreställer jag mig att de kommer att lyssna på Bruce Springsteen tillsammans för att underlätta teambildningen. Barbro Hedvall påpekar att Springsteen är en stor förebild för socialdemokraternas femtio- och sextiotalister, men Bossen vinner hela tiden nya beundrare. (Vilket förklaras av en av mina käpphästar: Att åttio- och nittiotalets samhällsförändringar inom västvärlden ännu verkar små och obetydliga jämfört med sextio- och sjuttiotalens.)

Bruce förkroppsligar en positiv attityd, som också får bäring på politik. Han får det här med att bara dra iväg i en gammal cheva att inte verka oansvarigt, utan som en livsnödvändighet. Han får ”you ain’t no beauty, but hey you’re allright” att inte låta som en förolämpning, utan som hoppfull ödmjuket inför tillvarons villkor. Det krävs tro, hopp, mod och hård disciplin att att aldrig förfalla till självömkan eller cynism, men belöningen blir att få representera det Odelat Positiva Mansidealet: Springsteen står lite vid sidan av en kanon landsvägsromantiker ack-så-djupsinniga-men-som-inte-går-att leva-med (Kerouac-Guthrie-Dylan-Ulf Lundell) som en helt oneurotisk ”warm alpha” som vi inte riktigt har i Sverige utan måste se på med ett avstånd som bara tjänar till att öka mytologiseringen ytterligare. Han är helt enkelt en pragmatisk romantiker, och som sådan oemotståndlig för en socialdemokrat med hjärtat på rätta stället. Han utstrålar folklighet (och patriotism) utan några högerpolitiska konnotationer. Han tilltalar mig på det här sättet också, även om jag aldrig varit någon partikamrat. Hans sånger erbjuder en spegel för efterkrigstidens och i synnerhet eftersextiotalstidens everyman, på båda sidorna av Atlanten.

När Debasers Malmö-succé (och stockholmarna får en repris ikväll) En afton med… hyllar Bruce Springsteen med husband och gästartister är det väl repeterat, professionellt och… säkert! Annika Norlin (Hello Saferide, Säkert!) står för kvällens höjdpunkt, den känsligt lågmälda nytolkningen av ”Glory Days” med ukulele. Hon kommer senare tillbaka med en mer trogen version av ”Dancing in the Dark”. Eagle-Eye Cherry levererar ”The Ghost of Tom Joad” och ”Atlantic City”. Silverbullits Simon Ohlsson står för kvällens mer introverta och ljudväggsmullrande inslag, och Lowoods Therese Johansson för sång och telecaster i ”Brilliant Disguise” och ”Downbound Train”. Kvällens hemliga gäst – Jill Johnsson – säger någon gång för mycket att hon egentligen inget vet om Springsteen, det hade hon inte behövt, vi hade trott på henne ikväll ändå med en ”No Surrender” bara lite gungigare än vanligt och avslutande ”Born to Run”.

Före spelningen visas i vanlig ordning film, här en dokumentär om hur Born to Run-albumet tog form. Hur bandet omsorgsfullt klippte albumet och repade turnén och ansåg sig färdiga först i samma stund som det var dags att backa in sig i bussen till första spelningen. När Bruce rullar in i Freehold till tonerna av Thunder Road-pianot… ”This was the place I was running from” minns jag förra vårens road trip… även om frågorna och slutsatserna är allmänna. Bruce berättar om hur Born to run mejslade ut de frågeställningar han senare kom att arbeta med under resten av sitt yrkesliv: ”What do you do when dreams come true? What do you do when they don’t? Is love real? Born to Run was the album where I left behind my adolescent definitions of love and freedom. It was the dividing line.”

Alla har sina minnen: När Stephen Simmonds (med Kleerup på trummor) leder oss genom ”Because the night” är jag både i regelboken till Vampire: The Masquerade och på lågstadieålderns trasmatta, där Keels version ljöd från en bandare som bara fick spela hårdrock. Musik som får följa med genom livet blir en avbild av verkligheten, som i varje ny ålder visar nya drag.

Not: Ny chans att se showen ikväll i Stockholm alltså. Nästa hyllning i serien blir ”En afton med Morrissey”, lagom till 50-årsdagen, och gästas av bland andra El Perro del Mar och Magnus Carlsson från Weeping Willows.

Andra bloggar om: , , , ,

 
 

Gammal blogg

(Fritt efter Maggio/Linnros.)

Ingenting, ingenting att uppdatera idag,
de som läser drar

Trettioett, bor i andra hand och har inget kul, borde logga ut.

Stackars mig (stackars mig) ingen bryr sig om gamla jag.
Jag vill se nån kommentera mig
så i morrn skrivs en bättre dag
ohh

Refr:
Som i en gammal blogg (gammal blogg)

som sparas i min läsare
vill läsa samma blogg (samma blogg)
där allt blir bra som stoff

Lördag kväll, stirrar ensam på en statistiklogg
jag minns samma blogg
ingen där
lägger fyra kommentarer i rad, ingen gör mig glad
stackars mig (stackars mig) för ingen bryr sig om gamla jag
orkar inte längre vänta på (stackars mig)
att imorrn skrivs en bättre dag

(Refr.)

Det är bara information, information, information jämt
oh ohhh
jag skriver ingenting i flera dar
flummar, somnar om och vaknar medan andra lägger ut


Det är bara information, information, information jämt jämt
oh ohhh

Som i en gammal blogg där allt blir bra, där allt oooh
Jag ser en gammal blogg (gammal blogg) jag laddar i min läsare
det är bara samma blogg, oh (samma blogg) där allt blir bra som stoff
ooh

(gammal blogg)
som sparas i min läsare
det är bara samma blogg (samma blogg)
där allt blir bra
där allt blir bra som stoff

ohh

Det här är blott och bart en litterär konstruktion, givetvis… och man känner sig sällan så älskad som när man får 30+ lyckönskningar på födelsedagen. Men, för den stund man ändå vill se bakåt: Av alla gamla preskriberade romanser, skandaler, lifes and times finns ganska många, faktiskt, kvar. Se era egna och andras gamla bloggeskapader på Internet Archive Wayback Machine. Tack Nils för tipset.

 
 

Kalmar och klassfördomarna

Kalmar




Så har jag också kommit hem till julen! Jag är i Kalmar efter en liten vända till Blekinge och vänner med hus och barn. Kalmar har allt en residensstad ska ha, nu även konstmuseum och allsvenska mästare. Och populära bloggare. Men mer om det lite senare; det handlar inte om Kalmar egentligen utan mest om Sverige. Först en tillbakablick, till 2004.

Minns ni Raymond & Maria? Väna sångerskor med allvarliga stenansikten, backade av anonyma gitarrmän, som besjöng uppbrottet från den stela svennetillvaron, hetsade mot temafester, radhus och busshållplatser och möjligen artikulerade vaga drömmar om vinglas på parisiska kaféer i låtar som ”Ingen vill veta var du köpt din tröja” och uppföljaren ”Nej”. De var med på Allsång på Skansen och spelades väldigt mycket på radio. Men åtminstone jag tyckte det var något konstigt med de där allvarsminerna. Det visade sig vara det att texterna skrevs av reklamaren bakom Ica-filmerna, och namnet var hämtat från en parklubb i huvudstaden. För mig framstod allt bara som cynisk reklambyråstorytelling i syfte att casha in på förvirrad bortlängtan. Typiskt projicerbart reklamigt står det också idag en brasklapp på deras myspace: ”We believe that it is right to say that everything is wrong. When you realized that you can start to change things.”Nej, detta gillar jag definitivt inte; man tafsar inte på viktiga saker som bortlängtan och motstånd mot det småborgerliga.

Om de var ”äkta” eller inte är i och för sig inte det viktiga här. Det räcker med att titta på texterna: Vad betyder ”Nej, jag jag säger nej, jag kommer aldrig aldrig tillbaks…”? Var det verkligen ”att det enda sättet att uttrycka sig själv är genom vad man väljer att konsumera” de rackade ner på? Eller blev det snarare människors sökande efter lyckan på hemmaplan? Det troskyldiga i en ung samborelation? (”Du kan låtsas vara min man / Vi kan va allt för varann”) Förmågan att ha roligt, i förlängningen ett värdefullt liv, utan storstadens utbud? (”De som stannat kvar har bara treans dokusåpa kvar / och stadshotell med dans / där ingen har nån chans”, ”Livet är för kort för temafest med frågesport”)?

Samma år som ”Nej” och ”Ingen vill veta…” hårdroterades släppte en annan liten popgrupp, Peggy Lejonhjärta, låten AB Stockholmshem, utan tillnärmelsevis samma genomslag (eller cashflow). I förgrunden står sådana jag kallat skogslänshipsters och karaktäriserat som bortflyttarna som hankar sig fram på CSN och påhugg i stora staden i väntan på det kreativa genombrottet (manliga), eller skärper till sig och tar examen och får projektledarjobb (kvinnliga), men till dags dato inte kommit över den komplexfyllda relationen till sin lantliga bakgrund och det liv som levs där. AB Stockholmshem:

Vi flydde byarna för stan
Vi flydde pappersbruken, fördomar och prat
Bland Stockholms andra landsortsbarn
Vimlar vi på Krogen-utan-stereoapparat

Skrattar vi åt dom som stannat hemma
Som tar hand om våra gamla
Vi borde skämmas
[...]
Vi tar ett tåg hem över jul
Runt granen viskas det om dialekt och attityd

[---]

Vi pratar pop och politik
Skivomslag och valpaket till latte på kredit
Och mitt i nån perfekt debatt om krogtrafik
Har man plötsligt glömt varför man en gång flyttade hit

Ja, varför vi en gång flyttade, det var kanske för att undkomma landet, bland annat fördomar och prat. Men en dag känner man sig kanske någorlunda trygg i sin nya identitet, och inser bland förhoppningsvis mycket annat att någon måste ta hand om de gamla. Återstår ändå ett horn i sidan till landet? Varför?

”AB Stockholmshem” står sig som en unikt insiktsfull och vemodigt vacker poplåt i svensk musikhistoria, jag rörs i min romantikersjäl, och blir nästan tårögd när diktarjaget lovar att en dag komma hem till sin barndomskärlek som stannat kvar på byn.

Och varför skulle jag idag raljera över kepskillarna? Fara ut mot tacokvällar, fredagsmys, prioriterandet av villa på landet? Om man ska raljera över småstaden, är det väl när man går på gymnasiet och måste bo där och håller på att ta sats för sitt uppbrott man ska göra det. Som i den numera utflyttade kalmartjejen Matilda Källéns sista-året-på-gymnasiet-blogg på Barometern. Johan Kindblom i Raymond & Maria var definitivt för gammal.

Kalmar har Kalmar FF och sin lokaltidning Barometern och den har sina fotbollsrelaterade profiler, varav vissa gått vidare till riksplanet. En av dem, Malin Wollin, bloggar och skriver krönikor om sitt liv som fotbollsfru, om hur hon längtat efter tvättmaskiner när andra ville festa och hur hon låter sig nöjas med att ta hand om sin bebis när spelaren-sambon festar med Zlatan på fotbollsgalan. För min del säger jag: låt Fotbollsfrun glädjas åt sitt kedjehus och sin tvättmaskin (om de är klimatampassade) om hon nu gillar det, erkänn lyckan som faktiskt kan finnas i att ha en familj, men bemöt dumma sakpåståenden. Pikar mot människor som vill något annat med sina liv. Varje spår av missunsamhet mot den som valt en annan bana och vunnit något på det. Exploaterandet av fördomar.

I sin senaste aftonbladskrönika skriver Malin Wollin till exempel att hon inte fattar varför kulturvetare ska ha studiemedel, men inte hudterapeuter. Jag undrar om hon har något emot kulturvetare egentligen, man skriver så där för att få trafik, som Alex Schulman. Man hetsar mot något ens läsare ogillar. Man drar in pengar på klassfördomar. Men, jag säger eder, det här annonsintäktsgenererande klasshatet från varsitt håll will lead us nowhere but socialt sönderfall.

Jag har funderat över detta länge, och trodde att mina finmaskiga klass/stad-land-diskussioner hade intresse bara för mig. Det har känts laddat att ta upp. Som Anneli Jordahl skriver i förordet till Klass – Är du fin nog? (2003): ”Klasskillnader väcker avund och irritation (…) [H]ög som låg blir obekväma och irriterade”.

Men det är ett mycket aktuellt ämne, inte minns med tanke på frågan om hur det här landet ska styras och av vilka. Varför ogillas sjöbefälsdottern Tiina i stugorna men inte konsultsonen Fredrik? (Om det nu är så.) Varför gillar fler och fler Jimmie från Blekinge? (Om det nu är så.)

Följ dina drömmar till månen eller gräv där du står. Sätt familjen främst eller som en hägring långt bortom de rökiga klubbarna, det politiska, konstnärliga, professionella genombrottet eller whatever. Men hata inte dem i parallellklassen, vi behöver ju varandra. Rooted cosmopolitanism is possible, min vän…

Andra bloggar (även på intressant.se) om: , , , , , , , , , , , ,

 
 

Istället för en vanlig tisdag

Malmö

Jag går direkt från tåget ner mot Beijerskajen, förbi avspärrningar vid tunnelbygget, genom det ruffiga regnet förbi högskolebiblioteket. På Amore har Popskolan terminsavslutning. Jag har faktiskt varit med på varje föreläsning. Klassens ljus. Det har handlat om Ike Turner, det har varit Dylannörderi och annat. Alltid bland galonsätena på Vinylbaren. Närvarokontroll men inga terminsavgifter.

Men Amore är något mycket speciellt, en gammal hamnlokal. Jag gillar som bekant garageklubbar och postindustriella konsertlokaler. Och ikväll jag kommer oväntat in till vad som måste vara Malmös mest underskattade klubbpärla just nu, ”Instead of home”. Och som med alla bra garageklubbar heter det att ”vi kör till huset rivs”.

Men först leds vi in till en privat studio. Ser ut som en blandning mellan fin de siècle-boudoir och sextiotals-TV-studio. Fyra raders brant bioläktare med brunplyschklädda fåtöljer. Enhörningshorn. Visdomsord över väggarna (”It’s not betraying your grief when you’re having fun”). Gigantiska pukor, draperier och stjärnformade lyktor. Blyinfattade fönster. Frikyrkochimes, en waterphone och en persefon! Det speciella med Malmös studior är att de har en massa roliga instrument, får vi veta, eftersom de till skillnad från på många andra ställen ägs och drivs av musiker.

Tore Johansson, studiomannen själv, producent åt bl.a. Cardigans och Anouk, ska hålla terminens sista föreläsning och han har två bandmedlemmar ur Instead of Gospel med sig. Han berättar… med en sång, med flera sånger, om livet och pratar lite om studion och allt… vi sitter tysta här, under andakt. Jag tänker på Alan Price i O Lucky Man! Det varar ända till sista låten, grabbarna sjunger, unisont ”Saved by the bell, see you in hell”. De gillar det sakrala.

Allt detta one-night-and-one-night-only, men sen går vi ut i huvudrummet, lika högt i tak och fullt av secondhandsoffor. Varje tisdag samlas här musiker och andra älskare. Jag tar ett glas gott, billigt vin och en perverst prisvärd tapastallrik, går upp och slår mig ner högst upp i hörnet. Snackar lite med Daniel som är där med Space Between. (De är nog de enda som inte hummar med i ”Gläns över sjö och strand”, när Tore äskar allsång och hyllar vår svenska sakrala musikskatt.)

Vid soffgruppen brevid samlas det snart hemlösa Institutets ledning, lutar sig framåt över laptops och levande ljus, kanske planerar de den dystopiska avslutningsfesten i Rum 101. Nere mitt framför scen Tore och hans gäster, det är truckerkeps och skägg, det är Sveriges bäste musikjournalist och trots att det känns som jag har nämnt de flesta så måste det vara så att… alla är här.

Och så kvällens band, The Clown, anfört av Henrik Andersson (Ray Wonder, Hank, Komeda) ! Teatral singer-songwriter-ensembel, med böjande melodiös sjuttiotalsdoft som hos husbandet, jag vet inte vad jag ska kalla det men det är konfetti och såpbubblor och dragspel och cello och lille Ruben med maracas och reminiscenser från ett för mig närmast subliminalt indienittiotal. Jag är hänförd. Och blir med tiden tämligen däst av den mycket generösa mängd rostbiff, lax, skinka, oliver, bröd, getost och mozzarella som jag fick för 35 pix! Sannerligen ett mirakel.

Så, smyg er till Amore, mina vänner! Nästa tisdag är det stor säsongsavslutning, och redan på lördag klockan 23 är det stor stödfest för Musikhjälpen, där tretton Malmöklubbar slår sina påsar ihop. Vi ses där!

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

 
 

Be Thankful For What You’ve Got

”And what are you being thankful for today?” frågar min amerikanske arbetsgivare. Thanksgiving firas officiellt fjärde torsdagen i november, men vi har redan börjat så smått. Jag svarar raskt: Att jag är glad och frisk – och får jobba på en sådan fantastisk restaurang…

Jag tror att vi skulle må bra av en sådan högtid även i Sverige, jag vill minnas att man brukar bära fram skörd i kyrkorna vid något tillfälle, men det går ändå inte att jämföra. Det är förstås en större filosofisk fråga, om man vill göra det till en sådan: Varför fokusera på sin tacksamhet i en värld som denna? Ett kort, pragmatiskt svar: Antagligen därför att det är bra för en själv, och för samhället.

Dessutom, on a side note: Det här med att vara kaxig tenderar att överbetonas, i allt från platsmarknadsföring till… ja, framgångscoachning av det enklare slaget. En quick fix. Kaxighet behärskar vart och vartannat förskolebarn. Att vara sant tacksam… (nej, inte tacksam som i ”glad, kåt och tacksam”) kräver styrka. Mognad. Coool. Tacksamhet och strävsamhet är två sidor av samma mynt, ett relä att behärska kontrollen över.

Anyway… Jag är tacksam inte bara för att jag får vara glad och frisk, ha människor som tycker om mig etc, utan också, till exempel, för att det finns en massa bra musik i Malmö:

Ron Sexsmith, KB tisdag 18/11

Den rufsige nallebjörnen sägs ofta gillas av Paul McCartney. Han har en röst lik, men större än, Paul McCartneys. Och så sorgsna texter. Men på scen är han moget säker och till synes evigt ung, levererar låtar från nya Exit Strategy Soul samt klassiker som ”Just my heart talkin’” från Blue Boy. Det är magiskt live. Steve Forbert supportar, Ron kommer ut och gör några låtar med honom också, liksom utanför sin konsert, lite odramatiskt. Publiken är andaktsfull, mest trettionånting-rockherrar och lite par. Jag undrar var de många kvinnliga fansen från genombrottet är, men de har väl gått vidare, och så är det ju tisdag. Jag tackar TG som drog med mig till denna konsert, och DJ Brun som fick iväg mig till…


Hercules and Love Affair
, Babel onsdag 19/11

Hercules stod för vårens bloggdiscohit ”Blind” med Antony Hegarty på sång. Den får vi höra också, utan Antony visserligen men armarna är i luften. Mitt i alla effekter får åttamannaakten ett fett och livligt sound, en glad överraskning. Man har väl blivit remixskadad. Slagverkaren håller igång discodunket live and manual, det är kraft i det benet… Och det blir fokus på funksidan med häftig horn section. Det är inte så mycket folk, oväntat nog, det är the yupster crowd, de som tagit examen och fått jobb, men inte klippt sig. Här träffar man gamla hjältar och kärleksaffärer, samt en del fotografer (som till slut börjar fotografera varandra). Man jobbar dagen efter. Härlig, kort och intensiv kväll, när turnébussen tar fart står jag och Brun kvar bland de sista eftersläntrarna och vinkar farväl.

I skrivande stund har det hunnit bli No Music Day. Läs prisbelönte Fredrik Strage som tecknar bakgrunden i DN. Eller lyssna (via Speechification) på en entimmesspecial på ljudkonststationen Resonance FM. Rätt snabbt beslutar jag att inte praktisera, men det är intressant ändå. Jag får uppvärdera musiken genom att ägna varje låt en tacksamhens tanke istället. Och gå på fler konserter.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

 
 

Don’t pop your cork (for any guy you see)

Malmö




Solen har gått ner över en vacker höstdag, ännu en svart måndag. Vad ska man mer säga om krisen? I don’t want to add to the speculation. Och det är inte direkt något jag kan göra, is it? Jag arbetar och betalar skatt, tro det eller ej. Vad man kan konstatera är att det inte kommer oväntat. Vad man också kan konstatera är att det inte riktigt satt sig i skinnet än. Det är… som vanligt. Ikväll, till exempel: Jag var på vardagslyx i Sofielund. Barbershopkörkonsert med Limelight Chorus, med hittar som ”Big Spender”, ”Puttin’ on the Ritz” (där tänker jag alltid på After Shaves ”De fyra klädesplaggen”) och ”Var ska vi sova i natt”. Före föreställningen hänger jag i den mysbelysta studieförbundsfoajén, jag pillar på mobilen och bakom mig står några femtioåriga män, ”GPS” och ”fairway” är ord jag snappar upp. ”GPS är faktiskt en mycket bra uppfinning”. The phoney crisis, so far.



Det är väl inte så mycket att orda om, som nya chefen för arbetsförmedlingen i Malmö säger i en intervju i Sydsvenskan: Allt tal om varsel kan bli en självuppfyllande profetia. Rubriken på C-delens etta är fin: ”Långkonjunkturen kommer förmodligen att kännas mindre i Malmö”.



Istället ska jag säga detta: OK, backa tillbaka till förra året igen då: Som sagt, vi väntade oss detta och vi väntar redan på fortsättningen, alla framsteg som vi nu irriterat får vänta lite längre på, (”alla jag känner är journalister eller i offentlig tjänst”), men det ändrar inte planen.



Ni, vi, finns här. Hela yupsterkadrar, legioner av uppgraderade, ansvarsmedvetna söderbönor och skogslänshipsters som mitt i smånjutningarna, nostalgiklubbandet, jobbar-ihjäl-mej-men-det-är-ju-bara-en-projektanställning-härdandet, efter slackeråterfallen, kvartlivskriserna, de innehållslösa relationerna eller den innehållslösa bristen på dem, det SATC-emulerande bloggandet, depressionerna, karriärsomdefinieringarna och examina, som efter och mitt i allt detta, kämpar för klimatet, en annan möjlig värld, rättvisemärkt öl och porr, den goda journalistiken, nyurbanismen, och/eller godhetens seger samt obligatoriskt endagsseminarium i genusvetenskap åt alla (and Justice for all).



The 70s/80s children. My generation. Spend some time with me.

 
 
»