Jag råkade läsa dem efter varandra, två pocketböcker som låg och väntade, först Patrik Lundbergs Onanisterna och sedan Édouard Louis Göra sig kvitt Eddy Bellegueule. Det blev en stereoeffekt.
Onanisterna är Patrik Lundbergs andra roman, en ungdomsbok, en frejdig och på samma gång popromantisk feelgoodhistoria. Hans hjälte Kim Högman anländer med drömmar om skrivande och kärlek till mitt eget Malmö, till kollektiven där det var fest, och några av den tidens alla episoder flammar upp i minnet. Men det är inte en bok om Malmö, utan om Sölvesborg, som Lundberg ofta skriver om ”för att ge staden upprättelse och för att ge tillbaka”, som han säger i en intervju om hembygden. Jag tänker att det är hembygd inte olik omgivningarna av det Kalmar där jag bodde i den åldern, som Tove Folkesson skildrade och bevarade åt litteraturhistorien i sin trilogi.
De onanister som titeln syftar på är inte de tonårskillar som Lundberg skildrar så inkännande, nej, onanerar gör de som bara talar till sina egna. Alltså skriver bara för flyttarna, klassresenärerna, när det rör sig om en skribent med möjligheter. Den som har tillgång till flera världar, den som förstår, ska också förmedla den förståelsen till de andra. Söka sig en bred plattform och säga som det är.
Till den andra boken: Sverige är inte Frankrike och Blekinge är inte Picardie – Eddys familj hade sett på sölvesborgarna som bourgeoisie, precis som de såg på arbetare i hemtrakten som fortfarande hade ett fast jobb och någorlunda drägliga villkor. Och någon feelgood är inte Édouard Louis råa, raka och samtidigt avklarnade och genomlysande uppväxtskildring.
Det finns mycket som är smärtsamt i den, och smärtsamt vackert är det utlämnande allvaret: han själv, hans familj, hans släkt, hans klass är offer, är utsatta – i en intervju (som är värd att ses i sin helhet) talar Louis just om hur han vänder sig mot dem som hävdar att faran ligger i att pådyvla de marginaliserade en offermentalitet. I själva verket är det just förmågan att erkänna ”jag är ett offer” som är första steget bort, att kunna erkänna att man är utsatt för något, av någon eller något, och har tagit skada av det. Att inte fortsätta att spela med och täcka för.
Det som håller tillbaka är skammen. Skammen som de fattiga bär, som de misshandlade och hunsade bär, skammen som häftar vid offret. I den inledande scenen, när Eddys plågoandar möter honom i skolan, beskriver han hur han konsekvent möter upp dem där ingen annan ska kunna se dem. På samma sätt agerar han, som från allra tidigaste barndom fått höra att han rör sig fjolligt, så att varje enskilt indicium så långt som möjligt ska kunna uppfattas som en slump. Boken uppehåller sig i huvudsak inte vid någon kamp för att bryta sig ut, utan just vid den hårda kampen för att få stanna kvar, tills det verkligen blir omöjligt.
I båda de här olikartade skildringarna känns en plikt att ta det upplevda på allvar, sitt ursprung på allvar, att inte beljuga eller försköna. Att inte skrämmas eller skämmas, till skillnad från många av storstadens liberaler och vänstersinnade som är rädda för Sverigedemokraternas eller Front Nationals hjärtland. Inte bara äcklade, utan också rädda. En rädsla som (liksom äcklet) som dessutom leder till svårigheter i att slå tillbaka politiskt, att övertyga, vinna mark.
Louis förmåga att kunna leva sig in i och förstå, utefter den egna levda erfarenheten kombinerat med hans sociologiska studier av Bourdieu och de andra, gör det möjligt att för honom att utan kärlek ”objektivt företräda” gruppen. En sådan förståelse behöver inte betyda att man försvarar ens en tumsbredd av gruppens artikulerade politiska åsikter. Det är viktigt och det tål att upprepas: Att förstå är inte att ursäkta – tvärtom, förståelsen avslöjar ideologin som ett tragiskt uttryck för något annat. Louis grundade redogörelser är inte några välmenande och vagt vulgärsociologiska betonanden av uppväxtvilkor. Istället är de exakta iakttagelser av pålagorna att ständigt härda ut och att ikläda sig de roller som finns, som den maskulinitet som är helt beroende av klasspositionen. I det stränga sanningssägandet finns en respekt, ett omnämnande.
Louis familj fortsätter att rösta på Le Pen, men som han betonar samma intervju som ovan, det är inte givet – förr var det på socialister eller kommunister. Ödet vilar tungt, allt verkar på förhand givet, inget verkar kunna ändras, men så: när genombrottet är gjort och boken sålt över alla förväntningar, ringer hans far till slut och kallar honom Édouard, inte Eddy som var namnet han fick och fadern alltid insisterat på.
Inget är för alltid givet. Det har kanske visats den som färdats mellan världarna, och den som förstår, den ska också berätta.
