När Sverige dyker upp i medierna världen över, är bilden ofta märkligt överdriven – ett hägrande paradis eller ett varningens exempel. De här bilderna är äldre än man kan tro. Genom att följa deras historia kan vi få syn på mönster i Sverigebilderna. Det kan också hjälpa oss att förstå landet bakom rapporterna bättre.
[Publicerades ursprungligen i polsk översättning på mitt universitets populärvetenskapliga blogg här, inför valet 2018, och är alltså skriven med en polsk publik i åtanke.]
Sverige är ett grannland, och många har släkt där eller har varit där på semester. Andra har varit där och arbetat, eller känner åtminstone någon som har det. Det går också att med hjälp av nyheter och kommentarer från olika håll att få en ganska allsidig bild av landet och själv avgöra vad som verkar stämma. Men också här i Polen – där det finns rätt goda förutsättningar för att skapa sig en realistisk bild av Sverige – är det svårt att undgå att lägga märke till att bilden av just Sverige är polariserad på ett sätt som inte är så vanligt.
Å ena sidan finns Det Goda Sverige – ett utopi där allt är lagom. Den sagolikt vackra naturen skyddas av välvilligt sopsorterande invånare. Välståndet är högt, och innovativa företag existerar sida vid sida med ett utbrett socialt skyddsnät. Bilden av Det Goda Sverige får också näring av drömmen om ett mytiskt sagoskimrande Norden av älvor och vikingar, som framträder såväl i finkultur som i barnböcker och reseskildringar. Bilden av Det Onda Sverige tecknar å andra sidan en bild där systemkollaps, våld och normupplösning följer invandring, i naivitetens och den politiska korrekthetens spår. Vilken av dessa bilder som verkar mest trovärdig – om någon – beror givetvis till stor del både på betraktarens egna kunskaper om Sverige, och på den politiska övertygelsen.
Glöm inte heller kriminalromanerna – det verkar finnas en lockelse i just den skarpa kontrasten mellan idyllen och faran som ligger och väntar. Detta grepp har också länge varit en basingrediens i det så framgångsrika nordiska deckarundret. Inte bara bilden av Det Goda Sverige lockar alltså, inte bara Det Onda Sverige får känslorna att svalla – utan också själva spelet mellan de skarpa kontrasterna. Att deckarförfattare hittar stoff där, är kanske inte så konstigt, men också journalister, redaktörer, debattörer och givetvis politiker har där ett spännande material att arbeta med.
Men varför just Sverige? Varför blir just Sverige så lätt ett retoriskt exempel? Frågan har faktiskt intresserat forskare – som pekar på att striden om Sverigebilden blossat upp med ojämna mellanrum ända sedan mellankrigstiden. Och vissa teman visar sig komma tillbaka, oavsett om Sverige betraktas av sina europeiska grannar eller i USA. För att titta närmare på det, ska vi följa tråden bakåt i tiden från Donald Trump till en av hans föregångare bland republikanska presidenter – Dwight D. Eisenhower.
Last Night in Sweden
När Donald Trump den lördagen 18 februari 2017 talade inför en publik i Florida om sin nya, striktare migrationspolitik, frågade han åhörarna om de visste vad som hände last night in Sweden:
You look at what’s happening in Germany, you look at what’s happening last night in Sweden. Sweden. Who would believe this? Sweden. They took in large numbers. They’re having problems like they never thought possible. You look at what’s happening in Brussels. You look at what’s happening all over the world. Take a look at Nice. Take a look at Paris.1
I sammanhanget tyckte många att det lät det som att han refererade till en terrorattack – fast inget sådant inträffat. Reaktionerna blev starka – Sverige bad officiellt det amerikanska utrikesdepartementet om ett förtydligande, samtidigt som den före detta stats- och utrikesministern Carl Bildt frågade sig på Twitter vad Donald Trump egentligen hade rökt. På svenska sociala medier blandades förvåning med humor, när twittrare frågade sig vad han syftade på. Efter ett tag berättade Trump att han inte avsett någon händelse kvällen innan, utan ett inslag på Fox News, där dokumentärfilmaren Ami Horowitz intervjuades med anledning av den förra året utkomna filmen Stockholm Syndrome. Hela händelsekedjan beskrivs förtjänstfullt i journalisten Paul Rapaciolis bok Good Sweden, Bad Sweden: The Use and Abuse of Swedish Values in a Post-Truth World.
För Donald Trump och hans publik var Sverige bara ett exempel i raden, i en diskussion som handlar om amerikansk inrikespolitik. Talet bara ännu en dag på jobbet. Men det blev också den händelse som genererade absolut flest engelskspråkiga omnämnanden av Sverige på digitala plattformar (sociala medier, forum och nyhetssajter) under hela 2017, enligt Svenska institutets undersökning.2
Donald Trump anspelade på alla goda associationer till Sverige (»Sweden – who would believe this?«) och han var också, vilket han enligt Rapacioli tidigare nämnt för Sveriges ambassadör Björn Lyrwall, medveten om »problems with immigration« i Sverige. Där hittade han sin retoriska bild – det förlorade paradiset.
Självmord
En av Donald Trumps föregångare, krigshjälten Dwight D. Eisenhower, som blev republikansk president i USA 1953-1961, kom mot slutet av sitt presidentskap också att göra retoriskt bruk av Sverige i ett uttalande med oklar syftning. Hans uttalande anspelade även det på uppfattningar som var i svang, och kom att bidra till en seglivad uppfattning om Sverige – nämligen den att självmord skulle vara särskilt vanligt där.
Only in the few last weeks, I have been reading quite an article on the experiment of almost complete paternalism in a friendly European country. This country has a tremendous record for socialist operation… and the record shows that their rate of suicide has gone up almost unbelievable and I think they were almost the lowest nation in the world for that. Now, they have more than twice our rate. Drunkenness has gone up. Lack of ambition is discernible on all sides.3
Historikern Frederick Hale, som har skildrat historien kring Eisenhowers uttalande, förklarar att självmordstalen i Sverige i själva verket stigit kraftigt under det fattiga artonhundratalet, och sedan betydligt långsammare. Strax innan den socialdemokratiska reformpolitiken tog fart, 1930, låg siffran på 15 per 100 000 årligen. Därefter höll sig siffran någorlunda stabil under de följande decennierna. Jämförelsevis hade USA 17,4 per 100 000 år 1932, efter den stora depressionen. Efter Roosevelts New Deal låg siffran 1939 på 14,1, och efter andra världskriget och den följande välståndsökningen nådde siffran en bottennotering 1958, med 9,8 per 100 000.4 Eisenhowers faktaunderlag såg alltså minst sagt skralt ut. När han efter sin presidentperiod besökte Sverige två år senare, passade han också på att be om ursäkt för sitt felaktiga uttalande.
Medelväg eller undantag?
Men varför anspelade Eisenhower då på Sverige, och vad stod landet för? Med sitt tal, pläderade han för sin vicepresident Richard Nixons nominering till det kommande presidentvalet. Där skulle Nixon möta John F. Kennedy. Eisenhower ville presentera det svenska exemplet som en farlig avvikelse åt vänster, och placera sig själv och sin tänkte efterträdare som »middle-of-the-road«. Sverige hade i progressiva amerikanska kretsar ådragit sig ett intresse som föregångsland, alltsedan 1930-talets New Deal – den tid då Sverige först omtalades som en »modell«, och för efterkrigstidens republikaner gällde det att visa att välfärdspolitiken under trettiotalet, trots sina populära reformer, inte varit något naturligt och önskvärt utan ett undantag från den normala amerikanska vägen. Sweden: The Middle Way (1936) var också titeln på en inflytelserik bok av journalisten och Roosevelt-anhängaren Marquis Childs, som prisade pragmatismen och samförståndsandan i landet som sökt en egen väg. En väg mellan börskraschernas dysfunktionella variant av kapitalismen, och en totalitär statlig kontroll.
Eisenhowers uttalande kom mitt i en period från det tidiga 1930-talet till det sena 1970-talet, identifierad av idéhistorikern David Östlund, då »Swedophiles« var fullt sysselsatta med att plädera för det svenska samhällets alla förtjänster, och »Swedoclasts« lika upptagna med att avslöja dess fruktansvärda fel.5 Båda sidor var dock lika övertygade om att Sverige var ett unikt exempel. Östlund föreslår att det till stor del helt enkelt var Sveriges uppenbara välståndsökning, som gjorde det lilla, neutrala landet med sin annorlunda politik så intressant under den här tiden. Att det just blev Sverige, tydligare än något annat nordiskt land, förklarar han med att Sverige trädde fram som en stark industrination, som snabbt rest sig ur fattigdom och blivit moderniserad och urbaniserad. Därmed blev landet lättare en symbol för det moderna. Redan kring Stockholmsutställningen 1930 fick bilden av modernitet också näring av intresset för svensk modern design, inte minst funktionalismen inom arkitekturen. Det var alltså långt före dagens splittrade mediebild, som Sverige började se ut som en både lockande och skrämmande vision av the shape of things to come.
Den svenska synden – spännande och skrämmande
Mönsterland eller sönderfall – Sverige som symbol för vad framtiden kan bringa har alltså en lång historia, med en uppsättning teman som tenderar att återkomma. Politiskt var den ekonomiska och industriella utvecklingen givetvis intressant – men minst lika viktig för intresset för Sverige var fascinationen för den svenska synden, som tycktes följa välståndet och moderniseringen i spåren. Spelfilmer med sexuellt frigjorda nakna unga människor spreds över världen, och mottogs med moralisk indignation och uppeggat intresse. Samtidigt gav den svenska filmvågen, med den nu 100-årsjubilerande Ingmar Bergman som främsta företrädare, stoff till idéer om svenskarna som särskilt ångestdrabbade, främmande för varandra och för vad utomstående såg som ett normalt sätt att leva.
Det spekulativa elementet i blandningen av lockelse och förfasande blir kanske aldrig så tydligt som i den här amerikanska trailern för den italienskproducerade filmen Sweden: Heaven or Hell från 1968:
Ett nutida exempel på hur kraftigt genomslaget kan bli, när någon spelar på dessa dessa inarbetade bilder, var när en lokal fullmäktigeledamot i den mindre orten Övertorneå i norra Sverige, ville att möjligheten för kommunens anställda att vara lediga en timme per vecka för friskvård, också skulle kunna användas för sex.6 Förslaget röstades senare ner, men innan dess han det generera artiklar över hela jorden och artikeln »Sverige introducerar sexraster under arbetstid« blev en av de tre mest delade ryskspråkiga artiklarna på digitala plattformar under 2017, enligt Svenska institutets kartläggning.7 Vid sidan av sådana här artiklar har frågor om sexualitet, genus, reproduktion och familjepolitik i mycket vid mening fortsatt att förknippas med Sverige, som uppfattas som avvikande i dessa frågor. Även här går det att i Sverige söka bilder av den annalkande framtidens hot och löften.
Alltid inrikespolitik?
När en politiker och debattörer använder andra länder som exempel – så talar de ofta nog till en publik i det egna landet. Frederick Hale citerar historikern Eckard Kehrs begrepp för detta, »inrikespolitikens primat”, när han sätter Eisenhowers uttalande i sitt sammanhang.8 Sverige, som kommit att uppfattas som så annorlunda, är också särskilt lockande att använda av olika politiska sidor. Det kan skapa en overklighetskänsla för de svenskar och andra som inte känner igen sig i bilderna, men tycker sig förstå Sverige »inifrån«. Samtidigt kan frågan uppstå: Tänk om de har åtminstone lite rätt? När Sverige gick igenom en ekonomisk kris på 1970-talet, avstannade omvärldens specialintresse för landet, noterar David Östlund. Men han konstaterar också att det samtidigt inleddes en debatt inom Sverige, som på många sätt anknöt till kritiken mot modernitetens baksidor. Begreppet »social ingenjörskonst« tog därmed plats i den svenska debatten.9
Sverige är också ett land som är beroende av omvärlden, som litet, militärt alliansfritt och exportberoende (av Sveriges BNP utgörs 44% av export)10. Det kan också bidra till varför intresset, och ibland oron, för omvärldens bild är så stort inom Sverige. Oron till trots kan man konstatera, som Svenska institutet gör i rapporten »Sverigebilden i ett nytt ljus« att den positiva Sverigebilden står stark, även om den inte kan tas för given.
Inget svensk »experiment«
Hur övertygande de olika bilderna än kan vara, och hur dynamisk och spännande kontrasten mellan dem än är, så är de ändå filter som måste passeras för den som verkligen vill lära sig något om landet. Att se Sverige som ett lyckat eller misslyckat »experiment« ger bilden av ett samhälle format av en enda aktör, i en tydlig process, och det kan göra oss blinda för hur historien verkligen tar form: i ett myller av orsaker och inom politiken med ständiga jämkanden mellan delvis motsatta behov och intressen. Även om idén om ett grandiost »experiment” kan verka smickrande när det framhävs som gott, ligger hela tanken på den kontrollerade situationen lite för nära idén om en konspiration.
Att sätta de färdiga bilderna inom parentes kräver förutom kunskap en viss sensibilitet. Det räcker inte med att säga: »Ok, nog med alla dessa bilder, men hur är det egentligen?« Jo – trovärdiga fakta finns tillgängliga och bör först och främst studeras, av den som vill veta mer. Men när vi närmar oss ett annat land, så möter vi så många andra budskap som är omöjliga att bortse från. Om vi har med oss insikten att de ofta säger mer om avsändaren än om objektet, blir det intressant att med forskarna leta efter mönstren i dem – för att komma bakom dem, se hur de påverkar oss och till slut få en något mer komplex bild av våra grannar.
Noter
1. Rapacioli (2018): Good Sweden, Bad Sweden: The Use and Abuse of Swedish Values in a Post-Truth World, s. 28
2. Svenska institutet: »Sverigebilden i ett nytt ljus«, s. 17
3. Rapacioli (2018), s. 33 (citatet ursprungligen från New York Times, 28 juli 1960)
4. Hale (2003): »Challenging the Swedish Social Welfare State: The Case of Dwight David Eisenhower«, s. 64
5. Östlund (2014): »’Laissez-faire under a bell jar’: Marquis Childs and the Sweden-fad of the Roosevelt Era«
6. »Swedish Town Rejects Proposal to Grant Sex Leave to Workers«, New York Times, 18 maj 2017
7. Svenska institutet, s. 21
8. Hale (2003), s. 58
9. Östlund (2007), »Maskinmodernitet och dystopisk lycka: Den sociala ingenjörskonstens Sverige, upplaga Huntsford 1971«
10. Svenska institutet, s. 4
