Es gibt doch keine Demokratie drinn!

23 oktober, 2008
by Gabriel Stille
Leave a comment
Okategoriserade
Malmö




DR. METABOLISMYS FOR PRESIDENT IS BORN (ERZMUMIN’S BONBON, now…)

Johathan Meese, performanceartist, framträder på Lilith. På scen, mot en vit fond med en röd rundel, målar strålar som på den japanska örlogsflaggan. Vi i publiken mingar runt, köper öl och vin i baren, tuggar på ost och oliver. Monoton ljudslinga. Snart börjar Meese, som är lite lik Gary Oldman i Coppolas Draculafilm, småheila. ”ADOLFHITLER…”.

Vi värjer oss, eller behöver inte ens värja sig, det är roligt, jag småskrattar. Meese fortsätter. Går runt, målar, häftar upp bilder, klär om sig, rotar bland sina saker som i barnprogrammen på åttiotalet, som en clown. Sprayar sig under heilarmen. Fortsätter upprepa… ”MUSSOLINI… HIROHITO… ADOLFHITLER….” spokenwordiskt modulerat, varierar tempot, ”AAADOOLLFFFHITTTTLER”. Vi fortsätter titta, fotar när armen kommer upp i vinkel, minglar lite, mer öl. Han pregar ner en goseorm i gylfen, en latexklubba, tar på och av latexmasker, upp med slickepinnar, gosedjur, snövitklänning.

När jag börjar formulera, först omedvetet, vad jag kan få det att handla om, blir Meese i mina ögon nästan överpedagogisk. Men så ska det vara: Han sitter ner med en fotobok om vargar, stirrar på oss, pekar i boken: Keine Demokratie. Pekar, vänder blad: Nicht Demokratie, vänder blad, nicht Demokratie. Vargen är Naturen. Och så alla bilderna på Scarlett Johansson: Skönheten. Nicht Demokratisch.

Scarlett Johanssons skönhet är inte demokratisk (Individen Scarlett Johansson kan jobba för demokratin däremot), åtrån efter den, eller viljan att likna henne är inte i demokratins tjänst, det naturliga, värdiga, hos vargen är inte demokratiskt. Det som luktar gott, det söta i slickepinnen är inte demokratiskt. KONSTEN är inte demokratisk. Get it. Förhåll er till det. Diktaturens mekanismer finns där i vartenda stoftkorn under månens vanskeliga skiva.

Demokratin, och det vi vill kalla vår mänsklighet, vår humanitet, är något skört, under ständig attack, inifrån från våra destruktiva lustar och utifrån från Makterna.* Den goda viljan är ett ljus i vinden och, strängt taget, helt frånvarande i Meeses tablå över det moderna.

Framträdandet i sin längd, i upprepningarna, det kopiösa i all rekvisita, de flätade orden och meningarna i manifestet, tiden för reflektion, fokuseringen på konstnären, Führern: Detta är performancens duk, dess kropp, metod. Målet kan vara, eller kan uppfattas som: moral, humor, meditation och diskussion om detta och en fet kväll.

Så långt mina egna tankar. Diskussion har uppstått och lär fortsätta. Jag får säga att jag inte visste mycket om performance, när jag först intervjuade Kristín Eiríksdóttir och Ingibjörg Magnadóttir, de första på Lilith Performance Studio. Som tur var rättade de mig, upplyste med gott tålamod. Jag minns Kristíns ögon, hennes tydlighet: Nej, vi är inte experimentella. Det här är ett mycket typiskt performance om grundläggande mänskliga teman. Och hon sa det där som jag tycker är värt att skriva en gång till: ”We thought we didn’t have to try to be original, because we are”.

*Detta var för övrigt sensmoralen i rollspelet Vampire: The Masquerade, som jag minns det, och det är ju vampyrer nu i höst. Och ja, Lilith är ju med på ett hörn där med.)

Andra bloggar om: , , , , ,

Don’t pop your cork (for any guy you see)

6 oktober, 2008
by Gabriel Stille
Leave a comment
Okategoriserade

Malmö




Solen har gått ner över en vacker höstdag, ännu en svart måndag. Vad ska man mer säga om krisen? I don’t want to add to the speculation. Och det är inte direkt något jag kan göra, is it? Jag arbetar och betalar skatt, tro det eller ej. Vad man kan konstatera är att det inte kommer oväntat. Vad man också kan konstatera är att det inte riktigt satt sig i skinnet än. Det är… som vanligt. Ikväll, till exempel: Jag var på vardagslyx i Sofielund. Barbershopkörkonsert med Limelight Chorus, med hittar som ”Big Spender”, ”Puttin’ on the Ritz” (där tänker jag alltid på After Shaves ”De fyra klädesplaggen”) och ”Var ska vi sova i natt”. Före föreställningen hänger jag i den mysbelysta studieförbundsfoajén, jag pillar på mobilen och bakom mig står några femtioåriga män, ”GPS” och ”fairway” är ord jag snappar upp. ”GPS är faktiskt en mycket bra uppfinning”. The phoney crisis, so far.



Det är väl inte så mycket att orda om, som nya chefen för arbetsförmedlingen i Malmö säger i en intervju i Sydsvenskan: Allt tal om varsel kan bli en självuppfyllande profetia. Rubriken på C-delens etta är fin: ”Långkonjunkturen kommer förmodligen att kännas mindre i Malmö”.



Istället ska jag säga detta: OK, backa tillbaka till förra året igen då: Som sagt, vi väntade oss detta och vi väntar redan på fortsättningen, alla framsteg som vi nu irriterat får vänta lite längre på, (”alla jag känner är journalister eller i offentlig tjänst”), men det ändrar inte planen.



Ni, vi, finns här. Hela yupsterkadrar, legioner av uppgraderade, ansvarsmedvetna söderbönor och skogslänshipsters som mitt i smånjutningarna, nostalgiklubbandet, jobbar-ihjäl-mej-men-det-är-ju-bara-en-projektanställning-härdandet, efter slackeråterfallen, kvartlivskriserna, de innehållslösa relationerna eller den innehållslösa bristen på dem, det SATC-emulerande bloggandet, depressionerna, karriärsomdefinieringarna och examina, som efter och mitt i allt detta, kämpar för klimatet, en annan möjlig värld, rättvisemärkt öl och porr, den goda journalistiken, nyurbanismen, och/eller godhetens seger samt obligatoriskt endagsseminarium i genusvetenskap åt alla (and Justice for all).



The 70s/80s children. My generation. Spend some time with me.

Och så var det höst 2008

3 oktober, 2008
by Gabriel Stille
Leave a comment
Okategoriserade
Malmö

Jag åkte från Verona för sista gången för två veckor sedan. På tåget hem läste jag om hur den romerska arenan, liksom en rad av de andra klassiska operahusen, blivit bankrutt och nu ställts under direkt statlig förvaltning. Nedskärningar, vanstyre och uteblivna sponsorintäkter angavs som orsaker. Kris på scenen, liksom på världsarenan utanför Veronas murar.


Jag tänker som Peter Englund skriver, att finanskrisen är större än 9/11. Andra tar ut svängarna rejält och slår fast att den är mycket större än tjugotalets depression, det är i själva verket ett avgörande skede i Västerlandets undergång vi bevittnar. Det är så att man vill famla efter Spengler som en annan bisamråtta. Reuters kablar ut den franske premiärministerns konstaterande att ”världen står vid avgrundens rand”. Kan inte låta bli att tänka på gamla Bresjnev-skämtet: ”När vi nu står avgrundens rand, måste vi ta det avgörande steget framåt”. Leonid Breshnev, Lenny Bruce and Lester Bangs…



Har ju talat en del om det långa nittiotalet, men inte riktigt spottat ur mig mina tankar. Det får jag göra nu för nu känns det som att det är på väg att ta slut, till slut. Min tanke var väl helt enkelt att så mycket, i västerlandets vardagsliv, var sig overkligt likt före och efter millennieskiftet, före och efter 9/11, det bara rullade vidare. Detta vore kanske trivialt att påstå om det inte vore så att vi lägger enormt mycket möda på att beskriva och försöka förstå hur världen förändrats just efter 9/11, när vi borde titta lite längre tillbaka i tiden. Englund igen, i en parentes:


”Vad har de flesta av oss känt av Usama bin Laden? Inget. Förutom kanske förlusten av en och annan flaska med hudkräm, konfiskerad av någon flygplatskontrollant med allvarsmin.”

Visst är det många här som utesluts ur ”de flesta av oss”, och jag vill inte bortse terrorbekämpningens och övervakningssamhällets följder, eller minskade marginaler för utsatta grupper, men detta var tendenser som fanns innan och fortsatte. Susan Faludis terrordröm är ännu en backlash i raden, en fortsättning på oljekrisens machodrömmar.

OK, det får bli mina 50 ören, för nu. Annars är det nästan en egen genre nu, journalister som skriver om hur just deras bevakningsområde drabbas av finanskrisen. The Economists Edward Lucas spår förstås om Öst- och Centraleuropa, med blandade prognoser för de olika länderna.

Detta om detta, nu röstar representanthuset och ikväll dansar jag till soulmusik på Foxen. Jag håller mig mest i Malmö nu i höst. Jag har ett nytt brödjobb, jag ska servera sydstatskäk på Värnhem. Det finns tillräckligt med utrymme att skriva och göra annat också. And I feel fine.


Andra bloggar om: , , , ,

I gamla spår

29 augusti, 2008
by Gabriel Stille
Leave a comment
Okategoriserade
Garda

En ledig dag i Garda. Vandring längs strandpromenaden, en rejäl siesta. Par, par överallt par. Herr och fru Europé. Värdinnan på hotellet pratar med katten när jag kommer in efter lunchen. ”Lui capisce”, säger hon, han förstår. När han vill ha kött går han till köket, och när han vill ha mjölk går han till baren. Han har två poster. Värdinnan på hotell Miravalli talar med alla gäster, pè italienska. Och jag förstår, ungefär lika bra som katten iallafall.

Garda, byn ligger nedanför gröna berg vid sjön med samma namn, är en klassisk turistort. Den här rutten från Norden eller Tyskland ner genom alperna tog ju både medeltida studenter som skulle studera i Bologna, artonhundratalets bildningsresenärer och femtiotalets turister. Några av femtiotalets turister återvänder nu med tåg.

Jag hoppas ju att det har med tågcharter kan vara en inkörsport till tyngre tågresor, tågluff, transsibiriska, vad vet jag. Men oftare är det nog ett sätt att åka tåg igen fast man trott man var för gammal, för bekväm eller vad det nu kan vara. För andra mer ett sätt att välja bort flyget, av flygrädsla eller av etiska skäl.

Turismdebatten kan få nytt bränsle av Jenny Dielemans Välkommen till Paradiset som nu kommit ut, medan jag varit värd på tåg. Till en början blir debatten kanske inte så intressant, åtminstone inte om den blir som den förutsägbara skottväxlingen mellan DN Kultur och SvD Ledar, men det kan nog ta sig och vi ser väl ännu bara början på downshifting, inte bara av dygd och nödvändighet. Det var inte bara förkärleken till området kring norra Adria, behov av pengar till hyran samt utsikten om matpauser vid Canal Grande som fick mig att söka det här knäcket.

Nu har jag tappat räkingen på resor Malmö-Berlin-München-Verona-/Villach/-München-Berlin-Malmö, men det fortsätter ett par veckor till och således störs jag inte av den svenska sociala eller meteorologiska hösten och skjuter upp mitt i och för sig efterlängtade återinträde i Malmös sociala cirklar.

Två shower: SoKo och Sirqus Alfon

24 augusti, 2008
by Gabriel Stille
Leave a comment
Okategoriserade

Ack, ljuva sommarmalmö… detta hann jag med innan jag kastade mig ut på järnvägen igen…


SoKo (fredag 15/8)

Kanske fick Björk och Jonathan Richman ett hemligt barn för tjugoett år sedan, som gömdes hos familjen Sokolinski i Bordeaux? SoKo sjunger med viskningar och skrik och allt däremellan och har en varitémässigt scenframträdande som kommer alldeles till sin rätt i ett cirkustält. Köerna ringlar långa utanför även efter att spelningen har börjat. SoKo har en stor publik i Malmö sedan förra årets spelning på Debaser, och lär vara ännu större i Danmark.

SoKo själv spelar omväxlande Casio-keyboard (på bl.a. ”I think I’m pregnant”), gitarr, trumset och ukulele, med kompkille. Texterna är raka om vardagens viktigheter, och det finns en innerlighet av krassa och ärliga konstateranden, som påminner mig om Britta Perssons, någon gång skört men raskt glatt, fräckt och bara… wooo, det brister ut i glädje och show. Mot slutet får allt fler gå in och sätta sig framför scenen, (till vakterna, som inte gillar detta: ”they help me to sing better”) Och kärleken ”to my scandinavian tour” i ”I will never love you more” är fortfarande ömsesidig.

Sirqus Alfon (fredag 15/8)

Efter SoKo är det dags för riktig show i nytolkad varitétradition: Sirqus Alfon med föreställningen Eurotrash, ”old-school slapstick in a new-rave context”. Fyra bandmedlemmar i neon, spandex, günthermustasch och Ulf Larsson-dreads (uppenbart för den som ser det) tar oss med till en galet uppgraderad version av det tidiga nittiotalets eurodance-epok. Den dag Discogympa bokar liveakter är detta önskebokningen framför andra… En extra absurd feature blir när vakterna omedelbart förhindrar minsta ansats till dans, vilket får större delen av publiken att stävja sina naturliga impulser. Ett par killar reser sig upp och dansar, bara för att blixtsnabbt sätta sig igen. Commedia del arte. Till extranumren blir trycket för stort, kontraorder kommer och tokdansen går till ”No Limit”, utan incidenter.

Gemensamt för de här två spelningarna är show, eller performance kanske. Det senare har de gemensamt, men inte mycket annat, med The Last Poets som jag får återkomma till, de framträdde natten därpå. Sen alltså, bort från Malmö, neråt kontinenten igen. Jag sitter nu i Villach, Österrike och samlar mig lite för ännu en hemfärd med tvättbyte.

Uppehåll i Kalmar

13 augusti, 2008
by Gabriel Stille
Leave a comment
Okategoriserade

Kalmar



Vandrat ner för Västerlånggatans kullerstenar. Gamla stan, Kalmars gamla stad, är sådan att man borde sätta upp en skylt: Gå sakta: Idyll. Det är kvällssol och ljummet och sommaren är tillbaka efter en dag av regn och höst. I går morse vaknade jag efter oroliga drömmar med feber och tillhörande ångest. Nu ser jag till att vila lite och avstår vidare analyser.



Man skulle annars kunna säga mycket om Kalmars förändringar de senaste tio åren eller rentav bara de två senaste. I vintras satt jag i en bastu vid Långviken och diskuterade stadens utveckling, vi kom fram till att ett ställe med lång bardisk och housemusik skulle behövas. Nu finns det, på Byttan. Om det är fritt inträde före 23 så kanske jag kollar in det. Jag är trots allt smålänning.



Annars nämnde jag för Rasmus att jag av flera av varandra oberoende läsare fått höra, mest i bisatser, att det numera mest handlar om uteliv här… Jag sade att det kanske är så. ”Till skillnad från tidigare då..?”, säger Rasmus. OK. Det är väl sant. Men allt har sin tid. Och att liksom knyta samman det liv man råkar leva med Stora Frågor Som Verkligen Betyder Något är ett användbart, eller i alla fall lockande, grepp. Det är klart att man studsar till inför en blandning av politik och party, det är något som inte stämmer. Jag minns att jag tyckte det var något overkligt över Bildts och Saakasjvilis utspel om att satsa på fler diskon för fred i Kaukasus. Bildt kommentar på sin blogg att ”en kväll på diskot är bättre än en kväll med Kalashnikov” och därefter om hur statsmännen drar ut på musslor och öl. Bildt snuddar vid något i sitt svar på kritiken efteråt, att skapa mötesplatser och bara därigenom motverka de krafter som bara vill konfrontation. Men vid det tillfället kändes det kanske som för lite och för sent. Och don’t get me started: Det är nu vi ska ge en massa stipendier till unga människor i Ryssland och Kina, för att de ska komma till Europa och fraternisera med oss, under sina viktiga ungdomsår. Men regeringen vill göra det dyrare för studenter utanför EES-området att komma hit. Istället ska vi avlyssna dem…



Jag vet inte mycket om Kaukasus så jag läste tacksamt Hedvig Lohms artikel i Sydsvenskan idag, som också utgår från det personliga, ja, vi får säga privata, och som ger en bild av den komplicerade konfliktens bakgrund på ett sätt jag kan relatera till.



Så, sensommarskymningen faller över staden, snart dags att gå ut. Imorgon ska jag klippa av mig den här Richard Branson-frisyren och sedan åka ner till Malmö.

Queer som folk är mest

6 augusti, 2008
by Gabriel Stille
Leave a comment
Okategoriserade
Eskilstuna, en tisdag om sommaren





Det finns, i Eskilstuna liksom i andra mellanstora svenska städer barer där människor möter människor. En kedja har gjort det till sin slogan. På Harrys stavas sommarens tisdagskoncept halva priset i baren, Peter Siepen i rött plommonstop och två lättklädda dansöser. Vi kommer vid sju och alla bord är bokade, givetvis. Men det går minsann att slinka in lite senare och under kristallkronorna hitta ett bord ledigt mellan biosuperande väninnor och sent kommande sällskap.

Väntan är lång, nästan lika lång som kön i baren och en bra stund efter tio tågar Siepen upp på scenen, börjar halvengagerat skjuta av crowdpleasers med blicken någonstans mellan skivspelaren och macbooken. Och med snack mellan varje låt, nästan. Creedence. P4-musik.

Dansarna är solbrända har röd topp respektive bikini, om de vore bleka och haft tjugotalskorsetter istället hade det kanske varit mer OK i mina kretsar, att titta på dem. Fast en del genomskådar det där och tycker burleskstriptease är ett sätt för feministkillar att se lite naket med gott samvete. Nå, att gå in på herrtoan till tonerna av The Beloved – ”Sweet harmony” är iallafall en queer läcka på fler sätt än en. Jag övertolkar, men det är ju det som är själva poängen.

”Nu kommer en låt ni har väntat på i sextio år”, säger Siepen och drar ensam på scenen igång George Formbys ”When I’m Cleaning Windows” och sjunger med. Sen direkt mix till Sjörövar-Fabbe, som verkar vara en youtubeklassiker i stugorna. Någonstans där, eller när Thore Skogman-covern går igång, tänker jag att det här är Kiviks marknad. Siepen verkar vakna till och köra sin grej i samma takt som musikproduktionen övergår förståndet och tar steget in i det absurda.

Det är onekligen här människor möter människor, jag blickar mot dörren och där sträcker en man armen bakåt och kommer in med två kvinnor i traditionella romska klänningar, de kastar sig in i dansen mellan bar och scen. Visst hade jag kunnat rekommendera mysiga Café Sylvia på Söder eller hyllade Café Kaka, och naturligtvis Raw, som har en utsökt förvaltad postindustiell fabrikslokal varje klubbarrangör i Malmö skulle ge hela kulturstödet för. Men, whatever, det är ju här det händer. Där jag är, är det alltid roligast. Gå ut och var glad.

—

Med en dåres envishet jag kommer att hålla fanan högt i E-tuna fredag kväll, dricka rom nere vid ån kanske, för att till slut ta tåget mot huvudstadens 080808-firande och möjligen anlända till Stureplan lagom till The Bloody Beetroots spelning. Men troligen någon helt annanstans, en annan tid. Quod erat demonstrandum.

Det viktigaste är att man trivs och har det bra

2 augusti, 2008
by Gabriel Stille
Leave a comment
Okategoriserade
Stockholm 26/7, lördag



”Nu är det kört” är en bärande replik i Fläskprivat, och den får sätta stämningen för kvällen. Prideveckan inleds på Judy’s på Närkesgatan. På scen nere i den trånga källarlokalen står Robert Fux i grå peruk, som sextioåriga Maj-Britt. Ett burleskt spex, musikalversionen av en lågbudgetporrfilm. Det är fläskigt, frejdigt, fullsatt. Den odödliga klassikerns intrig: ”Året är 1987 och en ung porrfilmare beger sig ut i förorten för att filma två mulliga tjejer och en villig man. Den förvånade regissören får mer än han räknat med, när värdinnan Maj-Britt ger sig in i leken och visar vem som bestämmer.” Det ska bli gay-straight-wotever-gör-det-själv-kultur, yay! Jak w Warszawie! LeMa on!



Jag och Märta inleder med liten sushi (spara pengar, yeah right…) at random place, sen ölhak, och därefter ett par glas ”Dagens Nyheter” (rosévin och schweppes) på Imperiet, men får sitta vid barnbordet utanför uteserveringen, med utsikt över Åsöskolan (med payoffen: ”Betong är mysigt”). Sen utanför Judy’s är det grismän och beduinoutfits, nästan som i Malmö alltså. Jag får tigga cigarretter själv, annars brukar jag överlåta det till väninnor. ”Du får se gay ut”, säger Märta, och det funkar.



När kabarén med kladdigt klet, tillrop från publiken, handklapp och allsång är igång går det raskt och den är snart förbi. I den här baren är det mer laissez-faire, och vi skulle nog ha haft det trevligt här, men plötsligt sitter vi i en taxi mot Stureplan. Det spritter i benen. Stället har inte kommit igång får vi för oss. Jag har inte bett om det, men alla vill väl dit, alla vill komma in förbi köerna. Nya erfarenheter, inte mig emot. Precis som jag guidade runt i Malmö och visade Timbuktus stambord på Metro ska jag nu få the tour. Framåt framåt. Och det är Spy Bar. Och det är Riche. Och det eskalerar. Jag var lycklig i den druckna timmans dimma, men himlen vet att jag var miserabel dan efter.



Någon gång runt halv tre utanför Riches lilla bar frågar jag en kollega jag introducerats för efter min borttappade ledsagarinna. ”Nej, jag har inte sett henne, men jag har sett dig”, säger hon med ett så outgrundligt tonfall att jag fortfarande inte förstår vad hon menade, även om det mesta har klarnat från den där kvällen, tror jag iallafall.



Och nu tänker jag vidare på det här med rätt ställe och finna sin plats. Många av de bästa kvällarna (eller jobben, eller resorna, eller bekantskaperna, eller….) har tagit fart på fel ställen. Vissa anser det vara en lyx, ett tankefel, det här talet om att göra fel, göra tvärtom, inte vara så utförd, strategisk och positionerad. Men det leder också någonstans, det är också en position. But a detour don’t come for free.

—

Helt apropå, läs min nya bloggfavorit Elin Grelssons ”Den intellektuella konstnärskvinnans svar”:

Darlings, det är någonting som ni inte har fattat. Det är någonting som ni inte har sett i er förtvivlade strävan efter att identifiera, placera och kategorisera mig. Jag strävar efter att vara allt. Att vara icke-identifierbar. Att enbart definieras av mig själv. Jag gör inte bara anspråk på intellekt och intelligens, smarta analyser och välgrundade åsikter. Jag gör anspråk på allt.Varför nöja sig med mindre?

Jag läser Maria Sveland

16 juli, 2008
by Gabriel Stille
comments 4
Okategoriserade

”You don’t read women authors, do you?” frågar servitrisen Bob Dylan i ”Highlands”. ”I read Erica Jong”, svarar Dylan till slut och Erica Jong läser också Maria Svelands alter ego hela Bitterfittan igenom. Däremot tvivlar jag på att så många av de skribenter som samfällt frågat ”Varför skiljer hon sig inte?” eller ”Sluta gnälla” faktiskt läst Maria Svelands bok, som en… bok. De har läst intervjuer, notiser och gått på ryggradsreflexer. Eller: läst och inget förstått.

Det är ganska övertydligt: Huvudpersonen vill inte ha något knapplöst knull. Det står på baksidan av boken, tillochmed. (Ändå, Linda Skugge: ”Ge bort barnen till pappan då och åk till Roskilde och knulla runt och ta horse!”) Man tror man kommit till en intelligent slutpunkt med detta: ”Varför skiljer sig inte bitterfittan?” Jo, därför att det är en undersökning av hur man avvärjer den personliga undergången om man faktiskt vill leva ihop, så läser jag den. Den som läser boken kan hitta en rad bra svar på varför bitterfittan faktiskt vill det; jag slås över hur denna Sara verkar älska sin man och sina barn. Detta till skillnad från, för att göra det enkelt, Nora i Ett dockhem.

Bitterfittan har varit bland de mest ombloggade böckerna i Sverige det senaste året, finns i pressbyråkiosker, matbutiker och bibliotek. Verkligen nått ut och diskuterats. Men radioserien Heliga Familjen i P1, där Sveland ingår i redaktionen, kommer nog inte att övertyga några större skaror om behovet av en uppgörelse med sitt sätt att leva ihop. Till dels beror det på radioformatet, specifikt P1: målgrupp, tilltal, produktionvillkor. Men ändå hade det helt klart gått att göra bättre, det är som att man glömmer bokens slutsatser, dammar av skåpmat från nittiotalet och låter sig uppfyllas av den egna gruppens språk och förväntningar. På pappret en bra beställning: en sommarserie som får borra djupare i bästsäljarens spår. Men nej: En brett upplagt familjeprogram, som både är starkt kritiskt till rådande normer men också lika inkännande inför människors vilja att leva även i mamma-pappa-barn-konstellationer som boken faktiskt är, i P4, det hade kunnat bli nytt och djärvt.

Och så måste man inte ha ett namn som chockar. Syftar man till att ta ifrån folk deras ljuvaste illusioner (eller rädda dem) bör man kanske bruka mer list än så. Den mycket läsvärda boken Könskrig till exempel, som inte alls är krigisk utan också i det stora hela mycket lyhörd, resonerande och intelligent, kanske hade blivit läst av fler med annan paketering, vem vet. I klassuppsättning?

(Läs också om Maria Svelands mer konkreta familjetips i en intervju i Vi föräldrar.)

UPPDATERING: Amanda Svensson i Sydsvenskan om Heliga familjen: ”Snälla Maria Sveland, ge mig något att sätta tänderna i. Någonting fräscht. Jag vet redan att jag inte ska tvätta min killes kalsonger.”

Andra bloggar om , , , , , , , , , , ,

Spökstad

12 juli, 2008
by Gabriel Stille
Leave a comment
Okategoriserade
Eskilstuna


”Har du det bra i Kentish Town?” frågar Nils. Ja, visst har jag det. När jag inte är på radion så läser jag, senast nu På resa med Herodotos av Kapuściński. En rewrite av den gamle grekens världshistoria, interfolierat med den unge korrespondentens första möten med Indien, Kina och Afrika. I Persiens och Hellas konflikt säger han sig söka själva ursprunget till klyftan mellan öst och väst, men det kommer att handla mer om Herodotos lärdomar om maktens mekanismer och om metoderna hos författaren till ”det första stora reportaget i världslitteraturen”. Och om vad som driver en människa ut i världen.

Jag har till slut fått tag i ett eget rum, ett tomt, vitt rum i ett sekelskifteshus, med parkettgolv och gammal kakelugn. Det påminner mig om min gamla lägenhet i Warszawa. Kvarteren som omger mitt hörn heter Vampyren och Vildsvinet. När jag kom hit för tre veckor sedan hade jag aldrig varit i Eskilstuna, men jag är hemma i Trocadero-land, spökstäder, sedan långliga tider.

Jag ser både svartklädda kentare och så kallade vanliga människor, uppfyllda av förväntan, vandra längs stadens gator. Ikväll möter Kent hemmapubliken, och de bitterljuva sångerna om rötterna och drömmen drar till sig både dem som beslutat sig för att en gång fly och dem som stannar kvar.

Andra bloggar om , , , , , ,