Sverige är det enda land i världen som inte är nationalistiskt. På så sätt står vi som en civilisationens fyrbåk, en upplysningens och demokratins ledstjärna en annars medeltida värld av frenetiskt flaggviftande grottmänniskor.
Så, lätt modifierad, ser den svenska nationalistiska självbilden ut. Den svenska nationalismen är djupt subliminal. Omedveten. Och därför, påstår jag, mer svårhanterlig än exempelvis dansk eller norsk. De fördomar vi har svårast att göra upp med är just de vi inte ens vet att vi har.
Nationaldagen är nu den dag då intellektuella i pressen prisar det egna landet för dess avsaknad av självprisande. Vi svenskar är inte vana vid flaggviftande, det är osvenskt helt enkelt.
Den 2 juni skrev Fredrik Strage i DN att vi inte bryr oss, vi har ingen ideologi som kan ge fosterlandskärleken substans. Jag tycker också att denna nationaldag känns ovan, inte minns i dessa dagar av postindustiellt interregnum, ”Sen Palme gick på bio har allt blivit som på film.” Och flåsiga Robert Wells-manifestationer är väl inte det jag föredrar personligen. Men nya saker är i görningen, nya generationer tar vid och upptäcker också det förflutna. Som vi redan har sett: politiskt och kulturellt är det mycket vi är stolta över… Strage urskuldar blattesvenska manifestationer: ”Många barn till invandrare har naturligtvis anledning att fundera över sitt ursprung. Frågan är varför de måste göra det inom ramen för hiphop – tio år efter att Latin Kings tömde ämnet på sina sista intressanta vinklar.” Sanningen är väl att alla svenskar som på något sätt konfronteras med människor från andra länder får fundera över detta, om inte hemma i Sverige så iallafall när resorna tar dem utomlands – då om inte förr upptäcker man att normalitet inte är det samma som svenskhet. Och nog finns de fördomar Dogge skärskådat ännu…
Men vad är egentligen det farliga i nationalismen? Är det att höja upp sitt eget land, visa på goda exempel och lufta sin kärlek till forsterjorden? Eller något annat? Ja, det farliga är detta: När den legitimerar gruppegoism.
På skolgården frågades det ofta: Är du stolt över att vara svensk? Jag säger: Nej, gärna glad, men en viss ödmjukhet är på sin plats, vi är lika nationalistiska som alla andra, och vi bör tacka freden, vaccinet och potäterna mer än vår moraliska halt för mycket av det vi högaktar i vårt politiska system.
Andra bloggar om: nationaldagen, nationalism, Sverige
—-
Det är svenska flaggans dag, och den enda som sjunger är jag… Fick faktiskt en nationaldagsgratulation från en bulgarisk väninna. Men samma väninna erkände tidigare att det enda man vet om Sverige i Bulgarien, är att man i detta nordliga land hänger sig åt något som kallas svensk trojka. Det kan vi ju alla fundera över… Nej, nu får jag packa mig iväg till Depeche-festen.
Jag tycker mest det är jävligt fånigt att vara stolt över att folk man inte känner (men som har någon anknytningen till ett stycke sten och lera som inte ligger så långt från sin bostad) har gjort något som man tycker är bra. De flesta människor i världen lever inte i Sverige. Svenskar är inte ett dugg bättre än andra. Däremot finns det en del människor i det här landet som har gjort bra saker, men det ska inte främlingar som bara pratar samma språk eller som lever på en jordplätt i närheten ta cred för.
Jag är med dig här. Just därför: avslöja den dolda gruppegoismen i Sverige idag…
En annan sak: nationalism refererar till en politisk ideströmning, så jag borde kanske ha använt ordet patriotism istället. Men: Jag menar fortfarande att det finns en omedveten benägenhet att värdera Sverige och ”det svenska” högst, som inte behandlas. Jag får återkomma till det i fler betraktelser.
Visst finns det en benägenhet att värdera ”det svenska” högst många gånger. Delvis kanske för att många människor i Sverige tycker att det på många sätt är ett bra land att leva i: det välfärdssystem som trots allt finns är något som skapar en grundtrygghet för många människor. Att hålla sådant högt är inget orimligt eller dåligt.
Men det finns annat. Det finns en stämning av att inte vara genuint intresserad av andra människors kultur o andra länders samhälle: vi åker gärna på semester o beser men sen återvänder vi till det vi ändå finner ”bäst”. Men Sverige är inte något unikt i det avseendet. Det finns flera nationer i Europa som håller den egna kulturen, det egna samhället som överlägset. Också en viss självgodhet.
Vi måste våga tala om det vi finner bra med vårt system och samtidigt våga blicka ut över gränserna, inse att gränserna i en del fall redan är obetydliga.
Vi måste väcka en lust att ta ta del av resten av världen. Erasmus, Bologna är verktyg i den processen.
Jag tror på en sund självskattning, och att faktiskt älska sitt (och/eller någon annans) land på ett balanserat och sunt sätt är det inget fel på…
Men det här ointresset för utlandet som du talar om, Tomas, gör att många gånger uppfattas en ”svensk” (nordisk, postprotestantisk, socialdemokratisk, Europa-perifer eller vad som nu vore rättare epitet) politisk hållning som den genom civilisationens framsteg bevisat sanna. Visst ska man försvara den hållning som man har t.ex. till marijuana eller den israeliska muren/inhägnaden, men om man inte på allvar försöker förstå de andras bästa argument kan man aldrig hoppas på att påverka utan talar bara för att förstärka sin egen självkänsla.
Och det är sant: Erasmus beats the Euro, every day in the week! Men jag tror att språkundervisningen behöver lite understöd, både på lägre nivåer och så de så kallade småspråken…