En lång diskussion, halvt höljda i filtar. Eftermiddagssolen glimmar. Espresso House i Västra hamnen, Malmö. Ristretto, om jag minns rätt. Platsen, så ambivalent och n:tegradsironiskt. Vi ska närma oss det, genom samtal. Vad? Det här nya som bryter fram. Inte bara arkitekturen, (jag far ut mot Torson, förstås) gentrifiering, den kreativa klassen och allt det där, mer generellt. Men också det egna landet. 2005 års män (ofta kvinnor). Expressen bloggar och pophögerns stänglar har vuxit sig höga. En ny socialdemokratis groddar skuggas av den gamla stammen, tänker jag mig. Vi uppehåller oss en stund vid formtoppar. Reinfeldt har, utan svårighet, redan kapat arbetslinjen.
—
”Naturen gråter, fåglarna gråter…” Adepten försöker lätta upp stämningen på institutionen.
Den gamle professorn vänder sig surt om. Kinesiska, eller nordkoreanska kanske, tongångar för att beskriva ett svenskt regeringsskifte. ”Det här är ingenting att skämta om. Det är mycket värre än ni tror.”
”Det här är ingenting att skämta om. Det är mycket värre än ni tror.”
– Lun(d)kan har ofta rätt. Den här gången har han super-rätt.Tämligen obehagligt alltsammans.
Kraften fullkomnas i svaghet. Vi borde fika igen.
Ja, det borde vi.