Rumtidsanomalier i sjunde distriktet

Leave a comment
Okategoriserade
Wien  

Wien förblir Wien, sägs det. Och det stämmer, i mina ögon. Allt är så fint som för två år sedan. Nu blir jag en slags reseledare. Vi åker direkt från Südbahnhof till Stefansplatsen. Domen. Sedan är det bara att börja vandra mot sjunde distriktet, de vill äta schnitzel. Förra resans mikrobryggeri ligger kvar där det ska. Ljuset i ölträdgården är detsamma, trädens gröna mot de ockragula murarna, pannorna för spenatgnocchin, fällningen i hampölet. Allt är sig likt.
7Stern gör en inte besviken.


Ett riktigt wienerkafé vill de gå till sen. Café Sperl ligger faktiskt i närheten, en relik från forna tider i dessa bohemindexhöga kvarter. Sperl existerar faktiskt, och är faktiskt så nära Platons urwienerkafé man kommer 2009. Central och de andra är museer, men det här… Vi stegar in i brunbetsade lokalen, förbi de tomma biljardborden, förbi kakbordet med Gugelhupf och Mohnstrudel. Carmens Habanera (”L’amour est un oiseau rebelle”) tonar från pianot, och sen, när vi sjunkit ner i nedsuttna soffor och gistna stolar ”Just a gigolo… I ain’t got nobody”. Den hembakade sachertårtan häver sin välvda, glänsande yta högt över medianhöjden och med bruna nyansers kaffe serverade, går jag till tidningsbordet. International Herald Tribune och The Times, förstås. Men jag hugger Die Presse. 

Och här öppnas ju den andra världen, i söndagsbilagorna. En exklusiv intervju med Tjetjeniens Ramzan Karydov om Gud, Putin och kvinnorna. Och: ”Wir sind wieder Bildungsbürger”. Bildningen gör sig åter gällande, får vi veta. I konkurrensen om tjänsterna, eller blott och bart som ett elitens kännemärke. Men, frågar man sig, kan det då finnas någon ”ren” bildning när den verkar bli mer och mer instrumentellt gångbar? Diskussionen känns igen, det blir lite Bordieu och Oscar Wilde (”All art is quite useless”), och så nytt är det inte, men det borde ju i och för sig passa skolministern. För när jag är färdig med artikeln är jag redo att sätta Jan ”alla vill inte bli akademiker” Björklund på en halvårsdiet Schlagobers. Gärna med kurslistan från Kaféliv. Die Presse avslutar med en paradox: ”Bildung zahlt sich aus, weil sie sich nicht auszahlt”. Touché.

Jag hittar tillbaka till det jag behöver. Att komma tillbaka hit är att återuppta något evigt pågående. I Wien är allt sig likt för att mina ögon söker det. De glider förbi tabloider, allt trivialt, men vill jag förfäras igen över österrikarnas konstervatism så ser jag EU-valaffischen ”Abenland in Christenhand”.

Däremot, när jag fångar upp flödet från Sverige igen, då har något hänt, men det hände inte. Som när Lars Noréns dagbok kom ut, då var jag utomlands i två veckor. Så, för mig, kom den aldrig ut, men den har kommit ut, i perfektiv aspekt. Det innebär att har lyckats manipulera rumtidsväven, och att jag slapp läsa en massa recensioner. Jag behöver inte ens läsa boken (om jag inte vill), för nu – vem bryr sig? Twittrar han inte? Det känns som en befrielse. Det är något med tid mer än rum som är det verkligt lockande med att fly landet.

Men, snart tar jag tåget till Bratislava igen (och, ja, det finns fler bra ställen: Slovak Pub som trots namnet inte är en turistfälla, och fina Casa del Havana). På flyget hem till Sverige läser jag ut Magris. Han kommer fram till Donaudeltat till slut, som jag inte gjorde. Men han verkar inte gladare för det, för resan är allt, målet inget.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *