”Vad har egentligen ändrats, sedan du bodde här för tre års sedan?”
Det frågar alla och det kan jag inte svara på. Fler nya spårvagnar, försöker jag. Fler tunnelbanestationer. Fler sommarklubbar. Men, vad mer kan jag säga med trovärdighet? Mina gamla ställen finns kvar, de flesta. Staden är gles, har hål, har plats för så många nya byggen.
Att sakta och snavande bana sig väg över fler och fler språkliga hinder, är en historia för sig. Och att ständigt upptäcka nya hörn av en stad, av ett land och en kultur, det är helt oöverskådlig process. Chips med kebabsmak.
Näst sista dagen sitter jag med min gamle kollega Beatroot över ett par öl på Regeneracja. Det är det enda stället nära radio- och TV-husen, så det är lite kändisar ibland. Kändisar jag inte känner igen förstås. Nå, beatroot-bloggen ligger lite nere, ett nytt, större projekt är på gång. Bloggen handlade om ”den fjärde republiken”, om det… färgrika politiska livet under bröderna Kaczyńskis proklamerade nya polska republik. Det var en mycket speciell tid. Jag minns bland mycket annat Europadagen med punkarna i garaget och den nye påvens ankomst, jag minns den oväntat lyckade prideparaden och jag minns att jag sen satt framför datorn, chattade och läste om republikens slut.
Så, är det den femte republiken nu, eller är vi tillbaka i den tredje? ”Tillbaka”, säger Beatroot.
Tillbaka på spåret igen. Jag kände optimism när det gällde Polen, då när jag bodde där för tre år sedan, mitt under regeringskriserna. Allt gick ändå framåt, så såg det ut från min horisont. (Och inte bara min förstås.) Jag är inte förvånad över att politiken stabiliserats sedan dess, över att ekonomin går oväntat bra. Jag såg, och ser fortfarande, de ljusa dagrarna: Jag har inte levt genom allt det som ger fog för all skepticism. Men det ser onekligen bra ut, ekonomiskt: Myndigheterna tillkännager andra kvartalet i rad (i dessa tider!) med Europas högsta tillväxt, och redan första kvartalets siffror gav upphov till uttrycket ”en ö i recessionshavet”.
I Warszawa får jag känslan av att det alltid finns en plan B. Ibland för att det måste göra det, ibland för att det bara gör det – ibland spelar det inte någon roll vilket. När klubben Le Madame, ett andra hem för många av den fjärde republikens oönskade, stängdes, var det till bestörtning och sorg. Men alla verkade ändå ta slutet med fattning. Man slutar på topp, sen går man vidare. De kan inte fånga oss. Krystian Legierski, senast kandidat till Europaparlamentet för det gröna partiet, jobbade febrilt för att rädda klubben då, men hade redan startat fler. Jag minns hans skratt när han berättade hur han mötte John Malkowich, som kom en fjärde gång för att manifestera, efter det att polisen utrymt stället. Malkowich blev försäkrad att ”det är ok, allt kommer att bli bra, du kommer att göra andra bra saker.”
Jag gick förbi Le Madame nyligen förresten, lokalen. Det hördes någon slags musik, men verkade stängt. Mina vänner säger att det nu är en restaurang som kallar sig galleri för att få skattefördelar. Nåväl, det är bara ett hus nu, skulle man öppna igen skulle det väl bli något slags museum, en reunion, men aldrig vad det var.
Nu finns en massa mötesplatser som Powiększenie, Chłodna 25 och Plan B. Ja, den sista startades när Le Madame stängdes och om detta skriver Stefan Ingvarsson i en gammal Re:public Service som väl går att hitta på biblioteken. På Plan B träffas konstnärer, monomana bloggdisconerladdare, väderbitna surfare som bjuder på vodka redbull och en och annan radiojournalist. Jag har fått följa med min nya koleżanka Karolina på vernissager och nya ställen som öppnar och ”Det händer så mycket just nu, och du kommer mitt in i det”, säger hon. Sista gången skulle vi ses någon annanstans men det blev meckigt och jag messade ”Jestem w centrum świata, w Planie”. I världens centrum.
Det här med klubbar är liksom inte bara något i nöjesbilagan. Det är liksom inte så att det finns Kultur&Nöje och så finns det Politik och Utrikes, i verkligheten. Klubbarna behövs för att det är så trångt, på flera sätt, de är ett rum för alla kadrer av unga vuxna som bor hemma på nedfällbara sängar, för målmedvetna tokjobbande inflyttade landsortsbor som jobbar över för att inte bli sparkade, för självklart självsäkra tjugoåringar och fyrtioåriga Peter Pan-gestalter som aldrig någonsin växer upp. För travellers, turister som söker sig själva – utom sig själva. Och för common people som, ja, shine so bright. Det är firande när det går bra och tröst när det går dåligt. En ”klubokawiarnia” var en slags samlingslokal under kommunisttiden, förklarar Karolina, och ordet tilltalar väl inte dem som minns den tiden, men när jag har lärt mig ordet idag på egen hand är det ett kafé, ett stort vardagsrum, som sömlöst varje kväll blir klubb jag ser, det är folk som däckar i sofforna och konst på väggarna och konserter i källaren.
Jag träffade en ny bekantskap första veckan i augusti, sista gången vi sågs skrek hon i mig i örat för att överrösta musiken: ”You know what? I was fired yesterday”. Reklambranschen. Men det betyder i det här fallet tre månader med lön utan jobb, och möjlighet till statligt räntefritt lån för att täcka upp amorteringarna på lägenheten. Någon dag senare, kanske dan innan jag flyger hem, berättar min gamla väninna att hennes pappa tydligen inte betalt hyran på väldigt länge. Nu har hon börjat betala, och försöker beveka dem som fattar besluten så att de får ha kvar lägenheten. Jag har tidigare ofta försökt inspirera henne att flytta hemifrån, men det gör jag inte längre på ett tag efter att hon sagt ”If I go now, I might not have anything to come back to”.
Det här är bara några saker jag ser. Genom ett litet fönster. Vem som helst kan rätta mig. Så är det hemma med, men det tänker vi inte på, för där är vi alla experter.
