Tåget till Berlin avgår från München Hbf på slaget 15.20. Jag messar glatt till Rasmus om preussisk tidshållning, ”Kan man annat än älska Tyskland?”. Han svarar: ”Nej, klart man måste. Hemma kulturkrig efter ny DN-debatt om vanlighet av Hägglund, ta en titt på Facebook så ser du …”
Tänker, och svarar: ”Var inte allt sagt?”. Jag funderade över utspelen i somras. I korthet: Det finns klyftor i samhället, ja. Socioekonomiskt, även när det gäller mentalitet. Men Hägglund vill rita kartan så att den passar hans politiska mål. Det kommer inte att fungera, för vanlighet i Västra hamnen är helt uppenbart inte detsamma som vanlighet i Rosengård. Bland annat. Hägglunds och den tidigare moderate konservative ledarskribenten Fredrik Haages projekt handlar om att försöka fördjupa andra konfliktlinjer än de ekonomiska: Drömmen om den konservativa arbetaren hägrar, och här ser man förstås med avund på Amerika och Storbritannien. I Fokus jämför man med tidigare fenomen som Junilistan och pekar man på hur Kd jagar antietablissemangets kraft. Ser man sedan hela det politiska spelet uppifrån och lite mer cyniskt, så är det väl en och annan på båda sidor av mitten som pustar ut nu när Göran valt vapen: Det blir nog inga Sverigedemokrater i riksdagen den här gången heller.
Sedan lyssnar jag på ”The more you ignore me, the closer I get” och tänker på att det är ju så, Kristdemokraterna håller på att halka ur riksdagen och måste hitta på något nytt, det här är en ganska så desperat politisk chansning. Hägglund verkade faktiskt trivas bättre med att harva mysig mittenpolitik. Men det finns det uppenbarligen andra som gör bättre.
Väl hemma läser jag artikeln och hör debatten i Studio ett. Och det har det skrivits en rad läsvärda texter, av till exempel Elin, Agnes (med jämförelse av bokstavsvänsterns bruk av ”vanligt folk”) och PO Enquist. Det finns kanske inte så mycket att tillägga.
Men på tåget har jag läst jag Vi som aldrig sa hora, till slut. Ronnie Sandahls debutroman från 2007, som hårdmarknadsfördes med citat från huvudpersonen Hannes. Ofta antogs nog att Sandahl själv, som sin romangestalt, tänkte sig en förhandsrätt till sin utvalda dam, bara för att han var en mjuk och fin kille som inte sa hora. När boken naturligtvis tar den här självupplevda utvaldheten under lupp och plockar sönder den i småbitar.
Bokens teman om ”rätten till kärlek” och madonne-/hordifferentiering är nog så intressanta i sig, men romanen blir också intressant när vi då pratar om ”vanlighet”. Om en, låt vara självutnämnd och drömd, elit mot – tja, verklighetens folk.
En hel ungdom ägnade han att hata dem. Hockeykillarna med Peak Performance-skjortor och vägvinnande idioti. De söta flickorna i H&M-toppar och deras sätt att gå förbi som om han inte fanns.
En armé av idioter dömda att för all framtid citera ’Veiron i ottan’-sketcher ur ’Nile City’ med illa imiterad göteborgsdialekt på grillfester och kräftskivor.
En samling människor människor som antagligen hade stavat Morrissey med ett ’s’ om de bara vetat vem han var.
Mix Megapols målgrupp, glatt ovetande om allt.Det fanns en tid då Hannes definierade sin personlighet utifrån vilka han inte tillhörde.
Då idealiserade han sitt utanförskap till oigenkännlighet. Framtiden fanns inom räckhåll. Knappt fyra timmar bort med tåget. Han var övertygad om att han en dag skulle kliva av tåget som en segrare.
Den västgötska asfalten skulle smälta under hans fötter.(s. 99)
Det finns nog en hel del av dem – oss – som antingen ”lever av att retas” (Hägglund i Studio ett, 18/9), eller önskar att vi gjorde det, som känner igen det här.
När romanen utspelar sig har Hannes återvänt till småstaden efter ett första, misslyckat utbrytningsförsök. Men man kan mycket väl tänka sig att han trots motgångarna en dag blir författare och krönikör ”med tillgång till megafonerna”, som Hägglund skulle ha sagt. Hursomhelst, romantikern Hannes förstår till sist att även den råe sportkillen Frippe kan älska.
Jag har varit inne på det förr: Hur länge är det OK att hata de där hockeykillarna (läs: arbetarklassmännen, de vanliga, etc.)? Så kort tid som möjligt, är naturligtvis svaret. När ska man vända sig utåt, till dom andra? När det går, så fort man är redo. Visst är det skönt med ett eget rum. Visst är det härligt, tycker jag med, att hemma framför datorn med muminmuggen i högsta hugg frustande twittra karriärboostande och jagstärkande med finaste redaktörn och darling barndomsvännen. Starta facebookgrupper som förändrar världen. Ja, det är en bra start. Det är fantastiska redskap. Men vi måste kanske börja knacka dörr. Tänk bara: ”Snart är det val, och en del politiker tycker inte att man är verklig om man…”
En annan bok med i resväskan är antologin Könskrig (2007), som förtjänas att läsas och läsas om, och jag hade kvar några texter. I Johanna Koljonens text ”Shoppingprinsessornas fornhistoria” berättar hon anekdoten om den finländske pojken som i ett brev till president Tarja Halonen skriver om hur han blev utskrattad på lekis när han sagt att han ville bli president, efter som alla vet att presidenten måste vara kvinna. Och Koljonen kommer fram till att (men varnar också för historielöshet) ”många av våra problem kommer faktiskt att lösa sig själva.” (s. 190f) Jag tror att det är sant och att det bär på ett slags optimism, en klarsyn och självskattning man måste ha. Det finns ett förakt för det vanliga som bygger på osäkerhet om det egna värdet och den egna styrkan. Som handlar om att klamra sig fast vid vad som ändå skiljer en från massan. Och förutom då en insikt om att utvecklingen ändå verkar gå framåt, så kan det där jagstärkande berömmet och äkta lovebombandet på Twitter och bloggar också hjälpa en att sist och slutligen slippa förakta någon för att själv framstå som bättre.
När jag då kommer hem till Malmö och vandrar ner för Kaptensgatan läser jag Kvällspostens löp: ”Lyxhustrun ANNA ANKA vill bli politiker. Välkomnas av KD”. Det är en annan historia, men visar väl också på svårigheten att genomföra en välregisserad politisk makeover utan att någon lägger sig i. Nu är jag alltså hemma på vanliga Möllevången. En resa till med helt vanliga semesterfirare ner till Italien återstår, sedan ska jag till den ovanliga kulturelitens mörka hjärta – bokmässan i Göteborg. Vi ses där, darlings!
Andra bloggar om: politik, kultur, kristdemokraterna, Göran Hägglund, Ronnie Sandahl, vanlighet, konservatism
Sandahls svårmodige yngling känns märkligt bekant med så gott som varenda föregående generations svårmodige yngling. Och inte alltför olik så gott som varenda highschoolfilm från Hollywood, möjligen musikalen undantagen.
Är jag orättvis?
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det spelar ingen roll om du uppdaterar sällan när varje blogginlägg är så heltäckande, så mastigt, så essäistiskt och briljant. Som ett exklusivt magasin som utkommer varannan månad men som man går tillbaka till, funderar vidare kring, så att det räcker länge.
Hoppas vi ses på bokmässan!
Stefan: Visst är mycket bekant. Jag tycker boken är intressant, jag behöver inte jämföra med vare sig Söderberg, Gombrowicz eller highschoolfilmer. Det som gör boken mer intressant än vad jag visar här är att Sandahl går in i huvudet på fler karaktärer än den unge romantikern, bland annat sportkillen. Söderberg gick inte in i Reckes huvud, t.ex. Inget nytt det heller, men men, vill man orientera sig i sin svenska samtid, läs boken.
Elin: Oj, tack… Blir ju mållös. Jag vill ju skriva oftare, när jag får sådan uppmuntran! Blir väl när jag slutar toka omkring på tåg för den här gången. Ja, klart vi ses! Fest varje kväll!
För övrigt: Kolla in kommentarsdiskussionen ni andra på Elins inlägg, se ovan för i bloggtexten för länk. Viktiga diskussioner. Sund självkritik är ett måste hos overklighetens folk, om de har det bittersta av makt, pengar eller inflytande.
Nu ska jag med tåget…