Det verkar så… halvt. Halvbildat, halvfullgånget och halvvuxet, detta att bortskämt klaga över sin samtid. Att det inte finns tillräckligt intelligenta och spirituella människor i närheten, att allt har fallit samman i dekandens och förfall. Det finns något av denna giriga tonårsglupskhet också i Horace Engdahls ord om att ”Tyskland är Sverige för vuxna”.
Nå, han har å andra sidan också sagt: ”Problemet med elitism är att man bara får med de näst bästa. De bästa identifierar sig med allmänheten och ser sig själva som vanliga.” Något liknande är Gombrowicz inne på i Ferdydurke. Kan det inte alltid få vara så? Att intelligensen slår mot de inbillska, anspråksfulla, snarare än på de enkla målen?
Ett sätt att höja nivån i det högst närvarande nuet är att göra det för sig själv, i sin egen dagbok, i bloggen, i skrivandet. Ett annat sätt är att göra det i läsandet, och just dagböcker är en fascinerande startpunkt. Gombrowicz egen, till exempel. Eller kanske Jörn Donners, som just landat på bokhandelsdiskarna.
