Mässingshornet är en av få platser i Malmö, där man kan sätta sig och äta en måndagskväll, och från det inre rummet höra fryntliga skiffle-toner, dragspel, banjo och fiol, som förenas i ”Common People”.
Det här är bra
I dag vill jag tipsa om riktigt bra tidningsläsning – bra på ett sätt som får en new journalism-längtande läsare att bli alldeles till sig, åtminstone jag.
Det är Matilda Gustavssons porträtt av Tommy Hilfiger respektive Russell Brand jag syftar på, så in och läs!
En kväll på Tambourine
Så mycket historia… Jag minns att mycket av det jag hade med mig när jag till slut begav mig utanför Sverige, när jag sa ”svensk” och var bland jämnåriga européer, var musik: Cardigans, Hives, blev nickningar på indiegolven i Warszawa.
Nu står jag på innergården, på fest hos Tambourine Studios, och tänker på all historia. Alla låtar, allt detta soundtrack till våra liv, som spelats in här.
Jag tänker på det också när jag ensam, vi sidan av festen, sjunker ner i en soffa i minimal men smakfull och välljudande studio/kontor och hör Thomas Öbergs 5.1-installation. ”Det här rummet är ditt.”
Jag träffar den gamla bekant som bjöd in mig hit, och får reda på att han spelar in material till en Tahrir-app med Ramy Essam, som blivit fristadsmusiker i Malmö.
Kvällen fest cirklar kring Stella Lugosi, som gör en liveinspelning. Den streamas på storbild ut på gården. Känslodjup sång och mbira tränger ut till vinminglarna, basen läggs på, sen trummor, vi hör och ser låten växa fram i tagningar, på lagom behörigt avstånd.
”Ta det en gång till!”
We all need an azalea place to call home
Jag har höjt till skyarna och romantiserat Bodoni mer än de flesta andra ställen i Malmö. Finns det något liknande i dag så är det nog Azalee. Med ett, eller två, viktiga förbehåll: danstillstånd saknas. Och livemusiken. Det man får istället är karaoken.
Det inre jaget, and so on
Ofta tänker vi oss att det bästa är om vår inre person får bli fri, släppas lös och göras fri från påklistrade manér, ytliga masker, först då kan vi bli vårt riktiga jag. Det riktiga jag som kan finna harmoni i sig själv, och också bli föremål för verklig kontakt med andra och kärlek.
Det är kanske ofta en bra tanke. Men det finns flera problem med det här. Säg att jag är en person som brottas med en kraftig depressiv impuls – som just då är jag, är mitt verkliga, sanna jag, och bara disciplin, yttre tvång eller andra människors närvaro får mig att lyckas hålla upp en krampaktig mask. Då kan den masken, den rollen, trots att den känns så falsk och påklistrad kanske både för mig och omgivningen – ändå vara en del av det friska som finns kvar, och som med mycket möda kan byggas upp igen för att först långt senare åter kunna gälla som ”inre”. Det finns hela terapimetoder som går ut på just att spela någon annan.
Ett annat problem är att detta ”inre”, som kanske aldrig på allvar får prägla våra handlingar, kan bli en moralisk ursäkt för den ”mask” som i själva verket är den som omgivningen möter. Detta – bland annat – diskuterar Žižek i ett mycket intressant samtal med Paul Holdengräber, med exempel med Jane Austen-protagonister och nazibödlar.
Kategorisk referentialitet
En viss torr humor, just torr humor, tror jag är bra att hålla sig med som lärare. Att verka vilja kläcka riktigt bra skämt, med timing och unikt material är inget man har betalt för eller tid med, och kan dessutom verka sökt och lite för angeläget. Bättre då en milt distanserad hållning med lagom påpasslig referenshumor.
Hur de där referenserna dyker upp är intressant. Jag behövde i dag rita upp en enkel tabell över svenskans mest grundläggande tempus och modus, och jag kom att göra en kolumn för imperativ – och ett ”om ni läst filosofi, så känner ni till Kant – med det kategoriska imperativet…” kom med, lite spontant. En tråd som fungerar att hålla i ungefär lika länge som meningen uttalas. Sen är det tillbaka till grammatiken igen.
Kant kom kanske in i mitt huvud genom Bauman-läsningen – jag har läst honom kontrastera det amerikanska strategiska världsbilden under Bush-eran som hobbesk, mot den europeiska – det ”gamla” Europas – som vid samma tid kunde kallas kantiansk.
Så var det nog. Och väl hemma från min undervisning har jag, på välkänd psykologiskt manér, ögonen förberedda för – Kant. Då uppenbarar sig, just det, en torrt humoristisk artikel om vandalisering av Kants gamla hus i nuvarande Kaliningrad.
Den artikeln får mig att tänka på den ryska filmen Leviathan – och därmed Hobbes – men det är en annan historia.
Tillgängliga taltwittrare
I dag rullar Myndigheten för tillgängliga medier ut en stor kampanj för att göra taltidningarna kända. Sedan länge är det möjligt för den med läsnedsättning (till följd av dyslexi, synnedsättning eller andra funktionsnedsättningar) att prenumerera på taltidningar. Det man vill kommunicera med den nya kampanjen är dock den stora bredden av tidningar som finns tillgängliggjorda på det här sättet. Kampanjen går ut på annonstavlor och i radioreklam – och det är alldeles utmärkt.
För att skapa lite mer buzz kring lanseringen, har man valt tillgängliggöra ett antal tongivande journalisters twitterflöden via hemsidan. Kampanjen får också en talesperson i journalisten Jenny Strömstedt, läst av talsyntesen ”Erik”. (”Erik” gör mig alltid full i skratt, när jag hör hans trivsamma, manliga röst, eftersom denna syntetiska stämma fick spela den drogmissbrukande frikyrkopredikanten Kaj Rickardsson på bandet 50 Hertz’ koncept-EP ”Rocka nyktert” från 2005.)
Att välja just Twitter som extra krydda åt kampanjen, och dessutom som idé för tillgängliggörandet av journalistik i sig, är helt rätt. Ändå blir det främst just en marknadsföringsidé, åtminstone om det stannar vid den form som presenteras på hemsidan. Att bara kunna höra de senaste tweetsen från varje person är inget riktigt lyckat drag, om man ser kritiskt på gränssnittet – och att begränsa det till ett fåtal namn förstärker känslan av jippo. Sällan är en enda tweet så betydelsebärande, och Twitters egenskaper av flöde går förlorat.
Det går naturligtvis att göra ganska intressanta saker med Twitter och talsyntes. Ett exempel på det är den brasilianska tjänsten The Social Radio, som gör en radiokanal av ditt twitterflöde eller en valfri hashtag. Portugisiska, engelska, spanska, franska, tyska, italienska och ryska klarar den, men inte svenska. Vem vet, snart kanske vi får se en liknande tjänst för svenska Twitter? Just de sociala flödenas likhet med radio är en intressant idé att utforska – ovanpå tillgängliggörandet i sig.
Insamlingsfasen
En stor del av arbetstiden, när man skriver, går åt åt läsning.
I dag har jag läst på om böjträ, om kaféstolstillverkningen i de numera polska delarna av dåvarande tyska riket i slutet av artonhundratalet, och om hur Ikeas expansion på sextiotalet möjliggjordes av kontakter som knöts i Polen.
Jag läser också in mig på Zygmunt Baumans bild av Europa – i en skrift från tiden mellan EU-utvidgningen och eurokrisen.
Och så allt som jag börjar fundera på medan jag läser det som ligger närmast i plikthögen: Filmer om artificiell intelligens. Björks återkomst till ett enkelt uttryck och berättande, de stora gesterna kring vad som i debatten sammanfattas som ”identitetspolitik”, och så vänsterns förhållande till antisemitismen…
Var ska jag skriva om allt detta, tänker jag? Förutom ett par konkreta uppdrag (om just polsk design respektive Bauman) så är väl svaret ofta ”här!”. Värre blir det att svara på frågan ”när?”.
Ett famlande i mörkret
Denna längtan efter svar, efter uppfyllelse, syndabockar. Ryktena flödar: ”Jag vill inte spekulera”, säger någon, och gör sedan det.
Detta får mig just nu att känna en ömhet inför människorna. Det är det i längden enda framkomliga sättet: Vi är så väldigt begränsade, men låt oss se på detta med kärlek.