Gabriel Stille

Jag tänker på det här med återvändanden. Just nu återvändandet till science fiction och olika former av fantasy och skräck – fantastik. Det skulle kunna vara självklart att prata om det här, som något man slutade med och nu kan uppskatta på nytt – men jag inser att så är det numera inte alls. Det vanliga nu är väl att någon som gillar genrelitteratur som ung bara fortsätter?

När jag var mycket ung försjönk jag i genrelitteratur – från mellanstadiet minns jag Universums öde-serien, och jag läste Le Guins Övärd och H.P. Lovecraft på högstadiet, såväl som gotisk skräck och Sam J. Lundwalls steampunk-bok. (Så mycket att min svensklärare tyckte att jag lade band på mig, jag var ämnad för mer, och hon gav mig istället Göran Tunströms Prästungen, minns jag. Och jag berördes av den också.) Men mest av allt var det spel: rollspelen, datorspel, spelkulturen i allmänhet.

Jag tror det var ännu mer så då – att de här världarna verkligen blev en del av en ålder som man till sist ville bort ifrån. Lite för att det var en rätt enkönad värld. Så föreföll det i varje fall, men var det säkert också – då. Men det var också något mer, något som häftade fast det i barndomen. Oavsett om man ville gå vidare, eller behålla så mycket av det barnsliga inom sig som möjligt, var själva kopplingen inget att ifrågasätta.

Kanske, tänker jag, var jag som ung tonåring med de allra sista år då unga fortfarande förväntades signalera med sin populärkulturella konsumtion att de blivit vuxna. Sen kom Harry Potter, Sagan om Ringen-filmerna och internet och väl en massa andra sociokulturella förändringar, och ingen förväntades längre skämmas det minsta för kidult-läggning. Ordet har väl ingen mening längre idag, sådana är ju alla mer eller mindre.

Jag vet inte; återvändande… jag har väl aldrig slutat gilla rymdfilmer? Nej, inte som action eller underhållning, men att just aktivt börja uppskatta kraften i allegorierna som blandas med helt nya mänskliga situationer… det är en känsla som jag känner igen från de åren för länge sen, men som varit väldigt sällsynt många år tills ganska nyligen.

Det är också en eskapism som lockar, visst, men inte eskapism bort från tankar och allvar, utan från det dagsaktuella. För att verkligen beröra måste fantastik beröra grundläggande mänskliga villkor, precis som all annan konst. Det gör den verkligen inte alltid, men bland den allra bästa svenska litteraturen finns fantastik: Kallocain, Aniara – och i Aniara är ju så oerhört mycket science fiction, och låter sig projiceras med nya genreinnovationer: När jag i Battlestar Galactica ser sekvenserna med Gaius Baltars sekt, så tänker jag mig den placerad i Aniara.

Apropå Kallocain så är ju ytterligare en fantastisk användning av fantastiken den politiska allegorin, särskilt i diktaturer. Piotr Szulkins polska dystopier från åttiotalet har också förgreningar framåt och bakåt i tiden. War of the Worlds: Next Century har stora beröringspunkter med V for Vendetta, fast med fokus på antihjälten till TV-man, och utan någon maskprydd hämnare. Och när man i Ukraina ropar ”Ära åt hjältarna” tänker jag på samma rop i  Ga-Ga – Glory to the Heroes.

Det finns så mycket mer.

Och det verkar som att de sista bastionerna av litteraturvetare med fördomar mot fantastik håller på att falla. Än har jag själv inte kommit så långt att jag har läst Cirkeln eller Hunger Games, som går hem också hos fantasyhatare, men det kommer väl.