Gabriel Stille

Klockan är halv tre på eftermiddagen när jag vandrar hem från jobbet på Värnhem. Genom kyrkogårdarna, förbi ett stängt Debaser och upp mellan Möllans tegelfasader. På trottoaren, utanför huset där jag bor, har någon skrivit med stora, snirkliga bokstäver:

”Varför ska vi alltid berätta hur bra allt är?”

Jag har funderat på vad jag ska svara i några veckor nu.

Så här kanske: Därför att det finns så mycket som är bra, och blir bättre, fast man hört att det är tvärt om, fastän man hör att allt blir sämre. Man ska berätta om det som är bra, för annars tror man kanske att allt blir sämre och då blir det kanske verkligen det.

Det här med kärlekslivet till exempel: Beroende på vad man läser verkar kanske allt handla om bitterhet och könskrig och så kallat livspussel som kräver pigor och drängar för att gå ihop – men i verkligheten, i det tysta, blir vi mer självständiga, mer fria, mindre fångar i varandras nät. Vi lever mer tillsammans av egen fri vilja. Det kan vara bra att påminna sig.

Som när jag var i det här gänget som gick ut varje kväll. Den gången klockan fem nånting på morgonen på Czarny Lew när Zeleno alldeles uppenbart hellre ägnade all sin uppmärksamhet åt barägaren än åt mig. Jag försjönk i egen stol och egna tankar, satt på behörigt avstånd när en okänd polack frågade om min flickvän, jag är ju alltid bättre på polska efter ett antal glas, så jag svarade: ”Ona nie jest moją dziewczyną, jest moją koleżanką” Hon är inte min tjej, hon är min väninna. Jag kunde inte säga mer än så, men det sa väl allt. Kanske sa jag, eller bara tänkte, som en slutsats medan jag bröt upp och började vandra mot busshållplatsen: ”I would also do that if I were dziewczyna”.

Dessa situationen där man på ett eller annat sätt får stå tillbaka… är så lärorika. Som när hon man delat så många dagar och nätter med träffade en yngre kille och liksom reste tillbaka i tiden med honom – och det lyste så om henne att man bara mitt i all svart- och avundsjuka ändå inte kunde låta bli att bli lite glad och se hur hon Bars av Mäktig Våg och flög omkring på ett helt nytt sätt. Sen en dag inte långt senare drog man själv upp riktlinjerna för hur man skulle flyga ut i livet.

Man känner sig lite omanlig när sitter där i sin stol och går där ifrån, men det är bara skönt, egentligen. Man är glad att få vara med, i the great game, man älskar ju utmaningen. Att man inte tävlar mot någon annan enskild spelare utan mot Fortsatt ensamhet som val och Alla andra val och Alla andra personer tillsammans. Det spelet är så svårt att ingen behöver skämmas för att inte vinna.

Well, I met somebody face to face and I had to remove my hat,
She’s everything I need and love but I can’t be swayed by that.
It frightens me, the awful truth of how sweet life can be,
But she ain’t a-gonna make me move,
I guess it must be up to me.

(Bob Dylan, ”Up to me”)

Eller, när man förlorar, minnas: Don’t hate the playa/playette, hate the game. Don’t be bitter, be better. Det är så man kan börja ta hem händer, med coolness, vinna den där så åtrådda självkänslan, vår tids Graal. Det är kanske lättare att gilla läget om man länge stått utanför själva spelet, eller när man är väldigt ung eller bor utomlands en kort tid, när det så tydligt är ett spel. Eller så länge allt går bra i livet i övrigt, när saker går framåt. Vi är annars så skolade att, särskilt i otrygga tider, hålla på det som är vårt. Hävda vår rätt. Det är mänskligt. Men även då gäller det att komma ihåg en människa vars kärlek och tillit man önskar vinna är inte en ägodel, en relation inte är en förhandsrätt. The girl with me behind the shades, she ain’t my property. Man kan inte äga en annan människa. Och kvinnor har fortfarande större anledning än män att upprepa det.

Elin skriver om nördflickan som får revansch som player/slampa. (fem. eng. Playette, ty. Playerin, pol. plejerka?) Som kanske blir lika svinig som de där dj-killarna som tar revansch för de nördår då de inte fick hångla. Jag tror man kan säga att det som görs med öppna kort är inte svinigt, det kan för all del göra någon ledsen, sånt är livet, men det är inte svinigt. Och det är väl en viktig distinktion att göra, mellan det som sker öppet och det som sker i brott mot löften och förtroenden. Därför är osvuret bäst. Så att man kan vara ”inte en flickvän, men mig själv”.

OK för kärleken alltså. Det finns annat också som går bra och som vi kan berätta om. Fastän vi ständigt hör att det med dagens takt kommer att ta hundratals år innan vi har jämställdhet inom den eller den sektorn, kan man inte räkna så. Den som läser kultursidor, ledarsidor, tidskrifter, bloggar och krönikor kan inte ha undgått det. De som slår igenom nu som skribenter av alla slag och har verkligt nya, starka röster är nästan alla unga kvinnor. Ingen nämnd och ingen glömd. En del av dem länkar jag till här nu och då.

Med reservation för världskrig och katastrofer som vrider klockan tillbaka: Om tjugo år kommer man i Sverige och en del andra ställen, när man säger ”intellektuell”, att se en kvinna framför sig. Se er omkring. They don’t make guys like Sartre, S øren or Schopenhauer anymore. Den här framtida intellektuella kommer att vara född på åttiotalet. Många glastak kommer att blåsas ut. De där pessimistiska extrapoleringskurvorna kommer att visa sig vara just pessimistiska. Därmed inte sagt att allt är bra. Därmed inte sagt att detta gäller i alla länder eller alla områden. Inte alls, men vi ser något viktigt hända här i Sverige här och nu. Ingenting förändras av sig själv, men jo, vi kan.

Många saker blir faktiskt bättre av att man pratar om det som är bra med dem, och framför allt varför de är bra, hur de är bra. De som kallar sig antifeminister har också skådat en framtid, men med skräck, och sett akterseglade, ensamma män. De har tagit fasta på en rad reella problem, som det faktiskt talas alltför sällan om på något konstruktivt sätt. Män dör tidigare, blir oftare offer för våld, drabbas hårdare av ensamhet och arbetslöshet bland annat på grund av svagare sociala nätverk. Men lösningen på dessa problem innefattar aldrig en begränsning av kvinnors frihet, en återgång till en ordning med tysta män stödda av självuppoffrande, förbittrade kvinnor. Istället kommer en fortsatt mänsklig frigörelse från självpåtagen omyndighet innebära mindre bitterhet och cynism. Fler jämnstarka spelare och mer utrymme för true love. Det kräver ödmjukhet hos männen, och det kräver att både män och kvinnor åter ser utanför sin privata sfär och verkar med samhället som spelplan.

Så, med allt detta i tankarna uppehåller jag mig gärna i skuggan av unga kvinnor i blom.

Skugge är fienden, skriver Annika Marklund i Sofis Mode, en bilaga till Aftonbladet. Hon behandlar Linda Skugge som exfeminist och uppfostrare av läsare, åttio- och nittiotalister.

I denna uppfostran är det hård lagiskhet som gäller – snyt dig, unge, klipp dig och skaffa ett jobb! Och den övertygar många, så är det väl, att bli vuxen? Ska man inte offra sina orealistiska drömmar?

Linda Skugge skriver i sitt farväl till feminismen från 2006 om de unga tjejer som har läst hennes tidigare verk och kontaktar henne:

De vill ha stöd i sin utsatta situation som dårpippis. Jag tycker så synd om dessa sjukt utspökade brudar. De har svartfärgat hår, gärna med slingor i starka färger, superkorta luggar, crazy frisyrer, svarta och röda kläder, punkrandiga strumpbrallor, en massa pins med kommunistslogans på, sotiga ögon och i allra värsta fall, kritvitt puder och påmålade ”tårar”. Man vill bara springa fram till dem med en tvättlapp och be dem tvätta bort all den där skiten. Det är inte coolt att se ut så där, ni sabbar bara för er själva. Ingen kommer ta nåt av det ni säger på allvar. Era lärare kommer att behandla er sämre, ni kommer inte få några jobb. Ni förstör för hela er kommande karriär genom att kalla er feminister.

Men… är inte det här utseendet som så många entreprenörer i de kreativa näringarna har haft i sin ungdom? Och fortfarande har upp i hög ålder?

Nå, för Vanligt Folk kan man inte anbefalla kreativitet. Istället något i stil med: ”Lilla vän, jag kan det här. Gör nu så”. We’re not gonna take it, and I’m saving all my lovin’ for someone that’s loving me… är det enda svaret. Vi får ta och säga farväl till den svarta pedagogiken 2.0 nu. Den säljer kvällstidningnar, damtidningar och allianspartier men: Den Hjälper Inte. If that’s your best, your best won’t do.

Hur många gånger har jag, ansatt av ängsliga vänner och bekanta, frestats att säga, skicka mail, bara skrika: ”Sluta! Sluta nu! Sluta upp nu att vara så neurotisk!” Hur ofta har jag själv inte väckt sådana tankar? Den beprövade erfarenhet är att Det Inte Hjälper, förstås. Det som hjälper är låga trösklar, ny aktivitet, mera aktivitet, kärlek, nya perspektiv, social samvaro, nya tomma bord, att få bli någon ny, i ett nytt sammanhang.

Det är väl inte det att det är så intressant för mig också att ta upp just Linda Skugge. Det näthat hon möts av gång på gång är ett symptom på något värre än att krönikörer moraliserar. När det gäller sådant får vi använda psykologi: Det är så mycket enklare att angripa Skugge än låt oss säga Schulman, Amelia Adamo än Thorbjörn Larsson, låt säga Malou von Sivers än Jan Scherman. I fallet Skugge, en avfälling, ja: För att man väntade sig mer eller annat. Men oftare, tror jag, är förklaringen: Man vågar anfalla en kvinna, man tror inte att hon ska slå tillbaka, man är inte rädd. Dessutom: Den som drar till strid mot en mäktig man har något olycksbådande över sig, något dumdristigt, han eller hon offrar sig i onödan och drar kanske med de sina i fallet. Den som rackar ner på en kvinna med framgång däremot, befogat eller obefogat, gör bara det förväntade.

Alltså skulle jag inte skriva detta om det inte också funnes en större, samhällelig, politisk sida av saken. Kanske skulle jag skriva om den undanglidande Reinfeldt eller om den välbyggde hästsvansfeministen istället. För det är inte alls någon slump att Linda Skugges kursändring kom just för tre år sedan, inför valet och mitt i romansen kring alliansen: Det handlar mer om tidsanda och vad som är gångbart än att Skugge skulle blivit äldre och visare. Hon skriver vidare:

Politik är bullshit, ingen politiker brinner för er, de brinner för sin egen framtid och karriär, tror ni nåt annat är ni mer än lovligt naiva. Att snacka om att ”höja kvinnolöner” är också bullshit. Det leder bara till att ni fastnar i låglönejobb, era liv blir som ett fängelse. Fixa skolan, fixa en bra utbildning, se om ert eget hus. Ta betalt! Var djävligt dyra. Tro på er själva, ingen annan kommer att göra det. Skapa er egen framtid och se till att inte bli ekonomiskt beroende av någon annan människa. Kalla er inte feminist!

Det var den 10 april 2006. Alliansen höll på att säljas med en Ny Saklighet, en återupprättad arbetslinje. Men bakom scenen handlar det också om en idé om ansvarsfördelningen i samhället. Modellen kallas elitdemokrati, där väljarna en gång per mandatperiod deltar i landets styre, och däremellan tar hand om sin egna lilla täppa. Politikerna ska leverera ”the goods” i form av politisk stabilitet och gott företagsklimat. Partier ska vara valmaskiner. Det som kräver samarbete, gemensamt engagemang och ligger mellan täpporna riskerar att förfalla.

Det är inte fel att råda alla att se om sina hus. Nej, det är rätt! Inte fel att upplysa om livets realiteter. Nej det är rätt, liksom att tipsa om fuck off-money och allt vad det är, det är rätt, det är rätt! Men inte denna förlamande cynism! Inte att möta utmaningar i samhället med rädsla! Det har dessutom blivit omodernt nu, med Obama och allt.

Det är inte heller fel att uppmuntra till ansvar: Den som läser den här bloggen vet nog att jag om någon predikar ansvar, men inte ensamt och odelat ansvar.

Naturligtvis, som Johanna Sjödin antyder i sin kommentar till Marklunds artikel, konflikt driver förändring, och på så vis är allt detta bra. Jag tror att den offentlighet som bloggare, journalister och krönikörer varje dag trots allt väver tätare för den samhälleliga diskussionen framåt. Vore det här en roman av Chesterton, så skulle man kunna ana att Skugge gjorde allt detta av välvilja, för att de unga emotjejerna skulle få en bitter Äldre Släkting världen brutit ner att ha som avskräckande exempel, och därigenom möta sig själva, prövas och växa. Vi kan ju låtsas att det är så… när det egentligen handlar om varumärkesuppdatering och målgruppsanalys.

OK, då var det sagt, vi återgår till verksamheten. Mittemot, på andra sidan gatan, har grannarna hängt ut en palestinsk flagga. Vad är dessa futtiga bloggstrider värda i det stora perspektivet? Jo, kan vi inte diskutera med sans och balans här i fredens Sverige, möter vi oroande förändringar i samhället genom att stänga in oss var och en hos sig, blir vi rädda för barn och vill begränsa våra ungas drömmar, då måste vi börja här.

Uppdatering: Tanja Suhinina sammanfattar och kommenterar bloggdebatten som följde efter Marklunds artikel. Och Linda Skugge svarar kort på sin Amelia-blogg.

Andra bloggar om: politik, samhälle, kultur, alliansen, demokrati, elitdemokrati, linda skugge