Göran Hägglund har slagit an en ny ton. Av hans fyrtio minuter långa tal i Almedalen, med starka stycken om etik och moral, om valfrihet och ekonomisk ansvarsfullhet, blev ett kort avsnitt med utfall mot kultureliten mest citerat. Inte utan avsikt, eftersom Hägglund följde upp detta tema med en debattartikel på Newsmill, där Alliansen uppmanas att stoppa kulturdekadensen. I det långa talet var detta korta stycke mest pikant:
Inte heller när jag vänder örat mot vänster hör jag annat än svårartade performancevrål och kultursidornas idisslande om dekonstruktioner av könet, upplösning av kategorier, nedmonteringar av jaget och annat hyllande av sånt som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen ”bullshit”.
Istället tar Hägglund parti för ”de alldeles vanliga”, som bor i Västra hamnen i Malmö och på ”tusentals andra vanliga ställen, ofta utanför Stockholms innerstad”. Med exemplet från Reclaim Västra hamnen i Malmö slår Hägglund en bro över ekonomiska klassgränser, och Västra hamnen i Malmö blir mer ”vanligt” än – säg Rosengård. Och det är i och för sig kanske inte så konstigt om han lyckas med den argumentationen, när det är i Västra hamnen det kooperativa HSB har uppfört Turning Torso med stöd av Malmös socialdemokratiska ledning.
För det här tilltaget har Hägglund har fått kritik av både kulturskribenter och borgerliga ledarsidor. Lena Andersson är mest vältalig. Och visst är det en svagare del av talet som helhet, eftersom det frångår frihetbudskapet och öppnar för motangrepp. Men: Det bär också på en viss sprängkraft. Som Kajsa Ekis Ekman så tydligt visade i en mycket läsvärd artikel om Sverigedemokraterna, har det varit en mycket olycklig strategi från identitetspolitiskt inspirerade debattörer att hävda att de normala människorna egentligen inte finns. Även om man i någon mening kan ha semantiskt rätt i det – vem bryr sig? Och vem lyssnar på en politiker som hävdar att man inte finns? För ”vanliga människor” finns. (Även om de, enligt statistiken, inte röstar på kristdemokraterna).
Vilka är det då Göran Hägglund försöker nå i den passagen? Inte de egna kärnväljarna, som Cecilia Garme påpekar: ”För kännedom är kd:s snittväljare är 52,7 år gammal, bor på landsbygden och är kvinna. Hon har nog annat att göra än att hata samtidskulturen, särskilt som de äldre kvinnorna är de mest flitiga kulturkonsumenterna.” Det egna ungdomsförbundet däremot? Säkert, men viktigare är nya väljargrupper.
Potentiellt sverigedemokratiska röster? Kanske näthatarna? Man kan lätt få för sig att det finns en ansenlig mängd röster att hämta här, i vad vi kan kalla kommentarfältshögern – välkänd för varje läsare av dagstidningar på nätet, debattsiter och bloggar. Kommentartrådarna till snart sagt vilken nyhet som helst kan efter några vändor fås att handla om hur sossarna, feministerna och kommunisterna förstört Sverige och borde packa sig hem till Nordkorea.
Det är lätt att raljera över bittra människor – men det finns en klyfta mellan eliterna och ”verklighetens människor”, om vi då med det senare inte syftar på Västra hamnens hjältar utan exempelvis bruksorternas. Ekonomiska klyftor, klyftor mellan stad och land, mellan lågutbildade och högutbildade, klyftor i fråga om anpassningsbarhet och kulturellt kapital. Det här är i allt väsentligt kvarvarande klassklyftor, och inte en också religiöst motiverad kulturkamp som i andra länder. Och man ska komma ihåg: Politiska extremrörelser har inte slagit rot i Sverige.
Men varför då allt fler debatter om konstverk? Varför profileringar kring ”vanlighet”? Konstnärer och kulturskribenter hatas på nätet av samma skäl som feminister. De ogillas inte främst för sitt kön eller för att de är för jämställdhet, inte för att de strävar efter rättigheter, men för att de säger sig representera förtryckta, samtidigt som de upplevs ha en maktposition och ett tolkningsföreträde. De frånåkta brukortsmännen är blinda för de hinder som den långa vägens kvinnor måst ta sig igenom för att erövra sina nya positioner.
Precis som feminister, upplevs också socialdemokraterna ha haft makt och tolkningsföreträde, som missbrukats. Tydligast blir Alliansens styrka fortfarande i relation till den tidigare regeringen. Göran Hägglund beskriver med utförliga metaforer den tidigare regeringsmaktens år som en allt mörkare ofrihetens rödgröna snårskog vilken ”vi” ska bana oss väg ur. Och en ärlig socialdemokrat, en kärleksfull kritiker, kan inte förneka att det ligger en obehaglig sanning i att den tidigare regeringen, med Hägglunds ord, ”inriktade sin energi på att dölja sina egna misslyckanden”.
Göran Hägglund ringar retoriskt in miljonärer och fattigpensionärer i gruppen ”alla svenskar som lever på ett sätt vänstern inte vill att de ska leva” nämligen ”de som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest.” Retoriken är inspirerad av socialdemokratiska framgångsformler från en annan tid, som skapade idéerna ”folkhemmet”, och ”löntagare” (en grupptillhörighet inkluderande både arbetare och medelklasstjänstemän). De borgerliga politikerna förstod till sist att spela på den svenska samförståndsandan för att långsiktigt erövra makten.
Sist och slutligen kommer politiker i en demokrati att dömas efter de principer de själva sätter upp. Hägglund vill uttryckligen bryta med bilden av Kristdemokraterna som ett förbudsparti. ”Systemen ska anpassas till människan och inte tvärtom som det alltför länge har varit”, säger Hägglund. Det blir en ambition som blir svår att leva upp till för kristdemokraterna, och i flera avseenden är Hägglund den bästa framspelande högerback Reinfeldt kan önska sig. Hägglunds självklara utgångspunkter i fråga om önskvärd sexualitet och önskvärda kulturella uttryck ter sig inte alls självklar för någon majoritet av valmanskåren. Varför ska jag låta Hägglunds moral råda över mig, what’s in it for me? Partiledarens svar: För att människan behöver vara del av en tydlig gemenskap. Problemet är att hans gemenskap inte är majoritetens.
På samma sätt som Hägglund kommer att dömas av många för att han frångår den frihetslinje som löper genom så många alliansväljares drömmar (FRA och Ipred är än mer ödesdigra frågor här), så har kulturradikaler och vänsterpolitiker dömts och kommer att dömas igen och igen när de sviker sina ideal. När tal om jämlikhet och ”sann socialdemokrati” blir en läpparnas bekännelse från en elit som trots allt mest månar om sig själv. Avskyn mot kultureliten rymmer också förutom ett främlingskap också en avund, en om man tror på ekonomisk jämlikhet och utveckling rättmätig sådan. Det är viktigt att komma ihåg för den som vill ta spjärn mot kristdemokraternas nya riktning och argumentera i motsatt riktning. Avskyn rymmer en önskan att själv få den plattform som ger privilegiet att välja till och välja bort. Att välja ett lugnt och ombonat hem eller rosémingel med det vackra folket, eller helst både och, och understundom kanske ett och annat performancevrål.
Alliansen och Hägglund har visat sig vara skickliga på att slå broar över inkomstklyftor, och att få så stora grupper som möjligt att känna sig inkluderade i en politisk rörelse är av yttersta vikt om man vill driva igenom någon verklig förändring. Här är Obama förstås den regerande mästaren. Och man ska komma ihåg att den en svenske väljaren uppskattar jämlikhet också, trots allt. Det handlar inte om att ”vinna stockholmarna” eller ”vinna medelklassen”, utan om att definiera en ny gemenskap som engagerar en lika stor del av befolkningen som någonsin den stora moderniseringen av Fattigsverige. När den ensamme mannen på landsbygden och den ätstörda gymnasieflickan kan solidarisera sig med varandra utifrån en ny berättelse om ett gemensamt öde, då har också utrymmet skapats för en ny sant frihetlig politisk rörelse till vänster om höger. Det verkar långt borta, men det som kommer till Amerika brukar komma hit till slut också.
Den som vill ta upp kampen mot Hägglund och hans allianskamrater behöver alltså politiker som kan slå sådana broar, att visa på intressegemenskap och gemensamma framtidsutsikter – att skapa enighet, utan att dölja att den som har kan välja både och, medan den som inte har får vara utan både hus och kultursidor.
Andra bloggar om: politik, almedalen, kristdemokraterna, alliansen, Göran Hägglund, vanlighet
