Åtgärder inför hösten

Leave a comment
Okategoriserade

Jag har flyttat skrivbordet ungefär en och en halv meter till vänster. Varför kom jag inte på det tidigare? Som ett helt nytt rum. Nu får väggbonaden med ”Carpe Diem” som jag broderade i högstadiet en naturlig plats över pappershögarna, och jag behöver inte ens flytta den. Jag kan fortfarande titta ut över Simrishamnsgatans tak, om jag vrider på huvudet några grader. Men jag måste flytta mina bordshögtalare, de står snett nu. Jag lyssnar sedan igår mycket på Martin J. Thörnkvists Topp 100 från 00-talet.

Alltså: Man behöver inte så många mentala nya pennskrin, som iPod Touchar eller liknande, för att komma igång till hösten.

Nu ringer Nils på och vi ska laga kålpudding och lägga upp strategin för morgondagens Malmö/Sverige/Europa/värld. Jag har redan förberett diskussionsunderlag, sent igår satt jag och skrev snabbt ner vad som kom för mig, och fick ihop fem brandgula post-it-lappar med nyckelord: ”Den positiva uppoffringen”, ”BYGG NY FÖRSTÅELSE, FÖRMEDLA DEN PÅ ALLMÄNNA ERFARENHETER”, ”Equality is better for everyone”, ”ENKELHET i budskapet”, och så bäst ”Man måste våga säga vad man menar och mena vad man säger”, från Kielos.

Det finns alltid en plan B

Leave a comment
Okategoriserade

”Vad har egentligen ändrats, sedan du bodde här för tre års sedan?”

Det frågar alla och det kan jag inte svara på. Fler nya spårvagnar, försöker jag. Fler tunnelbanestationer. Fler sommarklubbar. Men, vad mer kan jag säga med trovärdighet? Mina gamla ställen finns kvar, de flesta. Staden är gles, har hål, har plats för så många nya byggen.

Att sakta och snavande bana sig väg över fler och fler språkliga hinder, är en historia för sig. Och att ständigt upptäcka nya hörn av en stad, av ett land och en kultur, det är helt oöverskådlig process. Chips med kebabsmak.

Näst sista dagen sitter jag med min gamle kollega Beatroot över ett par öl på Regeneracja. Det är det enda stället nära radio- och TV-husen, så det är lite kändisar ibland. Kändisar jag inte känner igen förstås. Nå, beatroot-bloggen ligger lite nere, ett nytt, större projekt är på gång. Bloggen handlade om ”den fjärde republiken”, om det… färgrika politiska livet under bröderna Kaczyńskis proklamerade nya polska republik. Det var en mycket speciell tid. Jag minns bland mycket annat Europadagen med punkarna i garaget och den nye påvens ankomst, jag minns den oväntat lyckade prideparaden och jag minns att jag sen satt framför datorn, chattade och läste om republikens slut.

Så, är det den femte republiken nu, eller är vi tillbaka i den tredje? ”Tillbaka”, säger Beatroot.

Tillbaka på spåret igen. Jag kände optimism när det gällde Polen, då när jag bodde där för tre år sedan, mitt under regeringskriserna. Allt gick ändå framåt, så såg det ut från min horisont. (Och inte bara min förstås.) Jag är inte förvånad över att politiken stabiliserats sedan dess, över att ekonomin går oväntat bra. Jag såg, och ser fortfarande, de ljusa dagrarna: Jag har inte levt genom allt det som ger fog för all skepticism. Men det ser onekligen bra ut, ekonomiskt: Myndigheterna tillkännager andra kvartalet i rad (i dessa tider!) med Europas högsta tillväxt, och redan första kvartalets siffror gav upphov till uttrycket ”en ö i recessionshavet”.

I Warszawa får jag känslan av att det alltid finns en plan B. Ibland för att det måste göra det, ibland för att det bara gör det – ibland spelar det inte någon roll vilket. När klubben Le Madame, ett andra hem för många av den fjärde republikens oönskade, stängdes, var det till bestörtning och sorg. Men alla verkade ändå ta slutet med fattning. Man slutar på topp, sen går man vidare. De kan inte fånga oss. Krystian Legierski, senast kandidat till Europaparlamentet för det gröna partiet, jobbade febrilt för att rädda klubben då, men hade redan startat fler. Jag minns hans skratt när han berättade hur han mötte John Malkowich, som kom en fjärde gång för att manifestera, efter det att polisen utrymt stället. Malkowich blev försäkrad att ”det är ok, allt kommer att bli bra, du kommer att göra andra bra saker.”

Jag gick förbi Le Madame nyligen förresten, lokalen. Det hördes någon slags musik, men verkade stängt. Mina vänner säger att det nu är en restaurang som kallar sig galleri för att få skattefördelar. Nåväl, det är bara ett hus nu, skulle man öppna igen skulle det väl bli något slags museum, en reunion, men aldrig vad det var.

Nu finns en massa mötesplatser som Powiększenie, Chłodna 25 och Plan B. Ja, den sista startades när Le Madame stängdes och om detta skriver Stefan Ingvarsson i en gammal Re:public Service som väl går att hitta på biblioteken. På Plan B träffas konstnärer, monomana bloggdisconerladdare, väderbitna surfare som bjuder på vodka redbull och en och annan radiojournalist. Jag har fått följa med min nya koleżanka Karolina på vernissager och nya ställen som öppnar och ”Det händer så mycket just nu, och du kommer mitt in i det”, säger hon. Sista gången skulle vi ses någon annanstans men det blev meckigt och jag messade ”Jestem w centrum świata, w Planie”. I världens centrum.

Det här med klubbar är liksom inte bara något i nöjesbilagan. Det är liksom inte så att det finns Kultur&Nöje och så finns det Politik och Utrikes, i verkligheten. Klubbarna behövs för att det är så trångt, på flera sätt, de är ett rum för alla kadrer av unga vuxna som bor hemma på nedfällbara sängar, för målmedvetna tokjobbande inflyttade landsortsbor som jobbar över för att inte bli sparkade, för självklart självsäkra tjugoåringar och fyrtioåriga Peter Pan-gestalter som aldrig någonsin växer upp. För travellers, turister som söker sig själva – utom sig själva. Och för common people som, ja, shine so bright. Det är firande när det går bra och tröst när det går dåligt. En ”klubokawiarnia” var en slags samlingslokal under kommunisttiden, förklarar Karolina, och ordet tilltalar väl inte dem som minns den tiden, men när jag har lärt mig ordet idag på egen hand är det ett kafé, ett stort vardagsrum, som sömlöst varje kväll blir klubb jag ser, det är folk som däckar i sofforna och konst på väggarna och konserter i källaren.

Jag träffade en ny bekantskap första veckan i augusti, sista gången vi sågs skrek hon i mig i örat för att överrösta musiken: ”You know what? I was fired yesterday”. Reklambranschen. Men det betyder i det här fallet tre månader med lön utan jobb, och möjlighet till statligt räntefritt lån för att täcka upp amorteringarna på lägenheten. Någon dag senare, kanske dan innan jag flyger hem, berättar min gamla väninna att hennes pappa tydligen inte betalt hyran på väldigt länge. Nu har hon börjat betala, och försöker beveka dem som fattar besluten så att de får ha kvar lägenheten. Jag har tidigare ofta försökt inspirera henne att flytta hemifrån, men det gör jag inte längre på ett tag efter att hon sagt ”If I go now, I might not have anything to come back to”.

Det här är bara några saker jag ser. Genom ett litet fönster. Vem som helst kan rätta mig. Så är det hemma med, men det tänker vi inte på, för där är vi alla experter.

Så börjar vi om igen, hela tiden

Leave a comment
Okategoriserade
Warszawa




Att befinna sig i en storstad där man inte behärskar språket är ju ytterligare ett steg i upplevelsen av att vara anonym. Det är känslan av att befinna sig i en alternativ värld – en mental och för den delen fysisk flykt från nyhetsflödet, debatterna och de små problemen hemma. Men man kan ju inte fly för evigt – och när jag bestämde att trots allt ganska snart vända hem till Sverige efter ett halvår här för tre år sedan handlade det inte bara om att jag hade ”oavslutade affärer” hemma som jag sa, behövde etablera mig. Jag såg också bilden av mig själv som åldrade expat på någon irländsk pub framför mig. Men allt börjar om och allt kommer tillbaka.

Jag försökte från början att lära mig språket, trots att det är något som måste ägnas stor möda och tid om det ska ge något. Nu tar jag tag i strävan att bryta språkbarriären igen – hela månaden ska jag gå en språkkurs på Polonicum. Det är ju en skräck att sätta sig i skolbänken igen – den eviga upprepningen, den återkommande mardrömmen om att utpekad inför klassen famla efter orden – men resultat kräver väl ibland dumdristighet, också.

Jag vet ju sen tidigare att Polonicum har en modern, målgruppsanpassad och på alla sätt bra attityd till språkundervisning. Det blir en kurs med ett mycket rikt program, betonade föreståndaren under invigningen, med mycket filmer och audiovisuella presentationer och även teambyggande lägerbålskonstruktion och matlagningsworkshop. Och denna augusti är en period med många laddade märkesdagar. Igår när kursen startade var staden full av ungdomar i gamla uniformer och alla plaketter för upprorets hjältar är fortfarande smyckade med blommor och ljus. Igår var det 65 år sedan Warszawaupproret inleddes. Den 15 augusti firas i Polen Arméns dag (till minne av Miraklet vid Wisła) och dessutom Jungfru Marie himmelsfärdsdag – och just därför protesteras det mot att Madonna ger sin konsert i Warszawa just den kvällen.

Nå, jag började stilenligt min vistelse här med att kvällen före kursstart möta upp Anna och Léa från Ottawa/Hull på klassiska Kulturalna, för att sedan fortsätta till nya innehaket Powiększenie. (Nowi Świat 27. Ytterligare ett ställe, mer centralt, för folk som annars gärna hänger på Saturator eller Plan B och har tröttnat på Dobra-klubbarna).

Så det har varit, som man säger, en intensiv helg. En intensiv månad, en intensiv sommar. Och när man då är på väg till andra klubbkvällen, till en fest som heter ”Fank Dżojnt Bicz” kan man undra vad man håller på med. (Men det blev en bra kväll det med…) För bara en vecka sedan sa jag hej då till kollegorna i Eskilstuna, lämnade nycklarna på bordet i lägenheten i Farsta, kastade mig söderut, stannade till på släktfest i Småland, skyndade vidare via Malmö och hoppade på planet. Alla människor som betyder något och kanske kan komma att betyda ännu mer, alla ambitioner och små ansamlingar av påbörjad etablering är spridda i geografin. Inget konstigt med det, så får man se det, och så har det varit länge. När det ibland blir för mycket är det på grund av brist på sömn och koffein, och tillfällig överdosering av dålighetsliv. Det går ju bra nu.

Men alltså, nu sitter jag här på Kafka och har fått mitt kaffe. Solen skiner, servitriserna lägger fortfarande upp nötter och mandlar på kaffefaten och Björks Debut spelas två gånger om – kort sagt jag känner mig hemma i världen och i takt med att koffeinet sprider sig i kroppen ökar förvissningen om att, ja, allt kommer att gå bra.


För att ytterligare hitta ett sätt att öva språket kommer jag denna månad att twittra på polska. Jodå. Att yppa vardagsfraser och att tipsa om platser, evenemang och länkar, är det inte det man behöver lära sig?

Män som hatar konstigheter

comments 3
Okategoriserade

Göran Hägglund har slagit an en ny ton. Av hans fyrtio minuter långa tal i Almedalen, med starka stycken om etik och moral, om valfrihet och ekonomisk ansvarsfullhet, blev ett kort avsnitt med utfall mot kultureliten mest citerat. Inte utan avsikt, eftersom Hägglund följde upp detta tema med en debattartikel på Newsmill, där Alliansen uppmanas att stoppa kulturdekadensen. I det långa talet var detta korta stycke mest pikant:

Inte heller när jag vänder örat mot vänster hör jag annat än svårartade performancevrål och kultursidornas idisslande om dekonstruktioner av könet, upplösning av kategorier, nedmonteringar av jaget och annat hyllande av sånt som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen ”bullshit”.

Istället tar Hägglund parti för ”de alldeles vanliga”, som bor i Västra hamnen i Malmö och på ”tusentals andra vanliga ställen, ofta utanför Stockholms innerstad”. Med exemplet från Reclaim Västra hamnen i Malmö slår Hägglund en bro över ekonomiska klassgränser, och Västra hamnen i Malmö blir mer ”vanligt” än – säg Rosengård. Och det är i och för sig kanske inte så konstigt om han lyckas med den argumentationen, när det är i Västra hamnen det kooperativa HSB har uppfört Turning Torso med stöd av Malmös socialdemokratiska ledning.

För det här tilltaget har Hägglund har fått kritik av både kulturskribenter och borgerliga ledarsidor. Lena Andersson är mest vältalig. Och visst är det en svagare del av talet som helhet, eftersom det frångår frihetbudskapet och öppnar för motangrepp. Men: Det bär också på en viss sprängkraft. Som Kajsa Ekis Ekman så tydligt visade i en mycket läsvärd artikel om Sverigedemokraterna, har det varit en mycket olycklig strategi från identitetspolitiskt inspirerade debattörer att hävda att de normala människorna egentligen inte finns. Även om man i någon mening kan ha semantiskt rätt i det – vem bryr sig? Och vem lyssnar på en politiker som hävdar att man inte finns? För ”vanliga människor” finns. (Även om de, enligt statistiken, inte röstar på kristdemokraterna).

Vilka är det då Göran Hägglund försöker nå i den passagen? Inte de egna kärnväljarna, som Cecilia Garme påpekar: ”För kännedom är kd:s snittväljare är 52,7 år gammal, bor på landsbygden och är kvinna. Hon har nog annat att göra än att hata samtidskulturen, särskilt som de äldre kvinnorna är de mest flitiga kulturkonsumenterna.” Det egna ungdomsförbundet däremot? Säkert, men viktigare är nya väljargrupper.

Potentiellt sverigedemokratiska röster? Kanske näthatarna? Man kan lätt få för sig att det finns en ansenlig mängd röster att hämta här, i vad vi kan kalla kommentarfältshögern – välkänd för varje läsare av dagstidningar på nätet, debattsiter och bloggar. Kommentartrådarna till snart sagt vilken nyhet som helst kan efter några vändor fås att handla om hur sossarna, feministerna och kommunisterna förstört Sverige och borde packa sig hem till Nordkorea.

Det är lätt att raljera över bittra människor – men det finns en klyfta mellan eliterna och ”verklighetens människor”, om vi då med det senare inte syftar på Västra hamnens hjältar utan exempelvis bruksorternas. Ekonomiska klyftor, klyftor mellan stad och land, mellan lågutbildade och högutbildade, klyftor i fråga om anpassningsbarhet och kulturellt kapital. Det här är i allt väsentligt kvarvarande klassklyftor, och inte en också religiöst motiverad kulturkamp som i andra länder. Och man ska komma ihåg: Politiska extremrörelser har inte slagit rot i Sverige.

Men varför då allt fler debatter om konstverk? Varför profileringar kring ”vanlighet”? Konstnärer och kulturskribenter hatas på nätet av samma skäl som feminister. De ogillas inte främst för sitt kön eller för att de är för jämställdhet, inte för att de strävar efter rättigheter, men för att de säger sig representera förtryckta, samtidigt som de upplevs ha en maktposition och ett tolkningsföreträde. De frånåkta brukortsmännen är blinda för de hinder som den långa vägens kvinnor måst ta sig igenom för att erövra sina nya positioner.

Precis som feminister, upplevs också socialdemokraterna ha haft makt och tolkningsföreträde, som missbrukats. Tydligast blir Alliansens styrka fortfarande i relation till den tidigare regeringen. Göran Hägglund beskriver med utförliga metaforer den tidigare regeringsmaktens år som en allt mörkare ofrihetens rödgröna snårskog vilken ”vi” ska bana oss väg ur. Och en ärlig socialdemokrat, en kärleksfull kritiker, kan inte förneka att det ligger en obehaglig sanning i att den tidigare regeringen, med Hägglunds ord, ”inriktade sin energi på att dölja sina egna misslyckanden”.

Göran Hägglund ringar retoriskt in miljonärer och fattigpensionärer i gruppen ”alla svenskar som lever på ett sätt vänstern inte vill att de ska leva nämligen de som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest. Retoriken är inspirerad av socialdemokratiska framgångsformler från en annan tid, som skapade idéerna ”folkhemmet”, och ”löntagare” (en grupptillhörighet inkluderande både arbetare och medelklasstjänstemän). De borgerliga politikerna förstod till sist att spela på den svenska samförståndsandan för att långsiktigt erövra makten.

Sist och slutligen kommer politiker i en demokrati att dömas efter de principer de själva sätter upp. Hägglund vill uttryckligen bryta med bilden av Kristdemokraterna som ett förbudsparti. ”Systemen ska anpassas till människan och inte tvärtom som det alltför länge har varit”, säger Hägglund. Det blir en ambition som blir svår att leva upp till för kristdemokraterna, och i flera avseenden är Hägglund den bästa framspelande högerback Reinfeldt kan önska sig. Hägglunds självklara utgångspunkter i fråga om önskvärd sexualitet och önskvärda kulturella uttryck ter sig inte alls självklar för någon majoritet av valmanskåren. Varför ska jag låta Hägglunds moral råda över mig, what’s in it for me? Partiledarens svar: För att människan behöver vara del av en tydlig gemenskap. Problemet är att hans gemenskap inte är majoritetens.

På samma sätt som Hägglund kommer att dömas av många för att han frångår den frihetslinje som löper genom så många alliansväljares drömmar (FRA och Ipred är än mer ödesdigra frågor här), så har kulturradikaler och vänsterpolitiker dömts och kommer att dömas igen och igen när de sviker sina ideal. När tal om jämlikhet och ”sann socialdemokrati” blir en läpparnas bekännelse från en elit som trots allt mest månar om sig själv. Avskyn mot kultureliten rymmer också förutom ett främlingskap också en avund, en om man tror på ekonomisk jämlikhet och utveckling rättmätig sådan. Det är viktigt att komma ihåg för den som vill ta spjärn mot kristdemokraternas nya riktning och argumentera i motsatt riktning. Avskyn rymmer en önskan att själv få den plattform som ger privilegiet att välja till och välja bort. Att välja ett lugnt och ombonat hem eller rosémingel med det vackra folket, eller helst både och, och understundom kanske ett och annat performancevrål.

Alliansen och Hägglund har visat sig vara skickliga på att slå broar över inkomstklyftor, och att få så stora grupper som möjligt att känna sig inkluderade i en politisk rörelse är av yttersta vikt om man vill driva igenom någon verklig förändring. Här är Obama förstås den regerande mästaren. Och man ska komma ihåg att den en svenske väljaren uppskattar jämlikhet också, trots allt. Det handlar inte om att ”vinna stockholmarna” eller ”vinna medelklassen”, utan om att definiera en ny gemenskap som engagerar en lika stor del av befolkningen som någonsin den stora moderniseringen av Fattigsverige. När den ensamme mannen på landsbygden och den ätstörda gymnasieflickan kan solidarisera sig med varandra utifrån en ny berättelse om ett gemensamt öde, då har också utrymmet skapats för en ny sant frihetlig politisk rörelse till vänster om höger. Det verkar långt borta, men det som kommer till Amerika brukar komma hit till slut också.

Den som vill ta upp kampen mot Hägglund och hans allianskamrater behöver alltså politiker som kan slå sådana broar, att visa på intressegemenskap och gemensamma framtidsutsikter – att skapa enighet, utan att dölja att den som har kan välja både och, medan den som inte har får vara utan både hus och kultursidor.

Andra bloggar om: , , , , ,

Det stora feta europeiska bröllopet

Leave a comment
Okategoriserade
Warszawa




Det var förstås en tillfällighet att brudparet hade valt ett datum bara några dagar efter tjugoårsminnet av Polens fria val, östblockets första. Och dagen innan valet till Europaparlamentet. (Förlåt mig för att jag helt glömde fira Sveriges nationaldag.) Eller tillfällighet; en lördag i början av juni, det var minst ett bröllop till i kyrkan, och en konsert.

Jag tackade raskt ja när jag blev bjuden på polskt-holländskt bröllop. Träffa vänner jag inget sett på länge, vissa inte sedan den där sommaren… Ett bröllop, precis i rättan tid, känns det som. Inget för tidigt, framtvingat av tvingande juridik eller tradition, men ändå utan tvekan. Kanske gifter sig folk annars för sent? Som en trött bekräftelse på något alla redan vet, av juridiska skäl. Inte det där modiga: Nu lever vi, nu handlar vi, här är vi… (Att ha i bakhuvudet: Är våra politiska unioner också sådana..? Läs vidare.)

Jag hade berättat för alla om det stora feta polska bröllop jag skulle få vara med om, om all mat och all sprit och alla särskilda traditioner. Bröd och salt. En massa kallskuret. Sprit, inte minst, i riklig mängd. Allt detta tänkte jag mig och inte blev jag besviken på något sätt. Men det är ju klart att med en holländsk brudgum och gäster från hela Europa måste man anpassa lite. Den polske patern får dra några förklarande strofer på engelska, omkvädena i den polska liturgiska sången får projiceras på storbild och så, på vackert klingande holländska och polska, får både brud och brudgum läsa sina löften tvåspråkigt. Annars är det en mycket polsk, mycket katolsk mässa. Men, även en senprotestantiskt tegelkyrkekonfirmerad känner ju igen sig, i stora drag.

Det är ju det att vi har så mycket gemensamt, inte bara fridshälsningar och Händel men mycket härligt eurotrash: Det amerikanska ordet för det gemensamma vi riktigt kan se att vi har, för det är bara amerikanarna som inte har det. Typ att man får vara lite smustig och orakad och gilla statliga sociala skyddsnät. Eller att man har vuxit upp med Professor Balthazar, mumintrollen och MTV Europe.

Och allt är på ett sätt bekant och som en film och något man varit med om förut, vansinnesfärden från hotellet, (vi missar bussen och hämtas av Grand Theft Auto-man som kryssar mellan helgshoppare över en stormarknadsparkering och ser till att vi håller oss vakna genom hela förättningen), uppknäppta skjortor och skolavslutningkostymer, best man och maid of honor trots att de inte gör så mycket, första dansen till Bryan Adams, fulallsången på dansgolvet, oblygt shottande.

Men det är inte riktigt svenskt, som tur är: Festen hålls på hotellet där vi alla bor, fristående förortshotell, stor festsal. Här börjar det riktigt intressanta: Inga tråkiga tal. Och då menar jag inga tal alls. Snapsvisor, ja, men bara Sto lat och den om att vi vägrar dricka den sura vodkan om inte brudparet sockrar den med kyssar. Så måste de kyssas ofta och länge. Sedan det här med bordet: Vacker dukning men fri placering, bara ät, drick, prata. Och ät mer. Och bryt upp, och gå runt, dansa, men gå sen för allt i världen tillbaks, ät mer. Här bryts ingen taffel, för det har liksom inte funnits någon, det är bara att fortsätta. Kypare smyger ut fler Wyborowa-flaskor. Efter efterrätten, efter bröllopstårtan börjar det om. Mer förrättsfat! Ny varmrätt, kött och potatis, vid pass klockan tre!

Och alla lekarna dessförinnan: ”Thank you for taking part in the integration game”. Bruden kastar slöjan, någon blir näst på tur, men också: Brudgummen kastar slipsen, någon blir näst på tur. Sen vill alla att det andra unga paret ska kyssas till vodkan men det går inte alls, så alla dricker ändå. Bandet fortsätter med tråkigt många små pauser, det är det enda problemet på festen men så ska de ju också spela verkligen hela natten.

Det sista jag minns, vagt, är hur jag sätter flaskorna i säkerhet, de jag vann i ”Most handsome face of the party”, en omröstning som skedde under det att deltagarna långsamt fick nylonstrumor avdragna av huvudet.

Morgonen efter vaknar jag abrupt, fullt påklädd och med utsträckta händer. Det är panik, som alltid, det är alltid någons plan som går, transferbussar och kaos, snabbt farväl.

Så är vi, fastän många, en och samma kropp, för även om vissa flugit iväg så är det dags att rösta i samma val och jag har poströstat som det inte heter längre och tar bussen in till stan och får hänga med till utanför röstlokalen, sen går jag ut med tjejerna och talar Paris Hilton-lingo och äter Pizza Hut. Sen åker jag hem till Sverige, ett Sverige som har haft sin första ordentliga valrörelse för ett EU-val och där färre och färre säger ”ja men vi vill ju vara en del av vääärlden” eller bara skiter i allt eller vill ställa sig passiva i en process som finns och fortgår oavsett vad man tycker om den, men också bygger på något mycket större än någons politiska projekt: En massa människor som får mer och mer gemensamt och därför behöver ta fler beslut gemensamt. Och har chansen att göra mer för varandra, och för de som fortfarande står utanför.

För ingenting är ju en slump här. Ingen slump att brudparet träffades, kunde hålla kontakten, växelvis arbeta och studera i samma städer. Ingen slump att vi strömmade till, studiekamrater från Sverige och Bulgarien, och inte från Serbien, Moldavien eller Turkiet.

Vi har ett val att låta det europeiska samarbetet komma i efterhand och bekräfta det alla kan vara överens om, som ett riktigt tryggt (och lite meningslöst) svenskt (eller franskt, eller tyskt…) äktenskap. Eller att gå framåt och fortsätta driva på mot vad det borde handla om. Vi har en generation, vår generation, som vuxit upp med en förening. Vi vet vad den har att säga, och vi kan ta den vidare, ut över nya gränser.

Rumtidsanomalier i sjunde distriktet

Leave a comment
Okategoriserade
Wien  

Wien förblir Wien, sägs det. Och det stämmer, i mina ögon. Allt är så fint som för två år sedan. Nu blir jag en slags reseledare. Vi åker direkt från Südbahnhof till Stefansplatsen. Domen. Sedan är det bara att börja vandra mot sjunde distriktet, de vill äta schnitzel. Förra resans mikrobryggeri ligger kvar där det ska. Ljuset i ölträdgården är detsamma, trädens gröna mot de ockragula murarna, pannorna för spenatgnocchin, fällningen i hampölet. Allt är sig likt.
7Stern gör en inte besviken.


Ett riktigt wienerkafé vill de gå till sen. Café Sperl ligger faktiskt i närheten, en relik från forna tider i dessa bohemindexhöga kvarter. Sperl existerar faktiskt, och är faktiskt så nära Platons urwienerkafé man kommer 2009. Central och de andra är museer, men det här… Vi stegar in i brunbetsade lokalen, förbi de tomma biljardborden, förbi kakbordet med Gugelhupf och Mohnstrudel. Carmens Habanera (”L’amour est un oiseau rebelle”) tonar från pianot, och sen, när vi sjunkit ner i nedsuttna soffor och gistna stolar ”Just a gigolo… I ain’t got nobody”. Den hembakade sachertårtan häver sin välvda, glänsande yta högt över medianhöjden och med bruna nyansers kaffe serverade, går jag till tidningsbordet. International Herald Tribune och The Times, förstås. Men jag hugger Die Presse. 

Och här öppnas ju den andra världen, i söndagsbilagorna. En exklusiv intervju med Tjetjeniens Ramzan Karydov om Gud, Putin och kvinnorna. Och: ”Wir sind wieder Bildungsbürger”. Bildningen gör sig åter gällande, får vi veta. I konkurrensen om tjänsterna, eller blott och bart som ett elitens kännemärke. Men, frågar man sig, kan det då finnas någon ”ren” bildning när den verkar bli mer och mer instrumentellt gångbar? Diskussionen känns igen, det blir lite Bordieu och Oscar Wilde (”All art is quite useless”), och så nytt är det inte, men det borde ju i och för sig passa skolministern. För när jag är färdig med artikeln är jag redo att sätta Jan ”alla vill inte bli akademiker” Björklund på en halvårsdiet Schlagobers. Gärna med kurslistan från Kaféliv. Die Presse avslutar med en paradox: ”Bildung zahlt sich aus, weil sie sich nicht auszahlt”. Touché.

Jag hittar tillbaka till det jag behöver. Att komma tillbaka hit är att återuppta något evigt pågående. I Wien är allt sig likt för att mina ögon söker det. De glider förbi tabloider, allt trivialt, men vill jag förfäras igen över österrikarnas konstervatism så ser jag EU-valaffischen ”Abenland in Christenhand”.

Däremot, när jag fångar upp flödet från Sverige igen, då har något hänt, men det hände inte. Som när Lars Noréns dagbok kom ut, då var jag utomlands i två veckor. Så, för mig, kom den aldrig ut, men den har kommit ut, i perfektiv aspekt. Det innebär att har lyckats manipulera rumtidsväven, och att jag slapp läsa en massa recensioner. Jag behöver inte ens läsa boken (om jag inte vill), för nu – vem bryr sig? Twittrar han inte? Det känns som en befrielse. Det är något med tid mer än rum som är det verkligt lockande med att fly landet.

Men, snart tar jag tåget till Bratislava igen (och, ja, det finns fler bra ställen: Slovak Pub som trots namnet inte är en turistfälla, och fina Casa del Havana). På flyget hem till Sverige läser jag ut Magris. Han kommer fram till Donaudeltat till slut, som jag inte gjorde. Men han verkar inte gladare för det, för resan är allt, målet inget.

 

 

Ryan-integrationens många ansikten

comments 3
Okategoriserade

Bratislava

Säsongen har startat! Alltså, jag läser inte bara om Donau, jag sitter i en lägenhet ett par kvarter från floden. (Där är Donau. Där är den. Den är… grönblå. Det är som i boken.) Men Bratislavas fäder har bestämt att banken ska höjas, så just nu är norra stranden mellan broarna förbommad med blå plåt. På sina ställen kan man kika ut, och se flodkryssarna glida förbi.

Bratislava är inte att jämföra med Wien, Budapest eller Prag egentligen. Snarare känns gamla staden, behändig i storlek, som en österrikisk mellanstor stad, eller kanske någon av de gamla habsburgska provinshuvudorterna, med sin beskärda del av barock- och jugendpalats och spårvagnar som i djärva kurvor skär över kullerstenen.

Jag har inte vetat riktigt (som Bengt Ohlsson) vad som väntar mig här. Ibland är allt som det sägs, nästan för övertydligt. Utanför Charlie, en klubb i källaren till någon biograf dekorerad med ålderdomliga projektorer (brukar vara ett gott tecken), står en klunga lokala ungdomar och så ett brittiskt stag party, unga killar i fotbollströjor med sina egna namn på. Den store dörrvakten vill ha 10 euro av mig, jag tvekar och sällskapet vänder om. Då har en av engelsmannen frågat en tjej vad hon brukar betala, 4 euro är det. Han pratar med henne, och hennes pojkvän lägger armen om henne och släpper inte engelsmannen med blicken.

Sedan tidigare har vårt sällskap lite tappat lusten: Cirkus Barok har flutit iväg någonstans, Sparx är ”kaputt”, har konkat och är förseglat med en cykelslang. Så de andra vill gå hem. Jag antar att det är har jag skulle kunna frigöra mig från gruppen, smita iväg med min tjeckiska bandtröja (Sunflower Caravan) , frenetiskt söka på elskåpens affischer efter något acceptabelt ställe. Ringa upp kontakten min kollega på P3 tipsade om. Men nej, det är för sent för det och dessutom, vi ville bara hitta ett ställe där alla kunde ha kul, som Woo i Vilnius.

Ibland får man acceptera att man är den man är, i någon annans ögon. I detta sällskap, åtta killar, finns inget som just nu får en trött dörrvakt att skilja oss från de beryktade britterna, sedan har vi kavaj eller hipstersjal eller vad det nu vara må.

Men, försöker jag intala mig till tröst, berättaren i Claudio Magris Donau är ibland, trots sin stora beläsenhet, lika androcentrisk som vilket grabbgäng som helst. Ack, dessa italienare… I berättelsens lilla resesällskap, som egentligen skymtar fram rätt lite mellan alla bokliga anekdoter, är Francesca hittills oftast mest omnämnd för att hon är så välbevarad eller när hon sensuellt suger på en glass. Asch, det är orättvist, en radanmärkning. Boken är för övrigt så mycket nittiotal och centraleuropeisk återfödelse, att det känns mycket märkligt att den är skriven före murens fall. Den svenska språkdräkten flyter också mycket fint, som… floden.

Majferierna firas i Bratislava med en stadsfestival, det är fullt av Tatra-veteranbilar på första maj. Våren är här. Och den den riktigt romantiska flodutsikten får man uppe från klippborgen Devín. Donau tar här emot bifloden Morava, som utgör gräns mot Österrike.

Årets tråkigaste dag

Leave a comment
Okategoriserade

Går det att säga med en gång vilken som är årets tråkigaste dag? Kan man känna sig själv och sina framtidsplaner så väl? Det är en skön tanke, att det bara blir bättre och bättre från denna dag.

Förvåren är en död flodbädd. En riktigt dammig sådan. Jag har också varit på landet nu i påsk, mött våren, rensat bland döda löv och ogräs med krattan i hand, men åkte till stan lite tidigare för att jobba på påskdagen. Och så annandagen, helt tom… Tömd på innehåll. Jag var väldigt utvilad men föll ändå i apatisk koma, som jag gärna gör efter femton sidor med ovanan att läsa i sängen. Jag har börjat, för säkert tredje gången i ordningen, på Claudio Magris Donau, detta mastodontverk där denne spränglärde italienske germanist följer floden från källsprång till delta. Det måste ha hänt något, jag nickar igenkännande, stör mig inte längre på alla sidoskott och referenser (behagligt fria från såväl fotnoter som hyperlänkar) som ideligen avbryter flödet. Jag måste ha läst upp mig sedan sist, och vässat intellektet. Och blivit ännu mer intresserad av regionen. Själv försökt irra mig ut i deltat och hört en kollega berätta om en resa i läckande snipa från Brännö till Svarta havet.

Men det hjälper alltså inte, där och då. Jag faller handlöst i sömn, uttråkad av själva tillvaron. När jag vaknar är det fortfarande solig eftermiddag och jag ger mig ut på stan, vad skulle jag ha gjort i Warszawa, utan någon att ringa och utan pengar till förlustelser? Gå ut med någon bok, antagligen med penna och papper. Sömndrucken gör jag upp geografin; om Sorgenfri och Sofielund är Malmös Praga, så är alltså Möllan Malmös Powiśle? Just när jag passerar Bodoni, på väg Bergsgatan upp, så verkar det rimligt. Men jag slår bort de meningslösa jämförelserna och fortsätter bland vårfirare. Går förbi stängda affärer, tonårsfyllda uteserveringar (Ilmars stråk är Nowy Świat/Krakowskie Przedmeście?). Vid Stortorget skiner eftermiddagssolen lika vackert och på den norrländska hamburgerbaren kan man få kaffe och svensk kanelbulle för en spottstyver.

Med kaffe och bok sätter jag mig ner framför rådhuset. Japanska turister. Sydslaviskt samspråk. Snett bakom mig en journalist som diskuterar filmer som 13 going on 30 och 17 again på mobilen. Där sker det, det som får mig att slå på minnets bandspelare och komma till närvaro igen. Den bullrige mannen bakom mig, han som ropar sitt ”Hallå”, riktar sitt skratt, till alla runtomkring. Han får kontakt med mobilmannen, som svarar mitt i samtalet, lite undvikande, men ändå. Bullrige mannen vet hur han ska tas:

”Äh du, du behöver inte vara viktig. Det är man.”

Jag tycker jag har hört det förr och jag tycker att floden har börjat rinna till, och jag kan resa mig och gå hem igen.

Därför översvämmas medierna av reflektioner om medelklassen

comments 12
Okategoriserade

Fredrik Strage konstaterar att ”i kulturdebatter anklagar man ofta sina fiender för att vara medelklass”. Och det är just vad som händer. Medelklass är här ett sådant där ord som är neutralt när man beskriver sig själv, men negativt när det beskriver någon man ogillar. Parmesanost, fy! Tropicanajuice! Men varför detta ständiga besatthet av begreppet? Jo, därför att medelklassen för allt fler har blivit ett personligt projekt, som upptar all vaken tid.

Medelklassen står här inte i tydlig motsättning mot någon distinkt urskiljbar och självmedveten arbetarklass. Vi lever i ett tjänstesamhälle, har vi fått lära oss, och alla har sitt livspussel att lägga, alla har sin bostadskarriär och sparplan. Nej, att vara medelklass i denna specifika användning av ordet är att ha en karriär, till skillnad från att ha ett jobb. Chris Rock förklarar skillnaderna för publiken, ”Some of you have jobs, some of you got careers”

Och journalister står själva mitt i det här, mer än kanske några andra, med frilansperioder och vikariesejourer. Formella meriter betyder lite, garanterad befordringsgång finns inte på kartan. Kontakter, rykte och fantasifulla sätt att marknadsföra sig verkar betyda allt. Det är ett starkt romantiserat yrke där det förutom fakta också förmedlas en hel del drömmar. För att lyckas handlar det om att hålla sig väl med sina chefer (och framförallt framtida tänkbara chefer), att vara social och se representativ ut. Boken Byt namn! berättar allt om det, mycket ingående, för ingående, nästan cyniskt men med en hel del Groucho Marx-hjärta. Det blev ändå för mycket för en del.

När jag står i baren och gör en latte har jag ett jobb, när jag är klar, tar av mig förklädet, tar med mig en annan latte ut till bordet och sätter mig ner och talar med frilanskollegorna, har jag en karriär om än aldrig så obetydlig. I karriärens spelregler ingår bland annat att alltid försöka framstå som mer framgångsrik än vad man är. Tänka på sin fasad. När det kommer till ekonomin är det frestande att förtiga sidoinkomster, gåvor, lån, och konstiga prioriteringar.

Men om alla döljer hur det ser ut bakom kulisserna förvrider man också verkligheten. Får de här ganska oskyldiga förtretligheterna som kallas livspusslet att verka mer allmängiltiga än vad de är. (Vem städar hos städerskan?) Och får penningpusslandet att verka som en angelägenhet för ett olyckligt fåtal. De som verkligen måste vända på slantarna verkar konstiga. När det är de som är de normala.

Expressens Karin Olsson och DN:s Johan Croneman är upprörda över Aftonbladets nya succé Fattigbloggen. En journalist, Jessica Ritzén, föresätter sig att leva en månad på 8281 kronor, motsvarande socialbidrag. Jag tror det obehagliga med Fattigbloggen inte så mycket är att den förment vänder sig bort från verkligheten (de borde intervjuat riktiga fattiga istället, tycker kritikerna), utan att den ter sig mer verklig än vad man skulle önska. Det kan till och med utlösa identitetskriser. Om jag slutade stånga mig blodig i karriären, bestämde att det är för jobbigt… hur länge skulle det då dröja innan jag bleve någon man inte räknade med? Nej, journalistbloggar ska handla om bostadsrättsföreningar och ipodar så att man kan identifiera sig och stärkas i tron att det här, det är den soliga väg vi alla vandrar…

Ja, många verkar uppröras av Fattigbloggen, men av olika skäl. Det stämmer kanske att everybody hates a tourist, en del som lever på existensminimum tar det kanske som ett hån, och en vanlig kommentar är att de borde hittat någon verklig socialbidragstagare som blogga. Men finns en annan slags provokation i det hela också och den är nyttig. Där är det avgörande, åtminstone för de av läsarna som är journalister och andra karriärister, att det är en medelklassig reporter som utgör både subjekt och objekt. Den trygga gränsen mellan skildraren och den skildrade, som Johan Croneman instinktivt vill bevara, försvinner. Alla minns stunder av osäkerhet i ungdomen, spår som hade kunnat leda utför, men man har i tyst samförstånd bestämt sig för att glömma det. Om de ängsliga kulturintresserade i Strages krönika hade vågat skriva om det som verkligen gör ont, så hade det ändå räckt för att göra dem till outsiders i någon mening.

Jessica Ritzén på Fattigbloggen är inte tyst och berättar om sin bakgrund, med perioder av sjukskrivning och socialbidrag. Inget allvarligt, men det blir så mycket obehagligare då, för det verkar så vanligt och bryter maskeraden på ett obehagligt vis.

Det handlar inte om reality, här är det något annat: För en gångs skull ska alla läsare identifiera sig med underdogen. Det handlar inte om någon karaktärslös, blekfet person som ska uppfostras, som i Lyxfällan eller Supernanny. Det handlar inte, som i de serierna, om att vi ska kunna känna oss bättre än de är, vara förvissade om att vi nog säkert tillhör den del som får köpa loss en lägenhet, sätter våra barn i rätt skola, klarar en lågkonjunktur till och blir home safe medelklass.

Fattigbloggen väcker en gnagande oro för att det skulle kunna vara jag. En oro som känns väldigt pinsam, på gränsen till ängslig.


Jag vill passa på att tacka Journalistfonden som bekostar en månads studier vid Polonicum, Centret för polska för utlänningar vid Warszawas universitet. På så sätt kan jag kan fortsätta leva drömmen, och har dessutom något att komma med i konversationerna. Men det hade kanske varit bättre att låta polacker skriva om Polen?


Uppdatering 1/4: Henrik Torehammar på P3 Brunchrapporten ska leva en månad som medelklass, och har startat Medelklassbloggen. Han länkar till andra klassbloggar, bland annat medelklassbloggen Stuff White People Like. Här uppstår komik (och en del insikt) genom att byta ut medelklass mot en ras/etnisk grupp, vita. Jag tror att ”middle class” är för generellt för att vara så roligt att skämta med i ett så stort och blandat och meritokratiskt land som USA… och när Obama säger ”middle class” menar han inte samma sak som Leif Pagrotsky när han säger ”vi har förlorat medelklassen”.

Malin Ullman ger ytterligare något perspektiv på Fattigbloggen i DN Kultur.

Efter ännu en demonstration

Leave a comment
Okategoriserade

”Tillbaka!”, ”Tillbaka”, Till-ba-ka!”, ”Ni som älskar Palestina, kom tillbaka”. Arrangören på scenen har redan skrikit sig hes och verkar handfallen. Så fort hela demonstrationståget är framme vid scenen framför Malmö Stadion, ungefär halv två på eftermiddagen, rycker de svartklädda snabbt fram i vänstra flanken, mot Baltiska hallen. Mot polisens mur av bilar. Där står konfrontationen. En maskerad man klättrar upp på en av polisbussarna och sparkar av blåljus, innan han hoppar ner igen. Fotograferna rusar till och så, just där, har ”Stoppa matchen”-demonstrationen bildsatts. Från scenen har talaren slutat försöka talaren först mana tillbaka de demonstranter som vikit av, istället: ”Ni som inte älskar Palestina, ställ er där borta!”, ”Ni som slåss med polisen får gå en annan väg tillbaka, ni är inte välkomna bland oss”.

Framför scenen fortsätter demonstrationen under massiv polisnärvaro, bilar och hästar omgrupperar och avancerar, men det slås ingen järnring kring demonstrationen. Det går att dra sig ur, tillbaka. Musik och tal fortsätter från scenen. Gradvis tunnas leden ur, och när demonstrationen förklaras avslutad går folk hem. På vägen från platsen, efter demonstationen, försöker polisen isolera grupper och börjar omhänderta och bussa bort.

Därmed är det avslutat. I en situation som sjuder av missnöje och konflikt har alla på något sätt ändå kunnat inteckna någon liten vinst. Arrangörerna för att matchen fick spelas utan publik, och att de själva gjorde någon form av markering mot de våldsamma (och fick beröm av polisen). De autonoma för att det blev konfrontation. Polisen eftersom de skyddade objektet. Tennisspelarna eftersom de inte blev stoppade. De som ropar efter hårdare tag, eftersom poliserna ringade in aktivister på väg därifrån. De som förordar dialog och stoiska poliser, eftersom polisen valde en strategi som minimerade bråket på platsen. Alltså kan kolumner, insändare och rapporter skrivas som enligt mallen, som så många gånger förr nu. Allt efter sin egen åskådning kan man vara förvånad över att det urartat, provocerad av aktivister eller poliser, eller kanske vanligast: Man kan vara säker i förvissningen över att allt gick som man visste att det skulle gå.

Vad de autonoma grupperna gör, hur de konfronterar polisen, hur de beskriver sina aktioner och hur de i sin tur beskrivs har sin egen logik, och har egentligen mycket lite med konflikten i Mellanönstern att göra.

Men själva Mellanösternkonflikten används också av etablerade politiker och skribenter för att göra inrikespolitik, och kommentatorer bygger vänster- respektive högeridentitet på sina ställningstaganden. Men, som försvararna av matchen har frågat, varför är det just Israel efter Gaza som blir målet? Inte Kina efter Tibet, Ryssland efter Tjetjenien?

Svaret är inte enkelt – för alla inblandade måste se sig själva utifrån. Men till att börja med: Konflikten i Mellanöstern har blivit ovanligt lätt att strukturera efter en höger-vänsterskala. (Vad är vänster och höger i Darfur? Tjetjenien? Tibet?) En andra mycket viktig faktor är den ständiga mediebevakningen. Under hela efterkrigstiden har krig, uppror och konflikter stått i världsmediernas fokus. Flera generationer har växt upp till TV-bilderna. Striderna mellan israeler och palestinier har funnits med oss så till den grad att det till slut har uppstått en känsla av familiaritet – hur långt från konflikten man än står i kilometer. De här två faktorerna kan förklara mycket av varför det alltid blir – just Israel.

Många, liksom historieprofessorn Kristian Gerner, hänvisar till antisemitism som ”bakgrundsbrus” som den yttersta anledningen till att anti-israeliska aktioner får sådan respons. Men det är mer komplicerat än så. Snarare finns en annan underliggande logik i de svenska protesterna: Den att israelerna är nästan som oss, de är nästan européer, nästan moderna. De har parlament, universitet, partier, daghem och IT-konsulter. De borde förstå, om vi säger till dem riktigt tydligt. Förstå oss eftersom vi står för förnuftet, det moderna och det normala. Därför civila protester som idrotts- och konsumentbojkott.

Men som svenskar eller européer representerar vi inte det moderna, vi är inte ”världssamfundet”. Vi står där vi står och är vad vi är. Och är, i andras ögon, något specifikt.

Innan man tar ställning för en bojkott av Israel, måste man, om man vill att det ska leda till någon förändring av Israels politik, fråga sig: Vad betyder Europa för Israel? Vad står vi för, för dem? Kan vi spela en roll, och i så fall hur och i vilken egenskap?

Var och varannan israel har familjehistorier av flykt från Europa, inte bara undan nazismens förintelseläger utan också under efterkrigstiden. I den här konflikten har Europa en egen mörk skugga, en skugga av kolonialism, antisemitism och nazism, en skugga vi inte själva ser. Vad kan vi göra? Vad återstår att göra? Jag har inget tydligt svar.

Att det blir stora demonstrationer mot Israel i en stad som Malmö, med stor palestinsk och arabisk befolkning, kan ingen förvånas eller uppröras över. Att palestinier och de som känner, älskar och solidariserar sig med Palestina vill stå upp i protest och solidaritet, och kräva en fri palestinsk stat, det är bara naturligt. Men att svenska politiker och debattörer gör upp med den skenbara centerposition som geografin, historien och våra medier givit oss, det är nog ett måste för att kunna göra någon konstruktiv skillnad i en konflikt som trots TV-bilderna ligger långt bortom vardagen här.