Malmö
”Det här skrivs aldrig igen”, intygar han, och räcker över boken till mig. Jag släpper hundralappen på bordet. Tar boken och tittar sen: ”Till Gabriel från Björn Ranelid. Operagrillen 26.10.2009”.
Det är en bättre kväll på Operagrillen och talkshowen Varandra, med Björn Ranelid som ståuppande gäst. Jag inser att ska jag köpa någon bok av honom så är det hans samlade aforismer och metaforer på svenska, franska, engelska och tyska. Och ska det ske, så ska det ske nu.
Ranelid, för dagen i vita jeans och lika vita converse, har slagit sig ner vid ett bord efter showen. Möter människor, det han gör mest och bäst. Själv är jag omgiven av vänner och bekanta – inte så få av gästerna och alla arrangörerna har en gång spenderat fruktansvärt mycket tid på samma studentradiostation. Det är en glad kväll, middagsunderhållning med timing.
När det gäller Ranelid finns det en hel del förförståelse i stugorna – det är kärlek från läsarna, det är fejder och det är ett författarskap. Det ska väl sägas direkt: Jag har inte läst någon av hans romaner. Men det verkar inte vara det det handlar om, inte en kväll som denna, och inte så mycket i Vetenskapsradion Forum i P1 heller, och inte så mycket i Babel i SVT.
En äldre dam sitter i soffan ute i entrén när vi går in, någon säger att hon följer med på alla hans gig, att hon har en massa autografer men inte har läst någon bok. Det verkar inte längre vara de åsikter eller slutsatser han presenterar i sin diktning som väcker debatt, utan hans blotta uppenbarelse. Och det är den jag vill försvara.
Själv säger Ranelid, att om någon blir provocerad så är det inte hans problem: det tillkommer de ”bittra, förgrämda och avundsamma”. Åh, han är nästan som – någon av de kära åttiotalistbloggarna. Han sätt att säga ”ingen annan har gjort det och det” (till exempel: ”Hållit helgmålsbön och kommenterat fotboll i Canal Plus under samma månad”) är en gåta, ett trick. Vi sitter där förstummade men… ”Ja, men i så fall har jag ju…” Ja, så är det. Le, bitcha mot, res dig upp från glidtacklingen. Stå inte bara där vid sidlinjen.
Nå, showen igenom hänger jag vid baren, dricker porter och äter chokladtårta, det öppnar minnets portar till gymnasietiden. Mitt i Stagneliusskolans gråa lunk fanns en lärare – faktiskt i filosofi, religionskunskap och svenska som Ranelid – som provocerade oss filosofiska valpar med sin blotta uppenbarelse och lockade till motvilja, att nyfiket mopsa upp sig. Han lät sig också fotograferas vandrande i strandbrynet, och orerade, men är kanske i övrigt ganska olik Ranelid. Det var Peter Hultsberg, ”den störste poeten på Barometerns baksida”, som vi kallade honom. Vi häcklade och startade, utan ens själva ha haft honom som lärare, Sällskapet Peter Hultsbergi Vänner. Han smashade, vi räddade framme vid nät, och sen, ja sen var det många hyss och även en del döda poeter. Inga andra elever genomförde skotskt luciatåg, inga andra arrangerade centraleuropeiska kaféer, gav ut sina specialarbeten som en sällskapets skriftserie, utmanade objektivister på dialektisk tvekamp på bokmässan, sprang in med kalasjnikov på FN-rollspelet…
OK, sen blir man äldre och visare och tråkigare. Men vi har ju den här godartade statuskampen, sporrandet, sparrandet, som blir så mycket lättare med bloggar, twitter, sociala medier. Vi kan hylla varandra och beefa, twittra upp någon okänd, klättra fram, brösta oss, spana in dem som har något att komma med. Det är kanske sällan diskussionen flyter på så härligt vittert vi skulle önska, tyvärr. Jag har alltid känt lite oikofobiskt att vi i Sverige ligger långt efter i det här att vara witty och slagfärdiga, efter angosaxiska gentlemän skolade på debattklubbar, efter komiker och manusförfattare uppfyllda av judisk chutzpah. Vi sitter och hackar tänder i ett vindpinat, nordligt avgrundshål. Fast minns att svenska barn åtminstone på min tid fick höra H.C. Andersens saga om Dummerjöns och prinsessan som inte kunde göras svarslös.
Det här att käfta, att stå upp för sig själv är en kvalitet i sig – som vi måste skilja från vad en person gör i övrigt. I Babel jämfördes Ranelid med Heidenstam, som också gjorde sig till ett varumärke, var med i reklam. Men jag har lärt mig av min mor att Heidenstam är avskyvärd av andra skäl, som min mor i och för sig härledde ur det pompösa. Hon berättade, att diktarfursten propsade på att hans son skulle födas på hans gods, av oklara manligt pompösa och romantiska skäl. Vilket ledde till att sonen dog när komplikationer tillstötte. Oavsett detta: Minnen av… omfångsrika män som liksom bara står i vägen för en kvinna, en familj, en sak… kan vara så bittra att vid minsta likhet med det slagets alfahanne så är det nej tack till den pretentiöse. Men jag tror att fotbollstypen, Zlatantypen, Ranelidstypen är en annan typ. Och att reglerna ändras nu, att kvinnor också tar sig tillträde, som jag varit inne på tidigare.
Alltså, var gärna pretentiös, pretendera, stå där i rummet. Ingen behöver hålla med om allt, eller om något mer än att vi är här i samma rum och pratar med varandra. De kan inte ta allt bokstavligt, de måste tolka, som med, med… Žižek, eller ja, vilken människa som helst. Spelar ingen roll vem som är mest real, vem som har en dålig dag – ni håller uppe samtalet. Samtalet som form är så starkt, att de som avskyr ändå dröjer sig kvar på bloggar, månad efter månad, dras som flugor till personer de säger sig inte bry sig om. Bara för att någon skriver, dröjer de kvar och älskar eller hatar.
Vi skulle behöva lite verbala krampartyn/fuckshops/självförsvarskurser. Istället för cuddle partyts ”Får min högra arm läggas om din rygg och därpå komma i beröring med din vänstra skinka?” skulle det bli: ”Får min metafor beröra din klassbakgrund, så att min sexualitet kommer i beröring med din etniska bakgrund?”
Fast det är väl det som är bloggosfären.
—
Litterära träffar av alla de slag är ett bra sätt att gå ut i Malmö! Ofta är det gratis också. Man kan träffa nya och gamla vänner, eller sitta ensam och försjunken i aktuell bok.
Ikväll går jag på Stanza, då med ”de slovenska poeterna Aleš Šteger och Lucija Stupica som i höst är Sverigeaktuella med nya diktsamlingar samt deras landsman Tomaž Šalamun, som räknas till en av Centraleuropas främsta poeter. På scen de får sällskap av Aris Fioretos och Jan Henrik Swahn samt ett återbesök av den danska poesins grande dame Pia Tafdrup.” Vi ses där! Eller, senare, den nionde november, då ska man gå till operan igen, där firar Caroline Ringskog Ferrada-Noli sin debutroman Naturen. Shea Shea Shea sitter vid flygeln och sen DJ:ar Maria och Emilia kända från I Love!
Just nu håller på att läsa Farlighetslagen av Josefine Adolfsson (som man får en ny möjlighet att höra på nästa Stanza den tolfte) – en mycket angelägen bok för mig som funderat mycket kring exotisering, öst och väst, järnridåer. Hon, som varit min lärare, skrev också en dedikation när jag bad om det, ”Med hopp om stort mod, uthållighet och styrka! ♥ josefine” Det var fint, alldeles oavsett hur många gånger det har skrivits något liknande.
Andra bloggar om: kultur, litteratur, böcker, Björn Ranelid, Malmö