”Filosofins uppgift är inte att lösa problem, utan att omdefiniera dem. Om vi verkligen har problem, då hjälper ingen filosofi…”
Dokumentären Žižek! om den slovenske filosofen och sociologen med samma namn går på Kunskapskanalen som dedikerat kvällen åt ”Folkets filosofer”, senare med studiosamtal och en von Wright-dokumentär, En filosof och en gentleman.
Žižek, en filosofins Elvis, något av en rockidol enligt annonseringen. Och dokumentären visar hur den skäggige filosofen kuskar runt och föreläser, ivrigt levererande utläggningar i bilar, kaféer, i sängen eller bland sonens leksaker. Efter att vänligt ha vänt sig om för att dedikera en bok till en beundrare i en park, tillstår han att han verkligen avskyr fans. Av den anledningen har han en bild av Stalin utanför dörren, ”det finns en chans att det skrämmer bort någon”.
Han hatar gester, säger han, och tycker om filosofin som osynlig verksamhet. Mellan de vilt gestikulerade anförandena, på Columbia, i Buenos Aires, i den slovenska presidentvalskampanjen 1990…
Och här finns mycket av charmen, av hans personliga karisma. Om anklagelserna för att vara otydlig om stalinism och fascism säger han: ”Det vore meningslöst att säga: Naturligtvis är jag inte stalinist, det vore löjligt och smaklöst, och jag tar avstånd från fascismen, även om vissa av dess komponenter snarare kom från vänstern och blev approprierade bla bla bla… Det skulle inte ge önskad politisk effekt. Man måste överdriva””. Det är något av en nyckelscen, om man av den här filmen väntar sig någon vägledning att läsa Žižek eller för all del många andra kontinentaleuropeiska intellektuella: Tänk på det som ett samtal, man säger inte precis bokstavligt vad man menar. Alla de förbehåll man gärna anglosaxiskt-analytiskt-liberalt ängsligt kryddar sitt tal med, (”om vi accepterar den metafysiska ståndpunkten att språket klart kan referera till objekt så är detta, inom ramen av vårt språkspel…”), de finns egentligen redan inbyggda i språket.
Hans manér, effekter, stjärnstatus verkar vara en paradox, men ironiskt nog uppstår de precis enligt planen, också så som han påpekar det senkapitalistiska samhällets många paradoxer: Vi vill ha fettfritt fett, sockerfritt socker, virtuellt sex, kärlek utan krav, eller, som Žižek citerar Robespierre: ”Revolution utan revolution”.
Rockstjärnestatus… Jag tror att man kan göra jämförelsen inte bara för populariteten i sig, utan för att Žižek liksom många andra svårlästa men aforismproducerande intellektuella är sådan att man kan projicera sina egna önskningar på honom och, om det vill sig väl, provoceras till egna tankar. Det är kanske det som man önskar av en god vän, alltså en god intellektuell samtalspartner. En sådan författare måste man ta på orden när han säger att han inte har någon universallösning att leverera, annars blir det för mycket Life of Brian. Jag minns när jag såg von Wright i Linköping 1998: Det var fullt i lokalen och vi fick sitta utanför framför en storbildsskärm. En medelålders man brevid mig sa: ”Det retar mig, jag hade velat se honom live”. Vad som egentligen ligger i akademiska stjärnors förlägenhet är kanske en skam över ett otillbörligt, obscent, fånigt och omoraliskt intresse filosofens person, tänk själva istället, kom med motstånd… lite som olycklig kärlek.
Žižek påminner mig också om min gamle kurskamrat Valerio, fysiker och trollkonstnär, som med händerna i vädret, med emfas vände sig till vår polsklärare efter varje grammatisk oregelbundenhet… ”But whaaay??!”. På rasten trollade han fram choklad ur vackra flickors öron.
Och så vill jag tillbaka till Ljubljana, få åka vidare till Trieste, förlåt Trst, och nöta solstol under min halmhatt vid Adriatiska havet. Och så kommer det att bli. Följ med.
Andra bloggar om: kultur, tv, filosofi, zizek
