Bara kort: Sydsvenskans nöjeschef hyllar fortfarande Morrissey. That’s How People Grow Up: En grånad romantiker som rannsakande når insikt men, någonstans ändå, håller drömmen i helgd. Ack! (Lyssna här och se här hos Letterman förra året.)
Genom teknikens under kan man ta sig tillbaks till den kväll jag först kom i kontakt med hjältens toner.
Vi vänder och går ut. Till de första tonerna av ”Young love”. Det var fullt. Satt innan och hetsade lågmält de andra i discogympa-Joannas NoSo-flat, vi måste nog vara där, det kommer att bli fullt. Och visst är det så, den kanske helt legendariska Moto Boy-spelningen glider oss ur händerna. Med tanke på Le Sport och Gentle Touch på samma bolag så.
Men, men, det är så mycket legendarer här i stan, och legender är ju bäst när man gör dem själv. Jag träffar på Dyngan-Gustav utanför och han hänger på till Debaser. Där är det gemytligt lite folk. Via en kommentar på Gustavs Jaiku-flöde får jag en hälsning från Tomas Wennström också. IT. Efter ett tag vill mina vänner sträcka på benen, vi går och landar sen på Metro i det kulörta ljuset. Jag slår mig ner faktiskt vid samma bord där jag för nästan exakt ett år sedan mötte Stina och Imma, (de där performancekonstnärerna alltså) och jag har samma tunga Hoegaarden-glas att hantera, men inte så tunga saker på hjärtat. Nu som då sitter vi där tills de stänger, Joanna vill bugga och vi får försöka till till ”How Great Thou Art” med Elvis.
Det är ju torsdag och valen inte överväldigande, det blir Bodoni, detta gritty hak som jag inte kan hylla nog. Ikväll dancehall. Tappar alla begrepp om tiden, men denna gången utan hjälp av Fernet eller Jäger, bara öl. På efterfesten sedan lämnar jag mina kvinnliga vänner och traskar vad som visar sig vara något kvarter hemåt.
—
Det var igår alltså. Så långt det yttre. Jag har några korsläsningsprojekt på gång, och så får jag fortfarande dessa ärliga samtal, brev, de verligen bryter ny mark för mig. Sitter nersjunken nu i den röda plyschsoffan och med mitt ryska te och mina 7Eleven-cookies och hör vinden vina över takplåtarna och känner att det här är ett nytt år. Och så har jag bokat en biljett…. och jag har inte fattat det än. The Grand Détour is afoot, stay tuned.
Tog en genväg genom Folkets park i eftermiddags, det hade redan börjat skymma, och det är ju något med det där, stängda nöjesfält… på vintern. Jag hajar till. Nån sitter i pariserhjulet. En ensam ond clownfigur i glasfiber.
Vinterkvällar som den här i takvåningen är ändå… lugna. Golvet knarrar i hallen, jag sitter vid skrivbordet under fönsterkupan och drömmer om Island och New York. Inga resor nu, men… den längsta resan är ju resan inåt. Nattduksbordet tyngs av aforismer. Jag har förmånen att ha vänner som skriver mig mycket ärliga och utmanande brev. Det är ju sådant folk betalar dyrt för att få höra.
Ja, för er som oroligt har hört av er, jag slapp alltså spendera resten av kvällen ensam. Efter tolvslaget gick jag till en övergiven kontorsbyggnad i Sorgenfri och träffade där vänner. Man skulle ha enfärgade kläder, och först när jag kommer dit förstår jag hur ironiskt detta måste vara med tanke på klientelet. Alla som inte crunkar är nuravesmän. Jag får iallafall beröm av ölutskänkaren i köket. Jag tänkte ju mig att alla skulle bilda något slags stort spektrum, som på något Van Morrisson- eller Pink Floydkonvolut. Och så skulle det vara rök. Och högt i tak. Men, det är jättefullt och många bruna palestinasjalsmönstrade basebollkepsar på sned. Men man kan gå ut på taket och ta lite luft. Ett farväl till ett färgglatt år.
Nu går årskrönikorna tretton på dussinet. Jag har varken tid eller lust till att skriva en just nu, men här på bloggen har en del världshändelser givit avtryck: Polen fick en ny regering. Burma engagerade… ett tag. I Kosovo blir det nya året avgörande på många sätt. En återblick på hela sommarens resa finns på Balkan Tour.
Angående det nya året i östra Europa: se Edward Lucas förutsägelser. En källa till insikt om nya ordförandelandet Slovenien i synnerhet och andra delar av det gamla Jugoslavien i allmänhet är Anna Ehrlemarks översättningsblogg Omladina.
För mig var det ett gott år med många bra möten. Det ni sa och det ni va kommer att fortsätta betyda mycket för mig. Nu ska jag återgå till arbetet.
Peace out!
Och till slut, en musikalisk sammanfattning: (Tack Erika!)
Familjen Hjärta M.I.A – Det Snurrar i Min Skalle (DJ Kärnvapenkrig Remix)
(hos Hospitalet Umeyo)
Andra bloggar om: nyår, Malmö, klubb, Sorgenfri, Smutsiga södern, årskrönika
Vandrar ner mot stan. Klockan är kanske tjugo i sju och alla jag möter har antingen smällare (unga killar), blommor (ensamma män, på cykel eller till fots) eller systemkassar och cateringmat (tjejer och killar, ensamma och par) i händerna. Förbi Stadshuset, ner längs Ilmars stråk. Smällare och raketer.
Jag är ensam i stan, på grund av någon form av… dålig planering eller… ja, jag kunde nog ordnat någonstans att gå men jag börjar tycka att det är ganska OK. Ganska typiskt för det här flängande året. Som midsommarafton. I morse tänkte jag att det nog skulle vara deprimerande. Men, kanske är det tvärtom, för jag minns tider när det verkligen var så ensamt, och det känns längesedan nu. Det här är bara en kväll, en på resan.
Tänker att Mando kunde vara lämpligt i detta predikament. Stängt. Jensen´s Bøfhus? För mycket barnfamiljer, för upplyst. OK, Brogatan! Där borde man åtminstone träffa på Ladislaus Horatius? Stängt. Det får bli Två Krögare.
”Du är en?” upprepar kyparen. ”Ja, öh.., jag ansluter till de andra sen”, säger jag. Beställer in kvällens, sirloin med kryddsmör, och Staropramen Granat.
Kommer i samspråk med bordsgranne. Hon har jobbat idag, ska hem och sova, men finns ingen mat i huset. Läkare. Brukade hänga här för trettio år sedan. Samma killar hänger visst här än. Vi pratar om yrken, hur man kommer andra människor nära i sin yrkesroll. Om Asien. Hon har bott två och ett halvt år i Burma, i september kom en flykting, som nu bor hos henne. Väntar, väntar på besked, det tar minst åtta månader. Ringde hem, torterade munklik hittas i floden. ”Kina”, säger jag, ”sa Desmond Tutu, skulle vara de enda som kunde sätta någon press på juntan.” Bra initiativ av honom, men det kommer de inte att göra, tror min granne. Kinesiska affärsmän lever gott i landet, köper råvaror, säljer vapen. ”De säger att Kina börjar vid Mandalay, mitt i Burma”.
Suck. Burma. Pakistan. Kenya. Klimatet. Ja men jag tror det, så här dags i högkonjunkturen, jag tror verkligen att vi kommer att vilja kavla upp ärmarna nästa år. Det är logiskt. Det blir på modet. Och det finns många som väntat länge på det. Och vi kommer inte sluta dansa för det.
Sitter hemma nu och lyssnar på P1, Dagens dikt:
Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evigheten till.
Gå fram, du mänsklighet! var glad, var tröst,
ty du bär evigheten i ditt bröst
Nej, nu är det snart dags att gå ner och se kidsen skjuta raketer på varandra. Sen blir det arty party på Smutsiga södern eller ung gubbpop på Debaser eller vad det nu blir.
Gott slut!
Andra bloggar om: malmö, nyår, nyårsafton, burma, viktor rydberg, kantat, kultur
Då åker var och en till hem, hem till sitt skogslän, eller sin stadsdel. För att fira en jul hemma på mammas gata. Alla vi som flyttat bort. Och finner oss tillbaka i något gammalt, som vi kanske ägnat mycken tid att ta oss bort ifrån. Men staden och landet närmar sig varandra. Och Malmö är ju inte New York. Går man ut på juldagen i Kalmar kan man frottera sig med lokala och hemvändande hipsters på Söderport. Där i Stadsparken på andra sidan allén slogs 12-årige Gabriel med 12-årige Rasmus på frusen damm. Nu byggs det nya Kaba-stensliknande konstmuseet där.
I somras var jag i Näsåker, Sollefteå kommun, Ångermanland, och förbluffades över föreningslivet, kulturen, till synes inte bara under Urkult utan året runt. Jag pratade sen entusiastiskt om den nya gröna vågen som jag trodde snart skulle komma, bara för att höra att den enligt fackmän redan pågått ett tag, i det tysta.
På tåget hem till Kalmar plockar jag upp Expressen och läser en mycket intressant artikel av Aase Berg, ”Gröna vågen vänder åter”. Hon, poet som bosatt sig i en vedeldad stuga i Hälsingland, polemiserar mot uppfattningen att vedklyvningsvurm enbart skulle vara en ny borgerlig lyxtrend. Istället ser hon en klassöverskridande möjlighet i dagens ännu framväxande miljömedvetna rörelse.
Ett annat tema i Bergs artikel är den pragmatiska etiken. Att ta ett steg i taget, att täcka in en nisch åt gången är ok, och det är något som slog mig när jag sitter på Barista ett par dagar innan hemresan, med strutsbagel och fairtradecola. Att leva i spänningen mellan att vilja göra gott och att vilja leva gott, att leva där med många andra, skapar i lyckiga fall en slags gemenskap där man tillåter varandra att göra bot och bättring var och en i sin egen takt. Berg ser pestorgier i vår ansvarslösa konsumtion, men också en möjlighet till relativt snabb omorientering:
Det är mycket möjligt att den nya Gröna vågen är en biprodukt av det samhälle den vänder sig emot: det marknadsekonomiskt individualistiska, exhibitionistiska och narcissistiska. Individualismen har nämligen gjort en nyttig sak, som i slutändan kommer att motverka dess egen, inneboende egotripp: banat väg för den originella individen inom kollektivet, tillåtit muppar att samsas med normaler, möjliggjort en ny sorts personlig integritet inom de radikala kretsarna. Den marknadsekonomiska personligheten som narcissistisk handelsvara kan ganska obehindrat ersättas med personligheten som ett icke konsumistiskt svängrum.
Så hipster, sträck på dig, för du bär evigheten i ditt bröst: varje Ubuntiläsk, varje kravbryggd palmhjärteöl, varje utebliven salamimacka räknas. Och inför det nya året: omvändelser under galgen är alltid välkomna. Redan imorgon etc.
—
Nej, nu ska jag lägga ifrån mig datorn. Ulla Billquist på CD:n och glöggen brevid. Ännu ett par timmar innan granen ska kläs. Måste tipsa om tre av radions julvärdar: Björn Alverfeldt och Johan Pettersson i P4 Malmö, sändes redan 21 till 24 i fredags, och så Kjell Albin Abrahamson som inleder en ny tradition i P1 imorgon!
Andra bloggar om: kalmar, gröna vågen, aase berg, staden, landet, konsumtion, omvändelse, fair trade, jul, hemvändande
Även på intressant.se
Det är onsdag i Malmö och sista veckan före jul. Det är tid för firmafester, vännerna där i oömma kläder på kluster-get-together, eller i kanske i pullover på institutionen. Men inte jag. Jag är min egen firma.
Ger mig ut och springer, rensar huvet. Över Ystadgatan, förbi vattentornet, över Nobelvägen. Ner genom Södra Sofielund längs gatlyktorna.
Alla röker i Polen. Alla snusar i Sverige. Utom de som håller på med yoga, och det är ganska många. Fast de kan feströka lite. Eller festsnusa, fast det är nog inte lika vanligt. Rökning är nog galant och kontinentalt igen.
Rensa huvet på slagg. Lägga upp en ny bättre plan. Skådespelaren vet att allt börjar i kroppen. Springa vidare. Vidare längs Heleneholmsstigen, förbi fjärrvärmeverket. In i Fosie, längs asfaltsslingans vida krökning om höghusen. Om jag är rädd för något här så är det att bli tagen för en våldtäktsman i svart mössa. Saktar ner lite.
När jag kommer fram till HSB-området ”Per Albins hem”, vänder jag, springer tillbaka igen.
Grand finale Warszawa.
Det går att komma tillbaka, eller nej, nej: Det går att gå vidare.
Onsdag: Dariusz Szwed, språkrör för de gröna säger att de inte riktigt bestämt, ännu tre dagar innan, om det ska bli en stor klimatdemonstration. Det viktigaste är gå ut och prata med folk, och att då alltid prata om ekonomin i samband med miljön. Att spara på klimatet är att spara pengar. Polen har enormt mycket att vinna på energieffektivisering.
Och vidare i veckan som går: Skridskor utanför Kulturpalatset. Mikrat rödvin med kanel och apelsin på kaféer och barer. Min vän Selmas gammelmormor dog veckan innan. På väg ut på stan berättar hon om begravningen. ”…a real village funeral”. En halvtimmes likvaka i kylan, på knä. Święta Maryjo, Matko Boża i kylan innan prästen kommer. Bara längtan efter att det ska ta slut. Sen frossan, all maten. Sen ett fat kielbasa till.
Torsdag: me and the girls to Galeria, gaybaren under Hala Mirowska och där karaoke… Det blir duett, ”nobodyyyyy loooves nooonee” och vi får sitta i tomtens knä uppe på podiet och Selma håller på att få en smocka från en tjej, ”Du stirrar på min flickvän.”
Fredag: Det här med att komma tillbaka, vi går ju förstås på gamla goda God Save The Queen på Jadłodajnia Filozoficzna. Nuförtiden är det vanligen mer moderna tongångar, men ikväll är det Clash och Strummer som hyllas och rock the casbah och London calling och först senare glider det över i mer elektro och nurave. (Veckans outfit: Cheapisar, Silver Tight; ”I ♥ WAWA”-T-shirt köpt på ul. Chmielna; schackrutig slips från Queen of Darkness, köpt på FatCat.)
Alla är där. Indieprinsessan med. Vi hälsar, jag är alltid glad att se det där leendet. Kanske var det när jag faktiskt såg henne igen, efter att ha dansat på CDQ, som jag insåg att den här staden är inte bara är anonym och stor. En gång, femte gången eller något vi sågs på klubben, fick jag för mig att fråga om hennes nummer, så jag kunde höra efter vad för klubbar som var bra i London, eller vad jag mumlade mitt i musiken. Hon såg på mig rätt frånvarande, som ”varför då” och sa ett nummer, en siffra för kort. Jag hittade på och kom iallafall fram med mess till slut. Men det var inte hon, det var en Paweł.
”Fascist regime…” Fram på småtimmarna springer toaletten läck över det gråspräckliga betongdansgolvet och vi hoppar i plasket. Garage forever.
Lördag är det klubbarna på 11 november-gatan som lockar, improviserad fotosession, en röd LAMPAN och så av med blixten. Vi sitter på Zwiąż mnie, ”Bind mig”, (efter Almodovar). Och sen mer indie, det är AM Radio på Saturator, där är det inte så konceptstyrt, mer random känsla, från I’m so exited till crunk… och efter Bigmouth strikes again, är det inte… jo, bam bam bam, a sweet summer’s night on Hammer Hill… Jens Lekman kallas ”musikens postmoderne Werther” och nya plattan Night Falls over Kortedala får 6 av 10 i nya polska Sonic-motsvarigheten Pulp. Framförallt texterna hålls högt, och han får ett högt betyg överlag, även om man ”väntat sig mer av bloggvärldens gullehund” (pieszczoszka blogoswiatów)
Nå, sen dansar vi till The Wombats och allt var studentradiomusik är.
Söndag: Planet lyfter ovan molnen och jag ler.
Har tagit en vecka att landa, varit på kurs i Kalmar. Nu sliter jag Malmöasfalt igen.
Andra bloggar om: kultur, musik, klubb, polen, warszawa, indie, jens lekman
Polens filmstad är en gammal industrimetropol, där textilbaronerna reste sina nyrenässans-, nybarock-, allt-vad-nyrikt-är-fasader. Resultatet är en provkarta på det kontinentala Europas stilar, mestadels nedgånget. Ganglands, kolla på väggarna vilket lag (Widzew eller ŁKS) du ska svara om söta ömma huliganer frågar.
Lördagen är sista dan på festivalen, har i all hast fixat ett rekommendationsbrev som inte biter, fattade det, hänger i kaféet en stund istället. Sen går vi och ser gratis festivalfilm på kulturhuset, men det måste vara den sämsta av alla, vill inte ens länka, se aldrig en film med titeln Far north.
Staden, arkitektur, manufaktur… känns lite Manchester eller Liverpool, vet inte hur många gånger vi går Piotrkowska upp och ner, starwalken, till Łódź Kaliska, klubb startad av konstnärsgrupp med samma namn, häftig lokal, remakes av konsthistoriens stora verk, av Polens åttiotalsavantgarde. Mycket speciell damtoalett, får jag höra. Och klubben har mycket spännande på gång enligt kalendariet men uppenbarligen också your average European trevåningsdisco.
Avslutar kvällen på rockklubben Lizard King, och det är ännu mer Liverpool och ännu mer toaletter, de har gul ubåtsinteriör. Går tillbaks ut och hänger i hängiga fyratimmen med mina nya vänner, vänners bekanta genom en hospitality club-kille. Det är ”I’ll cry instead” och ”Stairway to heaven” och medleyt ur Abbey road ( carry that weight….) och det är allt och mera. Sen går vi hem till stora lägenheten på Wschodnia och däckar i köket.
Och detta är en bra fond, en bra stund att förklara varför jag inte är trött på gitarrer och dess konnoterade estetik. (Viktig premiss: man vill inte fastna, man vill framåt) A) Jag läste inte Jack eller Bound for glory på högstadiet. B) Jag upptäckte inte Morrissey förrän (sent) på universitetet. Tidigare var Stagnelius min Moz, ”Albert och Julia” min ”There’s a light that never goes out” om man så vill. Stagnelius: allt finns där, celibatet, den försmådde älskaren, hinsideslängtan, extasen, revanschen. C) Jag hade ingen oduglig äldre pojkvän som sökte leva upp till rockmyten. Var inte heller en sådan. D) När jag hör tråkig gitarrmusik går den in i ena örat och ut genom det andra, t.ex. random JC-rock eller Coldplay eller Arcade Fire (Ja, enligt gängse algoritmer borde jag kanske gilla dem men det känns bara intetsägande för mig. Inget fel att gilla dem dock, varför skulle det vara det?) E) På Dobra släntrar man från reggae till knasterelektronika till punk till jazz till uzbekiskt till house till indie till kicz till… F) Om något döms ohippt vill jag gärna på pin kiv, eller för utmaningens skull, försöka dekonstruera detta. I somras framkastade jag att man borde försöka göra en hipp outfit med crocs bara för att riktigt ta sig vatten över huvudet. Tyckte det var kul att Manolo gav sig på detta. (Läs alla affekterade kommentarer, där har ni vår generations Hadar Cars-trägubbe) Nå, det var bara ett experiment men det som är bra är bra och det som är roligt är roligt, t.ex. bloggdisco där allt från toksönderspelad till tokokänd låt kan remixas av vem som helst och det blir kul. Men G) mest av allt för att jag tror att vi inte måste glömma, utan överglänsa, fullborda, sextiotalet för att bli kvitt det, bli ännu progressivare, radikalare, konstnärligare, mer medvetna. Enda sättet. Tills dess kommer vi bara att leva i någon form av nyfemtiotal eller poståttiotal. Puh.
En vecka till här i Polen. Helgen: Blir visst inget Discobelle-gig på Kulturpalatset, och Kusturica på lördag är lite dyrt kan jag tycka, vet inte om man får dansa ens, oklart alltså vad det blir för lördag men det blir demo iallafall, for sure.
Uppdatering 30/1 -01: SvD skriver nu om foppatofflan och för den hippe är allting hippt-fenomenet.
Andra bloggar om: lodz, polen, musik, rock, pop, morrissey, stagnelius, sextiotalet, bloggdisco, foppatofflor, crocs, kultur, litteratur
Även på intressant.se
En vecka, återvändanden…
Reggae Faza på Jadło, fantastyczne. Igår spontant en lång diskussion på kafé, om aids, hiv och bristande sexualundervisning. Insåg idag att denna diskussion kommit upp bara för att jag/vi sett kampanjaffischerna. Är så det funkar, raising awareness.
Idag Coffee Karma vid Plac Zbawiciela… (ser att de startat filial i Berlin, Sonntagsstrasse 30, S-Bahn Ostkreuz.) Annars, Plan B på samma plats. En bra sådan plan. Missar Pretty Please Vintage Party med V/A-team.
Ikväll tåg mot Łódź.