Någon kanal visar Hannibal från 2001, den som utspelar sig i Florens. Jag ska upp i morgon och beslutar mig för att inte se färdigt filmen inklusive alla reklamavbrott, men hinner sitta med så länge att jag längtar till Italien igen.
Referenserna till renässansen blandat med sinnrika mördare får mig också att tänka på att jag ju har flera böcker av Erik Granström kvar att läsa.
Att stå inför fotografens, bildjournalistens närare bestämt, yrkesroll och närma sig den, det är som att vara sig själv för femton år sen men istället för att plocka upp en mikrofon, fumlande hantera en systemkamera.
Så kan det kännas, det tekniska i synnerhet. Men när det gäller mottagarperspektivet, detta att nå fram… Där tror jag de där åren ändå är till nytta även i den renaste bildmässighet.
På Kalmars gator, på väg från Ernesto med cykeln över kullerstenen, andas jag in. Där förnimmer jag växtligheten i mitten av maj, och är tillbaka någonstans tidigt i gymnasiet, tror jag. Doften, hörseln, något spatialt där med teatern till höger… Minnet är så konstigt.
Minnena är bara mina men många delar liknande. Kom att tänka på att det nu inte bara finns en bok utan två av Tove Folkesson på min läslista. Ungas liv i Kalmar i vår generation har jag hittills bara läst om i Henrik Kullanders Elfenbenssvart.
Tillbaka i Sverige och på väg mot en veckas fotokurs. ”Fånga bilden” på Fojo.
”Museinatten? Nej, det vill jag inte följa med på. Bara massa köer.”
Det visade sig stämma. Redan på Defiladplatsen nedanför Kulturpalatset, tidigt på kvällen: långa köer till de gamla bussarna. Långfärdsbussar med inglasade tak, strömlinjeformade gamla bussar med långa, utsvängande bakpartier, bussar med släpvagnar… alla med fullt av folk väntande på sig, att ta dem till nästa museum.
Vi gick nedåt mot floden istället, förbi Chopinmuseet med sina köer, mot BarKa – en pråm med DJ:s från Translantyk. Där blev det house och drinkar tills kvällen var lång nog. Pendeltåg och expresståg mot Berlin for förbi över broarna, med nationalstadion som fond bakom det mörka, strida vattnet.
En lång dag med löpning och opera och allt däremellan.
…får det bli när mina vänner vill bo på Novotel. Men det är helt ok. Så här långt är det första intrycket västgötskt snack i receptionen. Annars – lugnt och bra. Och en fantastisk utsikt
Det är förunderligt vad takhöjd kan göra. Jag menar nu inte i ett samtal eller något sådant, utan i ett alldeles konkret rum i en byggnad.
Nu ligger jag i ett mörkt rum, endast upplyst av gatubelysningen utanför. Det är säkert mer än fyra, kanske nästan fem meter högt i tak. Jag tror det här huset varit ett ämbetsverk eller ministerium. Rummen är alla olika på mitt vanliga vandrarhem i Warszawa, och det här fyrbäddsrummet har blåa väggar med målade moln och luftiga vita gardiner.
Jag ligger och tänker och försonas bra med att taket är högt och himlen oskyldigt, overkligt blå.
Staden ömsar skinn ibland. I Malmö, när det gäller just litteraturstaden Malmö, kan det handla om nya platser som Östervärns Antikvariat och Bokhandel och nya Hamrelius, som var för sig uppmuntrar olika delar av nya litterära generationer.
En annan nyskapelse (sedan förra året) är klubben Nya avantgardet på Inkonst, som liksom literaturmagasinet Floret stammar ur David Stenbecks förlag.
Och Floret publicerar just i dag en ny samling dikter av Kristian Lundberg, som just är en som ständigt tolkar och nytolkar platsen och dagen: ”Detta är den mörka jorden”.
…har aldrig riktigt varit min. Ändå: en vän skickar ett foto på en anka som konfiteras, en annan har besök av sin gymnasiekompis och snackar minnen från Toulouse.
Frankrike, Italien… sådana drömmar har verkat så färdiga, så gjorda. Men jag antar att ju äldre man blir, desto mindre viktiga blir sådana spörsmål och i bästa fall är det att bara att precis som den gymnasieelev man en gång var bara ge sig ut i det som finns där, nära nog att nås men långt bort nog för att vara borta.