Polens filmstad är en gammal industrimetropol, där textilbaronerna reste sina nyrenässans-, nybarock-, allt-vad-nyrikt-är-fasader. Resultatet är en provkarta på det kontinentala Europas stilar, mestadels nedgånget. Ganglands, kolla på väggarna vilket lag (Widzew eller ŁKS) du ska svara om söta ömma huliganer frågar.
Lördagen är sista dan på festivalen, har i all hast fixat ett rekommendationsbrev som inte biter, fattade det, hänger i kaféet en stund istället. Sen går vi och ser gratis festivalfilm på kulturhuset, men det måste vara den sämsta av alla, vill inte ens länka, se aldrig en film med titeln Far north.
Staden, arkitektur, manufaktur… känns lite Manchester eller Liverpool, vet inte hur många gånger vi går Piotrkowska upp och ner, starwalken, till Łódź Kaliska, klubb startad av konstnärsgrupp med samma namn, häftig lokal, remakes av konsthistoriens stora verk, av Polens åttiotalsavantgarde. Mycket speciell damtoalett, får jag höra. Och klubben har mycket spännande på gång enligt kalendariet men uppenbarligen också your average European trevåningsdisco.
Avslutar kvällen på rockklubben Lizard King, och det är ännu mer Liverpool och ännu mer toaletter, de har gul ubåtsinteriör. Går tillbaks ut och hänger i hängiga fyratimmen med mina nya vänner, vänners bekanta genom en hospitality club-kille. Det är ”I’ll cry instead” och ”Stairway to heaven” och medleyt ur Abbey road ( carry that weight….) och det är allt och mera. Sen går vi hem till stora lägenheten på Wschodnia och däckar i köket.
Och detta är en bra fond, en bra stund att förklara varför jag inte är trött på gitarrer och dess konnoterade estetik. (Viktig premiss: man vill inte fastna, man vill framåt) A) Jag läste inte Jack eller Bound for glory på högstadiet. B) Jag upptäckte inte Morrissey förrän (sent) på universitetet. Tidigare var Stagnelius min Moz, ”Albert och Julia” min ”There’s a light that never goes out” om man så vill. Stagnelius: allt finns där, celibatet, den försmådde älskaren, hinsideslängtan, extasen, revanschen. C) Jag hade ingen oduglig äldre pojkvän som sökte leva upp till rockmyten. Var inte heller en sådan. D) När jag hör tråkig gitarrmusik går den in i ena örat och ut genom det andra, t.ex. random JC-rock eller Coldplay eller Arcade Fire (Ja, enligt gängse algoritmer borde jag kanske gilla dem men det känns bara intetsägande för mig. Inget fel att gilla dem dock, varför skulle det vara det?) E) På Dobra släntrar man från reggae till knasterelektronika till punk till jazz till uzbekiskt till house till indie till kicz till… F) Om något döms ohippt vill jag gärna på pin kiv, eller för utmaningens skull, försöka dekonstruera detta. I somras framkastade jag att man borde försöka göra en hipp outfit med crocs bara för att riktigt ta sig vatten över huvudet. Tyckte det var kul att Manolo gav sig på detta. (Läs alla affekterade kommentarer, där har ni vår generations Hadar Cars-trägubbe) Nå, det var bara ett experiment men det som är bra är bra och det som är roligt är roligt, t.ex. bloggdisco där allt från toksönderspelad till tokokänd låt kan remixas av vem som helst och det blir kul. Men G) mest av allt för att jag tror att vi inte måste glömma, utan överglänsa, fullborda, sextiotalet för att bli kvitt det, bli ännu progressivare, radikalare, konstnärligare, mer medvetna. Enda sättet. Tills dess kommer vi bara att leva i någon form av nyfemtiotal eller poståttiotal. Puh.
En vecka till här i Polen. Helgen: Blir visst inget Discobelle-gig på Kulturpalatset, och Kusturica på lördag är lite dyrt kan jag tycka, vet inte om man får dansa ens, oklart alltså vad det blir för lördag men det blir demo iallafall, for sure.
Uppdatering 30/1 -01: SvD skriver nu om foppatofflan och för den hippe är allting hippt-fenomenet.
Andra bloggar om: lodz, polen, musik, rock, pop, morrissey, stagnelius, sextiotalet, bloggdisco, foppatofflor, crocs, kultur, litteratur
Även på intressant.se
Crocs är själva definitionen av hippt; alla vill ha dem utan att reflektera över att de är (1) fula (2) opraktiska i rulltrappor (3) dyra.
Hur uppriktigt gillar du musiken om du måste skriva ett långt försvartal till den?
Till sist: i rymden finns ingen tid.
Tänkte ut ett svar, men glömde skriva ner, nåväl:
Jag är inte säker på att jag förstår frågan. Om jag uppriktigt gillade musiken, behövde jag inte skriva? Det är nog inte så mycket musiken jag försvarar (De som tröttnat på den älskar den nog fortfarande, bara något mindre än de brukade…) som atypiska bildningsvägar i musikens värld… eller något. Om jag tegat hade jag förblivit filosof, det har du kanske rätt i.
Och dessa crocs, det är och förblir fascinerande vad de rör upp för känslor. Får man återkomma till på något sätt. Gärna i kombination med motsättningen Raymond och Maria/Peggy Lejonhjärta, fundera på det ni.