Begreppen ”högt tonläge” respektive ”det goda samtalet” har fått alldeles särskilda betydelser i de twitterrymder jag besöker. Exakt hur det började, minns jag inte. Det förlorar sig i Twitters dimmor.
Jag tror det var så här, rätta mig i kommentarerna om jag har fel:
Ett antal borgerliga debattörer anmärker på debattstilen hos sina motståndare till vänster: det är för hårda ord. ”Högt tonläge”, skriver de. Det upplevs som ett sätt att gå förbi sakinnehållet i kritiken. Och att dessutom tillskriva motparten en större våldsamhet än vad som vore rimligt att anta. Svaret på detta blir då att driva med borgerliga utopin om ”det goda samtalet”, renons på riktiga konflikter.
Men hur ska man prata? Satir, raljans, paroller? Sätta ner foten, skrika ifrån? Ja, det finns tillfällen då konfliker verkligen måste upp på bordet. Eller när samtal måste avslutas och avsnäsas snabbt i självförsvar. Ingen är skyldig att samtala med någon annan, vilket vissa tycks tro både vid bardiskar och i kommentarfält.
Men förstås kan den som vill ta upp diskussionen, och då vinna oväntat mycket på att agera empatiskt. När jag tänker mig det goda samtalet, blir det något i stil med den gandhism som Arne Naess skisserar i Gandhi: att alltid bemöta motståndarens bästa argument, för att komma framåt i en diskussion.
Men alla kan inte vara Gandhi. Så här: Den som har ork och tid och kraft har en skyldighet att försöka föra en sansad debatt, vara the voice of reason. Tråka ut troll med ändlösa sunda självklarheter, just för att de behöver sägas, eller möta okända men lite bryska frågor med förståelse och värme. (Två strategier jag försöker använda, i mån av tid och just ork). Den som har tid och ork just då, ingen annan.
Den som ständigt och jämt hoppas på och förminskas för sitt kön, ursprung, utseende, läggning eller vad det vara månde – ska inte vara den som bär ansvaret för att möta allt detta. Sedan är det en annan sak att man har allt att vinna på att utmana dem som förföljer en. Men det ska inte vara en plikt samhället lägger på en, utan en självpåtagen strävan. Samhällets funktionärer måste sätta ner foten – och ja, jag tänker på Tunaskolan.
Ur goda samtal som ändå sker, kan det sedan födas långt bättre saker än vad man från början hade trott – så kalla mig utopist.
