Nyligen talade den polske sociologen Zygmunt Bauman i Lund inför en fullsatt föreläsningssal. Men hur läser man en sociolog som fyller salar vart han än åker, och verkar säga det alla redan vet om sina liv?
”De som lyckas i framtiden kommer att leva som tågluffare och inte som charterresenärer”. Jag minns just den meningen av någon anledning. Från en föreläsning i aulan, cirka 1995, några år efter att de slutat prata om lågkonjunktur och börjat prata om kris. Orden formulerades av någon tillrest föreläsare som vi gymnasister var samlade för att höra. Jag vill minnas att jag tyckte det lät bra ändå. Vem vill åka på tråkig charterresa?
Sedan kom livet. Eller ja, det kom, även om vi väntade länge på att det skulle komma igång på riktigt. Jag tycker fortfarande om att resa med lätt packning; men om vi håller oss till resan som en metafor för livet så är jag väldigt tacksam för att kunna ställa av mig min ryggsäck en lite längre stund, och pusta ut en hel vecka på samma badhotell.
1990-talets lågkonjunktur och kris följdes av allt fler krav på flexibilitet, vilka bara har tilltagit. Att konstatera att det liv som väntar en ung människa i dag kommer vara svårt att överblicka är inte längre en ny spaning. Detta nya normala är ju så självklart för alla som lever i det: livet kommer att kräva ständig anpassning, ständiga förändringar, ständig osäkerhet om jobb och bostad, om relationer och om framtiden i stort.
Den polske sociologen Zygmunt Baumans mest kända begrepp är flytande modernitet. Denna modernitet skiljer sig från den tidigare fasta moderniteten (också känd som ”högmodernitet” eller ”den första moderniteten”). Förut levde nämligen hoppet om att tillvaron skulle bli mer och mer rationellt välordnad. Människor i stora delar av världen kunde också tänka sig sin framtid som någorlunda förutsägbar. Nu, däremot, är allt arbete, alla relationer och grupptillhörigheter i ett ständigt föränderligt tillstånd. Vi befinner oss i ett interregnum, ett tillstånd mellan den gamla, fasta moderniteten och något ännu okänt nytt.
Det är inte heller bara enskilda personer som känner sig maktlösa. Denna osäkerhet är också utbredd bland styrande politiker. Under den fasta moderniteten utgick både höger och vänster från att staten kunde få saker att hända. I dag är stater allt mer maktlösa inför globalt rörligt kapital. I det sammanhanget påminner ofta Zygmunt Bauman om att politik (förmågan att bestämma vad som ska göras) har skilts åt från makt (förmågan att få saker gjorda). En av hans återkommande bilder för detta är politikern som lovar krafttag för att möta en kris i fredagskvällens nyhetssändning, men som först efter marknadens reaktion på måndag morgon har någon aning om vad som över huvud taget går att genomföra.
Här får jag stanna till lite vid en uppenbar fråga: Varför behöver vi läsa det här? Varför behöver vi läsa långa utläggningar om att allt är flytande, att ingenting är säkert, när det är så uppenbart? Det här är livet vi har levt hela tiden. Alla som över huvud taget kan och vill förstå har väl redan förstått?
Ett annat sätt att se på saken är att det behövs tänkare som verkligen speglar den tillvaro vi faktiskt lever i. Det är också det här igenkännandet – Baumans förmåga att gång på gång sätta fingret på saker som jag hört, sett, diskuterat och iakttagit under hela mitt vuxna liv – som får mig att fortsätta läsa honom. Samtidigt letar jag inte efter någon verkligt hårt driven tes, något program för förändring. I stället handlar det om att förstå den rådande situationen, djupare och mer detaljerat.
Zygmunt Bauman har inte stannat vid tröskeln till denna nya tid, utan skriver fler och fler böcker och artiklar. Gamla teman utvecklas och kompletteras med betraktelser av det föränderliga världsläget. Han refererar ständigt till klassiker såväl som till bloggar och nyhetsartiklar, och gör ingen hemlighet av att många av de begrepp han återkommer till är lånade från andra – som detta att vi förväntas hitta privata lösningar på samhälleliga problem, från Ulrich Beck. Sociologi är en kollektiv angelägenhet.
Sociologin föddes, säger Bauman med ett 120-årigt citat från Albion Small, ”ur den moderna ivern att förbättra samhället”. Sociologerna agerade på denna iver som sociala ingenjörer i statens tjänst. Den möjligheten finns inte på samma sätt i dag. Men det kan vändas till något positivt, menar Bauman i essäsamlingen Collateral Damage (2011). I dag har sociologin en större publik än tidigare. Den behöver inte stå i tjänst hos en kontrollmakt som vill locka, styra och tvinga medborgarna till det de styrande har bestämt.
Baumans pedagogiska och lättlästa Att tänka sociologiskt (1990, på svenska 1992) innehåller funderingar kring vad sociologin är, och vad som avgränsar den från andra samhällsvetenskaper. Ett sätt att förklara det är att sociologin ställer frågan: ”Vad har det för betydelse att människor i allt de gör eller kan tänkas göra är beroende av andra människor?” Boken kompletteras med en läslista och en handledning skriven med du-tilltal. Här växer relationen mellan lärare och student ut till ett samtal med läsaren i bokform.
Zygmunt Bauman lever i symbios med inte bara sina egna studenter och kollegor utan också med sina läsare och sin publik. Det som skiljer honom från många andra intellektuella superstjärnor som reser runt och fyller auditorier är just hur han förmår att vara down with the kids. Hans sätt att behålla sin nyfikenhet och öppenhet för yngre kollegor och deras perspektiv framstår som något väldigt sällsynt. Många vördade äldre teoretiker slår sig antingen till ro med gamla meriter, eller tappar koncepten; blir bittra, förvirrade eller bara tråkiga. Men inte Bauman. Det är kanske grunden till hans relation till fansen, om man får säga så: det ömsesidiga bekräftandet, som också råkar vara grunden för ett givande samtal.
Det är något mycket välgörande med en nittioåring som inte anklagar eller ens välvilligt avfärdar dagens ungdom, utan i stället precist och liksom i förbigående ringar in dagens villkor, utan förskönande omskrivningar. Det långa perspektivet är en fördel för förståelsen. Han skördar nu frukterna av att ha sett och studerat saker tidigare än många andra.
När Zygmunt Bauman så talade i en överfull föreläsningssal på Lunds universitet tidigare i år, verkade arrangörerna ärligt förvånade över att så många hade kommit. Bauman talade om behovet av att återupptäcka dialogen – att vi måste ta oss ut ur de zoner vi bygger in oss i på nätet, ut ur ekokammare och filterbubblor. Återigen tänker jag att han identifierat en frustrationspunkt, men att dialogidealet är ganska flyktigt; lättare att hålla med om än att driva fram. Men sedan tänker jag på alla godartade grupparbeten, klokskaper sparade i mejlarkiv. Jag tänker på kollektiva manifest och artiklar som fötts ur chattloggar. Dialogerna finns där med.
Dialogerna finns också i Baumans böcker. Dels förstås i ett ständigt refererande till andra tänkare, dels i att en del kapitel börjat som tal inför olika konferenser och kongresser. Bland hans senare böcker finns också tydliga samarbeten med dialogpartners som medförfattare, där brev fram och tillbaka blir stycken i boken.
Två samarbetsböcker skrevs under den intressanta perioden 2011–2012. Arabiska våren hade ruskat om politiken och fler och fler samlades på torg och i parker över stora delar av världen. Det var också en period då förväntningarna på tekniken och de sociala mediernas makt att förändra kanske var som allra högst, något som Zygmunt Bauman och hans partners var väl utrustade att kritisera.
I Liquid Surveillance (2012) diskuterar Bauman övervakning tillsammans med sociologen David Lyon. De pratar om drönare och övervakningskameror, men framför allt om den övervakning som vi ägnar oss åt av oss själva på internet. Vi bär vårt eget panoptikon som ett snigelskal på ryggen, säger Bauman. (Panoptikon är en anstalt där man inte vet när man är övervakad, bara att man alltid kanske är övervakad.) Diskussionen rör också utestängande – ”ban-optikon” – hur oönskade identifieras och hålls utanför: utanför stadens inhägnade områden eller utanför Europa.
Tillsammans med en annan yngre vän och kollega, filosofen Leonidas Donskis, skrev Bauman därefter Moral Blindness (2013). Titeln och temat kommer från idén att avståndet människor emellan på internet gör det svårare att få syn på sina moraliska val. Men det är inte det enda som diskuteras i boken. Donskis, som är från Litauen, gör sitt bästa för att betona den östeuropeiska erfarenheten.
Han och Bauman uppehåller sig också vid den arabiska våren, på hur oförberett Europa var på att stödja frihetssträvandena när de till slut kom. Att okritiskt utropa internet och sociala medier till frihetsredskap avfärdar de också. Särskilt aktuell just nu är diskussionen om huruvida Sydeuropas indignerade kommer lyckas att bilda nya politiska partier som kan ersätta de gamla.
När jag sitter där på föreläsningen i Lund är det lite som i den där aulan jag satt i på gymnasiet.
Jag minns bara en mening från det tillfället, och har aldrig läst något mer av den där föreläsaren sen. Frågan är vilken vilken mening från Baumans tal de här studenterna kommer att ta med sig. Behållningen är nog i varje fall inte en oneliner, utan att läsa vidare. Man kan för all del fylla salar genom att vara provokatör, estradör och rabulist. Men också, tydligen, genom att odla bilden av en piprökande mysfarbror med underfundig ton. Just den milda ironi och bristande bitterhet som Bauman uppvisar är kanske en stor hjälp när man behandlar samtidens stora kriser och utmaningar, samtidigt som man är fast besluten att inte lova några förenklade lösningar.
Vid föreläsningens slut skyndar sig Bauman ut ur salen och går med raska steg mot huvudutgången. Jaha, tänker jag – snabbt mot hotellet och sedan vidare. Men det visar sig att han helt enkelt har bråttom ut för att röka. Han ställer sig vid svängdörren. Några förvånade studenter kommer fram, och jag kan bara ana vad de pratar om.
Publicerad i Arbetaren, 20 juni 2015. Föredraget från Centrum för Europastudier finns att se här.
