Gabriel Stille

Att låta andras principer flöda fritt in i ens dagliga tankevärld. Det är vad man gör, bland mycket annat, när man använder sociala medier lika flitigt som jag har gjort de senaste åren. Dessa principer kommer ofta i konflikt med varandra, i ständiga debatter, och med en själv som läsare. Till slut kan behovet bli övermäktigt: precis som ett sår måste klias på, så måste felen rättas till. Den som har fel på internet, måste få höra det. Världens jämvikt kräver det, men det är inte säkert att det gör någon nytta. Även om det finns ständigt nya perspektiv att lära känna, nya influeser och synvinklar, så fastnar man lätt i samma cirklar.

Tankandet av impulser leder ju för en del av oss till besvärliga känslosvall, och tar ofta tid från mer produktiva sysslor. Därför har de sociala medierna också kommit med i en sedan tidigare återkommande tankefigur i självhjälpslitteraturen: Detta att man i någon mån ska stänga världen ute, för att bli lycklig, fokuserad och produktiv.

I sin mest radikala form handlar det om att totalt avhålla sig från alla nyhetsprogram, alla ”negativa” personer i ens omgivning, allt som överhuvudtaget kan störa det fokuserade och positiva sinnelag man vill uppnå. Dessa mer extrema varianter, och hur cyniska former de tar sig i det samtida USA där de har sitt starkaste fäste, har skildrats av Barbara Ehrenreich i hennes viktiga reportage om det positiva tänkandets historia i Amerika.

Det finns andra som rört vid idén om att gradvis göra sig av med ovanor i informationsintag på ett i mitt tycke sundare sätt. Den som är intresserad kan titta närmare på Leo Babautas Focus.

En mer omedelbar, enklare och mindre radikal lösning är givetvis att nu och då se över vad man får i sig genom sina flöden, rensa efter eget huvud, och behålla bara det bästa (ofta är det tillräckligt). Den som inte vill avfölja eller ”avvänna” folk, fixar enkelt korta listor att följa istället. På dessa listor kan man sedan låta en del av innehållet vara särskilt kloka och balanserade bekanta, och därtill lägga några citatsamlingar i flödesform. Just nu kommer jag på få bättre saker att ha i sitt twitterflöde än citat från Dag Hammarskjölds Vägmärken.

Vad innebär det nya året? För mig: att ha städat ur mitt kylskåp, än så länge. Och att ha ätit asiatisk buffé på Triangelns köpcentrum. Och att ha suttit och läst Zygmunt Bauman på Chez Madame (han har en del att säga om bloggar också i The Art of Life). Lämnat tillbaka två psykologiböcker på stadsbiblioteket. Debatterat på Facebook, och dessförinnan fått två nya Klout-poäng, på grund av nyårsnattens debatterande på Twitter.

En av låtarna som kom för mig inför nyårsfirandet var Fleetwood Macs ”Don’t Stop”, från den mytomspunna Rumours-skivan.

Albumet fanns tydligen hela min barndom i mina föräldrars samling, men jag kan inte minnas någon enskild låt från den tiden. Istället började jag lyssna på den när jag jobbade på Southern Kitchen, den passade in bland all country, soul, rock, funk och annan americana i bred bemärkelse. Jag mindes att just den låten hade varit kampanjlåt för Clinton något val, och det var valtider då igen och Malmös democrats hyrde in i lokalen sig vid ett tillfälle. Jag gjorde en dricksburk med texten ”Change we can believe in”. Hursomhelst, det fanns en förväntan över hur världen efter Bush skulle gestalta sig. Allt Obama skulle göra. Vi visste då att så går det inte till: Det blir ingen magi och inga rosa enhörningar. Men: vi trodde oss också veta att det skulle i varje fall bli bättre.

Nu går vi in i ett nytt år, efter ett då den amerikanska statens övervakningsinstitutioner en gång för alla demaskerats. Även om få visade någon stor förvåning, så har fakta betydelse: det går inte längre att låtsas som ingenting och undvika ämnet av god ton. Det blir svårt att se hela epoken sedan den elfte september som något annat än en och samma, om så med olika befälhavare vid rodret, fångna i omständigheters väv.

Här i Sverige och Europa går vi in i ett valår. Stefan Löfven är, högst medvetet, inte någon Obama, och socialdemokraternas tystnad har tagit loven av många slags visioner. De spelar på säkerhet gentemot moderaterna och inga andra, men det låter också de länge ignorerade sverigedemokraterna fylla ett mycket större fält än annars. Deras bana har ännu inte nått sin topp, tror jag, och där kan vi se med ännu större oro på Europa.

Det finns som alltid mycket att oroa sig över. En sak jag kommer att få möta och bemöta, ju längre året lider tror jag, är den trötthet och leda som mer och mer kommer att spys upp över politiker, valkampanjer, debatter och folk som går in för att kämpa för varje liten post åt sitt parti. Den är mänskligt, den tröttheten – sluta ta parti och var individer, tänker vi, tänk själva – men demokratin och att möjligheten att faktiskt välja om än bristfälliga ledare är något andra kämpar och dör för i detta nu. Vi kan och ska diskutera i evigheter, men vi måste också ta beslut.

Och den där låten, ja, den har, tycker jag, tonen av när ett bitterljuvt avsked har tonat ut och blivit bara en glädjefylld men tårögd längtan efter en ännu oskriven morgondag.