Gabriel Stille

Det här med att ständigt uppdatera Twitter- och Facebookflöden kan föra tanken till betingade möss framför foderapparaten. Oerhört mycket tid försvinner framför skärmen, jag har själv varit ett typexempel på det i perioder.

Detta sagt – genom nätet, bloggar och sociala medier har jag mött människor som blivit mycket viktiga för mig, och de nya medierna hjälper mig naturligtvis med att ta del av och sprida en massa goda tankar och annat.

I teorin. Ofta blir det dock mindless consumption av information. Eric Schüldts och Jonas Anderssons Framtiden handlade en del om det, på sitt eget originella vis. Och det är nog inte så kontroversiellt i dag, inte ens bland så kallade internetmän: att vi måste fokusera. Sålla, sovra, stänga av och moderera. Och att nätet inte behöver försvaras mot dem som likt Sherry Turkle på något slags individualpsykologiskt plan hävdar detta, utan mot andra krafter, där statliga institutionella säkerhetsintressen och kommersiell logik får gå ut över kommunikationen.

Men: det handlar inte bara om flockbeteende i konsumtionen: utan också när nyheter produceras, förs vidare, förstärks eller förvrängs. Vi skulle ju bli fria från grindvakter med internet. Den snäva nyhetslogiken skulle brytas. Dock: den sociala verkligheten är en annan. Vi lever fortfarande i köttet. I vissa kretsar, i ett litet land och ett litet språkområde. Vi har nyhetslogiken, vi vill vara med och prata om det vår flock pratar om. Det utnyttjas: Tintin-gate var ett ovanligt tydligt exempel (och läs Brit Stakston om det) på när en nyhet placeras ut för att generera klick och Twitterraseri.

I linje med mitt återuppväckta psykologi- och självförbättrarintresse, så tänker jag: Bort från de automatiska tankarna och handlingarna, bort från betingningen! Eller rättare sagt: In med motbetingning, betinga dig själv – till det du vill.

Nå, jag skulle ju länka apropå allt detta: Läs Rasmus Fleischer om samtidsslaveriet på Twitter och möjliga vägar ut. Följ även länkarna vidare och läs där med!

Mycket goda råd i detta, i just detta att bestämma själv vad man har för agenda. Och tänka och handla i termer av behärskning här. En tanke jag har att tillägga: Det blir lätt värdsfrånvänt och lite grandiost, det här talet om att inte delta i det eller det sammanhanget/formatet, och att odla sitt samtidshat. En slags längtan efter renhet som kanske ibland är missriktad. Jag associerar här till filosofen Georg Henrik von Wright, som i sin ungdom inte läste dagstidningar, som han ansåg fördummande. Ett undantag var Hufvudstadsbladet, som han ändå läste. Men endast stående, för att inte ryckas med.

Å andra sidan, som jag säger, man måste ju stänga av ibland.

Begreppen ”högt tonläge” respektive ”det goda samtalet” har fått alldeles särskilda betydelser i de twitterrymder jag besöker. Exakt hur det började, minns jag inte. Det förlorar sig i Twitters dimmor.

Jag tror det var så här, rätta mig i kommentarerna om jag har fel:

Ett antal borgerliga debattörer anmärker på debattstilen hos sina motståndare till vänster: det är för hårda ord. ”Högt tonläge”, skriver de. Det upplevs som ett sätt att gå förbi sakinnehållet i kritiken. Och att dessutom tillskriva motparten en större våldsamhet än vad som vore rimligt att anta. Svaret på detta blir då att driva med borgerliga utopin om ”det goda samtalet”, renons på riktiga konflikter.

Men hur ska man prata? Satir, raljans, paroller? Sätta ner foten, skrika ifrån? Ja, det finns tillfällen då konfliker verkligen måste upp på bordet. Eller när samtal måste avslutas och avsnäsas snabbt i självförsvar. Ingen är skyldig att samtala med någon annan, vilket vissa tycks tro både vid bardiskar och i kommentarfält.

Men förstås kan den som vill ta upp diskussionen, och då vinna oväntat mycket på att agera empatiskt. När jag tänker mig det goda samtalet, blir det något i stil med den gandhism som Arne Naess skisserar i Gandhi: att alltid bemöta motståndarens bästa argument, för att komma framåt i en diskussion.

Men alla kan inte vara Gandhi. Så här: Den som har ork och tid och kraft har en skyldighet att försöka föra en sansad debatt, vara the voice of reason. Tråka ut troll med ändlösa sunda självklarheter, just för att de behöver sägas, eller möta okända men lite bryska frågor med förståelse och värme. (Två strategier jag försöker använda, i mån av tid och just ork). Den som har tid och ork just då, ingen annan.

Den som ständigt och jämt hoppas på och förminskas för sitt kön, ursprung, utseende, läggning eller vad det vara månde – ska inte vara den som bär ansvaret för att möta allt detta. Sedan är det en annan sak att man har allt att vinna på att utmana dem som förföljer en. Men det ska inte vara en plikt samhället lägger på en, utan en självpåtagen strävan. Samhällets funktionärer måste sätta ner foten – och ja, jag tänker på Tunaskolan.

Ur goda samtal som ändå sker, kan det sedan födas långt bättre saker än vad man från början hade trott – så kalla mig utopist.

Jag tänker ibland att med tanke på hur jag fördelar min tid just nu, skulle jag inte hinna vara med i någon bokcirkel, eller ens en boxcirkel. Men kanske en appcirkel.

Det finns böcker som pockar på att läsas. Som Knausgårds. Jag har sett honom i löparspåret i Pildammsparken och på Café Diana i Ystad, alla har pratat om Min kamp. Men nej. Att sjunka ner i ett väldigt romanbygge, även om det handlar om samtiden och mansrollen, har jag bara inte gett mig tid till på länge. Tomas har försökt övertala mig, och blev intresserad på riktigt av det här samtalet i P1.

Jag tänker på när jag försjönk i Gombrowicz Dagboken sommaren 2011, det gav väldigt mycket, men det blev att jag la den i från mig den när jag började läsa allt om Utöya. Och sen gick sommaren mot sitt slut och jag hade mycket att göra. Nu står tjockpocketen där i bokhyllan med väldigt många hundöron fram till mitten.

Det händer annars att jag plockar med mig en kokbok till sängen. Oftast när jag redan är mätt, och ligger och så småningom ska sova. Jovan Radomirs Mitt Balkan är en gammal favorit (som numera finns som gratis app med.) Eller Dick Harrisons och Eva Helen Ulvros Historiebok för kakälskare. Numera samlar jag i och för sig till en stor privat receptsamling i Evernote. Det blir en hel del Gitto och Jamie.

På mitt nya nattduksbord ligger ett par böcker, just nu. Och de är sådana som verkligen bör läsas mer. Först Handbok i livets konst, av Epiktetos. Det är en gammal, gulnad upplaga från 1939 som jag hittade på familjens sommarställe. Epiktetos var frigiven slav, och en av de stora stoikerna. Mycket av idéerna bygger på insikten att en människa (i åtminstone någon mån) kontrollerar det bruk hon gör av sina tankar, men inget annat här i världen.

Längre fram har såväl tolvstegsrörelsen som Dr. Phil och diverse KBT-riktningar hämtat mycket från de gamla stoikerna, och jag gillar det. Och apropå KBT, så ryms det så mycket inom detta begrepp i Sverige i dag. Beroende på vilken person, eller vilken bok du träffar på, kan det kort sagt vara både bu och bä. Men av en slump hittade jag självhjälpsboken De tio dummaste misstagen klyftiga personer gör och hur man undviker dem, av Athur Freeman och Rose DeWolf. Bakom den otympliga titeln (och vem översätter smart med ”klyftig” i dag?) döljer sig en klok och praktisk bok med genuin klinisk och vetenskaplig bakgrund. Det handlar mycket om förnuft, sund självskattning och självkontroll, och det finns tydliga gränsdragningar mot den senare så spridda urspårade positiva psykologi som lovar magiska lösningar.

Annars är det mycket fackböcker om sociala medier, i synnerhet poddradio, här nu. Jag ska nämligen hålla i flera kurser på Folkuniversitet under våren.