Efter en hektisk dagsmarsch från montenegrinska badorten Sutomore, över vindlande vägar genom mörka berg, till Tirana.
Breda boulevarder, kaféer, trafikpoliser, tvåvåningshus. Strax söder om floden, i en stadsdel av lummiga gator, patisserier, loungeställen och italienska restauranger, når vi grinden till patriciervillan i ambassadkvarteren, Tirana Backpacker Hostel. Flickan som sköter stället skyndar oss till mötes, öppnar grinden, vi vandrar gången upp, checkas in enligt konstens alla regler. Marmortrappa upp, vi installerar oss i vårt stora hörnrum, med tebalkong, till hälften inglasad, till hälften försedd med balustrad. Då kommer första frågan, en av många ska det visa sig.
”Kan jag bara få fråga? Är det sant att en tredjedel av alla skandinaviska man är homosexuella?”
Annars träffar vi den kanadensiske professorn, 74 men ser tio ar yngre ut, på väg till en sista tjänstgöring i Skopje, ”my last hurrah”. Och så James från England, med förflutet på internatskola och en faibless for ukrainska kvinnor. ’Nuff said.
Efter en runda i Bllok, bland barer och technostinna patios, vänder vi åter till den lätt vildvuxna trädgården, med sin syretomma guldfiskdamm och stilla kvällsluft. Efter ett par öl är det naturligt att kila upp efter flaskan och bjuda Rikke och Norma från Köpenhamn att smaka.
Och där i trädgården, med blicken på köket, ombonat inrett under vindskydd, kommer bilderna för mig, under inflytande av de starka plommonen! (Glad nu att vi lät bli att röka fiskmaten!) Hunden; nafsande, wok, omelettpanna, redskap, gasspisen. Brunbetsade skänkar. Borden med dukar, kvarglömda cigaretter, listor, nyskickrade skyltar… Bouffe, bouffe! Fitzenstrahl!
Det kan bara bli ett resultat. När šnopcen är urdrucken sluter vi ett förbund: stor buffé följande morgon. Därefter ut i det stora okända igen. Inget får lämnas åt slumpen. Varje panna, varje fat ska användas. Den stora buffén dukas upp, en fräsch sallad med skivad paprika, salt fårost, klassisk tomatsallad, bacon, lättstekt vårlok, slantad sucuk-korv, äggröra, två sorters nybakat bröd, tropiska juicer, en stor vattenmelon.
Sent ska detta glömmas. Vi tar dästa avsked och den frodiga, kedjerökande städerskan kommer fram och vill hälsa på det svenska homosexuella paret. Hon antar att jag måste vara den som antar den kvinnliga rollen. Vet inte vad flickan har sagt.
”Stämmer det att svenskar bor ensamma?”
Där kan jag inte säga emot. Ensamma tillsammans lämnar vi vägens vänner för en rutt österut, genom Elbasan, mest känt för sitt enorma, nu nedlagda, stålverk, upp mot Struga och Makedonien.
